Varför "bonusbarn" när de uppenbarligen är en plåga?

Vad pratar du om? Vad har jag gjort?

Precis som alla förhållande, så har man en smekmånadsfas. En period (som kan vara några år) där allt är rosenrött. När sedan verkligheten kommer, så kanske paret sitter där med ett nytt barn (det har ju fungerat innan), ett gemensamt hem. Då är det inte bara att bryta upp.

Något annat som jag också ha observerat (både här och IRL) är att, framför allt kvinnor, tar på sig en större roll än vad de behöver göra.
Många trådar man läser, beror att pappan lämpat över sin föräldraroll till den nya kvinnan. Under smekmånadsfasen är det underbart, spännande och roligt, både för barnen och den nya. Men sedan är det inte lika roligt längre, varken för kvinnan eller barnen, och då kommer konflikterna,

Det är därför jag är så noga med att mina råd, att säga att man ska hitta sin relation, och att detta med att ta på sig en föräldraroll allt för tidigt kan slå så fel längre fram.

Men framför allt tror jag att många har för bråttom att bli en ny familj, varken barn eller nya får en sportslig chans att landa och lära känna varandra.

Sedan är det ändå ingen hemlighet att ex (både män och kvinnor) och deras nya kan ställa till det

Jag har aldrig stört mig på min bonusdotter, däremot så hade jag jättesvårt att ta henne till mig i början som vi levde i hop. Varje gång jag gjorde något roligt med henne, som bakade eller gick på bio eller vad de nu var, så blev det ett jävla liv från hennes mammas sida. Jag fick absolut inte tillbringa tid ensam med hennes dotter, jag fick inte hitta på saker med henne som tex lussebak för det hade mamman tänkt göra helgen efter och nu var det förstört.

Och det här satte lite käppar i hjulet för mina känslor inför barnet. Det var inte barnet i sig som var problemet, utan att så fort jag gjorde något med henne så blev det en massa bråk runt omkring. Och då var det lättare att dra sig undan och inte vara en närvarande bonusmamma. Så det blev lite mer lugn och ro runt barnet (för hennes mamma var inte tyst om det här inför henne heller...).

Nu har åren gått och vi har hittat en relation som funkar för oss. Mamman har slutat (för det mesta) att bli arg över mitt engagemang i hennes dotter, men det tog 5-6 år innan hon accepterade att jag fanns.

Det finns ofta en massa olika anledningar till att man har en viss relation till sin omgivning, som inte behöver bottna i illvilja.

Min uppfattning är att m0nga av de där trådarna är ett sätt att skruva av sig. Precis som man som förälder ibland behöver skriva av sig. Tex i trådar som "jag orkar inte med mitt barn", "vill inte vara mamma längre" osv.. i de trådarna får skribenten mestadels stöttning och förståelse- det är ibland skit jobbigt att vara förälder. Ibland så är jag Såååååå trött på testande, bråk vid läggdags, likande vid matbordet, utbrott mellan syskonen osv att jag knappt orkar. En bonusförälder hamnar ofta i precis samma situationer men har nackdelen att man ofta inte "får" klaga. För då möts man av "din man borde lämna", "du visste vad du gav dig in på" och "du VALDE". Ja. Men det är skit jobbigt ibland ändå.

En bonusförälder har dessutom inte den där kärleken nästan alla föräldrar fylls med när när barnen fötts. Eller som mamma, när man känner första spararna i magen :)

Jag undrar - varför får inte bonusföräldrar tycka det är jobbigt med barn ibland?

Varför får man som bonusförälder inte skriva av sig?

Varför bemöts bonusföräldrar negativt vid FÖRSTA MINSTA negativa saker om bonusbarnet?

Jag och bonus klickade direkt. De första åren verkade även mamman tycka det var bra, men efter några (många) år verkade mamman få en annan uppfattning. Jag vet inte varför men ungefär i samma veva skaffade bonus Facebook och angav mig som mamma, firade mig öppet på mors dag - och fick syskon hemma hos oss. Mamman började motarbeta vår relation vilket - naturligtvis- fick bonus att må dåligt. Och det påverkade självklart vår relation. Hur nära vi än står varandra är mamma såklart alltid mamma. Och mår mamma dåligt av vår relation får bonus dåligt samvete...

I detta var pappan oskyldig - mamman skyldig.

Jo men du (och BioBonus) hör ju inte till de som klagar på bonusbarnen så ni behöver inte alls känna er träffade. Däremot har man ju läst en del här om styvmammor som ser barnen som nåt nödvändigt ont, som bortskämda skitungar, som hans bagage eller ännu värre som nån här ovan skrev, som "hemorojder". I dessa fall har det inte varit mamman som ställt till problem, utan styvmammorna har verkligen tyckt illa om barnen. Det är så sorgligt tycker jag, att en del barn ska behöva leva med kvinnor som känner så om dem.

Tror du inte att styvbarnet märker att hon inte är så önskad hemma?Eftersom du vill vara ensam med din man och barnet "stör" ganska mycket ditt kärlek med mannen?

Vad du har gjort? Läs dina inlägg igen och fundera ett varv till i din uppenbart väldigt unga hjärna och försök förstå vad du gör mot barnen med din inställning till dom. Förstår du fortfarande inte så är det bara att beklaga att du har hittat en man som har jävligt dåligt omdöme när det gäller kvinnor. Han borde självklart välja bort dig och prioritera sina barns välmående.

Och jag har läst hennes inlägg. Det har framkommit att hon gör roliga saker. Att hon gör som jag, plockar russinen ur kakan.

Googla nicket så framkommer det tydligt vad det är för typ av person. Usch säger jag bara