Anonym (Ans)

Äldre 19 Oct 20:54

63 svar

Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

Hej!

Är gift med en man som har en 13 åring.
Barnet har bott och bor hos sin mamma på heltid sen hen var liten. Pappa helger varannan helg.

Sen några månader tillbaka har barnet börjat strunta i att komma till oss. Vi förstår att kompisar i den åldern spelar en mycket större roll nu och att umgås med föräldrar och övriga vuxna kanske inte känns så lockande.
Mamman uppmuntrar ej till barnet till att åka hem till oss, vad jag har förstått.

Pappan ( japp min man ) är en mes som inte vågar stå upp för vad han tycker och känner, biomamman har uppfattar det här som att han inte bryr sig om barnet kommer till oss eller inte, och det har varit ganska mycket tjafs och diskussioner mellan dem.
Men hur mycket ska man tjata på en 13 åring? Att ringa 4 dagar i veckan och fråga om hen vill komma i helgen så vi kan umgås, tycker jag är väl någon form att man bryr sig?

Nu till mitt bekymmer. I några månader har barnet kommit när hen känner för det. Barnet kan ringa kl 18 en fredag em eller kl 10 en lördag fm och fråga om hen kan komma idag?
Vi har alltid sagt ja, även ställt in bokade saker för vår familj bara pågrund av att vi mer än gärna att barnet ska komma hem till oss.

Men nu efter ett halvår så börjar jag känna mig irriterad och trött att man inte kan planera i förväg iallafall några dagar innan om man ska komma eller inte.

När jag har tagit upp det här med pappan, han håller med mig och han har vidarebefordrat det vidare till mamman som tyckte att jag inte hade någon talan i den här, trots att min man sa tydligt till henne att VI önskar.

Men.. alltså det här är ju min familj och mitt liv det påverkar... jag har väl rätt att be om få planera vårt liv och helger? Eller blir jag den elaka och hemska "bonusmamman" nu?!

Anonym (Prio 1)

Äldre 21 Oct 12:47

#41

Inte för att det egentligen spelar nån roll, men varför skriver så många " han" och "grabben", när ts skriver "barnet" och "hen"?

Anonym (mamman)

Äldre 21 Oct 12:54

#42

Mitt barn bor allra mest hos mig. Hen är också 13 år. Hen ska egentligen vara hos sin pappa 4 dagar varannan vecka, men oftast blir det 2 istället, eftersom hen inte gillar sin pappa särskilt mycket (tyvärr! för han gör sitt bästa tror jag. Utifrån sina förutsättningar. Men det hör inte till tråden.)

MEN då och då (sådär 1 gång i månaden men allt mer sällan) händer det faktiskt att hen vill till sin pappa på en dag när hen inte "ska" vara där. Och då uppmuntrar jag henom att ringa och fråga om hen kan komma dit. Men nej, det funkar aldrig. Pappan har alltid något hemligt besök (läs kk), eller ska tvätta eller åka på museum, träna eller annat och säger att hen inte kan komma. Gissa om det gör att barnet känner sig bortvald av pappan?

Om det vore jag som var medveten om att jag måste jobba på min relation med mitt barn, skulle jag gladeligen avstått från sex eller träning en dag för att vara med mitt barn. Bara ha barnet hos mig ett tag. Få möjlighet att prata och så.

Jag förstår mg inte på föräldrar som tar på sig offerkofta för att barnen inte vill vara med dem, men samtidigt i sina handlingar visar att barnen är oviktiga och nästan ovälkomna i deras liv. Jag tycker att barn och även tonåringar måste få vara spontana med sina föräldrar och tycker att TS sambo gör rätt när han struntar i vindsförrådet en gång. Samtidigt tycker jag förstås att man ska kunna fortsätta med sina vanliga och planerade aktiviteter även om barnet kommer oplanerat en gång, en 13-åring kan vara hemma själv ett tag eller hänga på om hen vill. T ex om man planerat besök hos vänner - det skulle jag inte ställa in.

