Varför "bonusbarn" när de uppenbarligen är en plåga?

Ja det klart. Det är ju inte relevant över huvud taget.

Varför ska jag ha en relation med mamman? Jag ser absolut ingen anledning till det. Jag kan ha en god relation med min sambo och barnet, men med henne? Varför? Är det mitt ansvar att skaffa en relation med mamman eller är det mammans ansvar? Eller bådas? Hon har heller inte visat något intresse om detta, och ser säkert inte heller anledningen. När hon knappt kan anstränga sig för sitt barn så ser jag inte varför hon skulle anstränga sig för sitt ex sambo. Vad exakt är det jag gör illa? Jag är nummer ett för min sambo, precis som hans barn är nummer ett för honom. Jag är inte svartsjuk på någon, ärligt talat. Jag trivs med vårt liv. Förstår inte dina aggressioner mot mig? Handlar de om mig, eller om dig?

Någon skrev högre upp att jag tillhörde den skara som aldrig talar illa om mitt bonusbarn eller har uttryckt att jag önskar att hon inte finns. Så att jag inte behöver "ta åt" mig. Och det gör jag inte. Och nej jag har nog inte ventilerat de problemen här på FL (för då blir man halshuggen direkt ;) )

Men trots att vi har en fin relation och är en fungerande familj med dins och mina ungar, så har det absolut funnits tillfällen i alla vårdnadstvister, hatmail/sms/telefonmeddelanden från mamman som jag känt att det vore lättare om bonus inte fanns. Hur mycket lättare det varit om inte mannen i mitt liv hade ett barn med sig in i relationen. Konstigt hade det väl varit annars?

Men det är skillnad på att känna dessa känslor, och i mitt fall tack och lov ha vänner som jag kan prata med det om utan att bli idiotförklarad, och att agera på dem.

Visst har jag spytt galla över alla problem som uppstår i vardagen med en autistisk, utåtagerande liten pojke eller en bonusdotter vars mamma får frispel varenda gång jag försöker göra något kul med barnet. Men har det gått ut över barnen? Självklart inte. När jag gråtit, skrikit, svurit klart så har jag kramat om dem och fortsatt älska/tycka om dem för de underbara små individer de är. 

Och det är lite min utgångspunkt när jag svarar i trådar här också. Att det som skrivs i trådarna är en sån liten del av livet med barn/bonusbarn. När man fått skriva/skrika/gråta av sig så brukar man ha lite mer ork att ta tag i det verkliga livet och lösa problemen.

Och alla dessa känslor bottnar inte i att man inte tycker om sitt barn/bonusbarn utan handlar oftast om specifika situationer som man kanske inte alltid reder ut direkt utan behöver input och synpunkter på.

Samma här, det har funnits perioder som jag önskade mig långt därifrån, då jag kunde slänga ut alla, inklusive sambon, för jag var så frustrerad. Men vi tog oss igenom detta. Det som hjälpte var att vi kunde vara ärliga mot varandra, jag kunde säga att jag var trött på hans barn, utan att han gick i taket. Det underlättar oerhört om man får vara ärlig mot varandra.

Samma här, det har funnits perioder som jag önskade mig långt därifrån, då jag kunde slänga ut alla, inklusive sambon, för jag var så frustrerad. Men vi tog oss igenom detta. Det som hjälpte var att vi kunde vara ärliga mot varandra, jag kunde säga att jag var trött på hans barn, utan att han gick i taket. Det underlättar oerhört om man får vara ärlig mot varandra.

Visst är det så. Och där har vi båda kunnat vara helt ärliga mot varandra. Jag fick vårdnadstvister och bitterhet och han fick autism, så tacka fan för att vi har haft saker att ventilera och kräkas över :)