BF Juli 2017 ny

Vår lilla tjej ankom för några timmar sen :) vi myser tillsammans i sjukhussängen. Ska berätta lite mer när vi är hemma, men allt har gått bra.

Var hos barnmorskan idag i v 35+1 hade af mått 36 och allt verkade bra med bebis. Det var första gången hon kände hur han låg idag. Hon sa att han är så gott som fixerad.. men lite,lite ruckbar. Är lite orolig för det för dotter nr 2 var rörlig fram tills jag var öppen 5 cm och gick in i aktiv förlossning. Undrar om denna har en jumboskalle eller extra stor som. Fixerat sig så tidigt. Har ett besök kvar hos bm innan förlossningen och det är i slutet av juli.

Ni som bara har dagar kvar till förlossningen.. det är så spännande att läsa! Själv ska jag vara gravid länge till.. bf 30/7

Hej tjejer! Igår kl 15:00 kom min tös! 3600 g och 50 cm. Jag är oerhört nöjd med det planerade snittet! Hon började skrika redan innan de lirkat ut henne ur magen, haha! Alltihop tog i operationsrummet ca 40 min. Sedan 3 h på uppvak då jag fick ha henne och maken hos mig och hon testade att amma. Efter det var det födelsedagsfika på rummet! Hittills mår vi båda bra. Just nu sover hon och maken med. Vi har vårt eget Familjerum. Jag har adrenalin/ hormonkick fortfarande och bara kan inte sova! Ligger vaken och tittar på henne och väntar in morgonen.

Jag känner ..att jag är en skitdålig mamma... semestern blev inte bra... en olycka kommer sällan ensam....

Jag körde sönder fälgarna på en trotoarkant....sa till min man att jag kände mig konstig i huvudet bara minuterna innan... jo sockret var ju oxå svinlågt. Diabetes och ... bra ansvar...inte..

Vi hade inte ätit nåt på eller innan leksand sommarland....vi kom för sent dit...hade mindre än 4 timmar när jag trodde dom skulle stänga senare...allt är mitt fel. .. min son vill inte ha mat utan mosar i sig bär och jag orkar inte bråka... :(

Jag tappade mitt liv....är en dålig mamma :(

Ja, deg känns jättejobbigt tycker jag att andra har förvärkar hit och dit medan jag bara har sammandragningar. Nu de senaste två dagarna har även sammandragningarna lugnat ner sig och känns även som att bebis är mycket lugnare.. rör sig mindre liksom. Vill bara känna att nåt är på gång...:(

Nu är det spännande! Natten har varit sömnlös. Vid 23 började förvärkar eller vad det är. Dom kommer som dom ska men är inte tillräckligt långa eller onda! Men smärtan har ökat hela natten sakta men säkert!

Bara tiden får utvisa om det går över och jag kan somna eller om det är på gång! Vågar inte hoppas då kroppen lurat mig många gånger.

Klockan 00.05 föddes vår dotter. Beräknad 5/7.

Vi mår toppen

Igår var jag med om något hemskt! Stod och hängde tvätt hemma när jag känner hur det rinner efter benen. Ser att det är blod! Så vart förlossningen nästa. Dom hittar fortfarande inte något som ser ut att vara fel så nu är jag inlagd på obestämd framtid på förlossningen. Den danska läkaren vill hitta varför innan jag släpps hem. Kan bli med eller utan bebis, men dom förbereder mig på att det kan bli snitt lika gärna.

Barnmorskan tror dock fortfarande det är teckenblödningar.

Ibland känns det som det är bättre att bebisen kommer så jag slipper ligga här. Den är ju endå färdig.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Ngn som känner igen sig i det här? Senaste veckan efter jag ätit frukost har jag blivit helt sänkt. Skakig, matt, tyngandes och lätt illamående. Mina tarmar har varit ur form hela magen. Mår allmänt dåligt.

Brukar bli bättre när jag tvingar mig igång för dagen, ätit lunch osv.