Mitt barn känner sig ofta så bortglömd hos pappan att hen kommer till mig på dagarna de dagar hen ändå är hos pappan. Pappan är uppe på natten, sover till 12 och är sen seg flera timmar innan han kommer på att han kanske ska försöka göra nånting på dagen även på helgen och då blir det ofta stressigt och trist. Om jag då är hos min särbo så rusar jag inte hem för att mitt barn är hemma. Hen får laga mat åt sig själv den dagen och göra vad hen vill och sen åker hen till pappa och sover...Det finns inte i min värld att säga att barnet inte får komma hem, någonsin.

Anonym (Qwerty)

Äldre 21 Oct 13:01

#43

Anonym (Prio 1) skrev 2016-10-21 12:47:34 följande:

Inte för att det egentligen spelar nån roll, men varför skriver så många " han" och "grabben", när ts skriver "barnet" och "hen"?

Det blir som viskleken. En börjar med att skumläsa, tror att det står han, alternativt tar för givet att det är en han. En annan ser att tidigare skribent skrivit han/son/grabb och tar för givet att det tidigare kommit fram att det är en kille det handlar om osv osv.

Anonym (Känner igen)

Äldre 21 Oct 13:17

#44

Anonym (mamman) skrev 2016-10-21 12:54:24 följande:

Mitt barn bor allra mest hos mig. Hen är också 13 år. Hen ska egentligen vara hos sin pappa 4 dagar varannan vecka, men oftast blir det 2 istället, eftersom hen inte gillar sin pappa särskilt mycket (tyvärr! för han gör sitt bästa tror jag. Utifrån sina förutsättningar. Men det hör inte till tråden.)

MEN då och då (sådär 1 gång i månaden men allt mer sällan) händer det faktiskt att hen vill till sin pappa på en dag när hen inte "ska" vara där. Och då uppmuntrar jag henom att ringa och fråga om hen kan komma dit. Men nej, det funkar aldrig. Pappan har alltid något hemligt besök (läs kk), eller ska tvätta eller åka på museum, träna eller annat och säger att hen inte kan komma. Gissa om det gör att barnet känner sig bortvald av pappan?

Om det vore jag som var medveten om att jag måste jobba på min relation med mitt barn, skulle jag gladeligen avstått från sex eller träning en dag för att vara med mitt barn. Bara ha barnet hos mig ett tag. Få möjlighet att prata och så.

Jag förstår mg inte på föräldrar som tar på sig offerkofta för att barnen inte vill vara med dem, men samtidigt i sina handlingar visar att barnen är oviktiga och nästan ovälkomna i deras liv. Jag tycker att barn och även tonåringar måste få vara spontana med sina föräldrar och tycker att TS sambo gör rätt när han struntar i vindsförrådet en gång. Samtidigt tycker jag förstås att man ska kunna fortsätta med sina vanliga och planerade aktiviteter även om barnet kommer oplanerat en gång, en 13-åring kan vara hemma själv ett tag eller hänga på om hen vill. T ex om man planerat besök hos vänner - det skulle jag inte ställa in.

Mitt barn känner sig ofta så bortglömd hos pappan att hen kommer till mig på dagarna de dagar hen ändå är hos pappan. Pappan är uppe på natten, sover till 12 och är sen seg flera timmar innan han kommer på att han kanske ska försöka göra nånting på dagen även på helgen och då blir det ofta stressigt och trist. Om jag då är hos min särbo så rusar jag inte hem för att mitt barn är hemma. Hen får laga mat åt sig själv den dagen och göra vad hen vill och sen åker hen till pappa och sover...Det finns inte i min värld att säga att barnet inte får komma hem, någonsin.

Känner igen detta, och det verkar vara väldigt vanligt. Jag, mamman, MÅSTE alltid orka, det tas för givet. Jag har inget val, inte ens om jag är sjuk. Medan pappan alltid har möjlighet att välja bort sitt helgumgänge om han "känner sig lite risig", "har tenta", "har haft mycket på jobbet", "ska ha besök av en vän och det kan bli en del sprit" etc. etc.. Bland annat därför tycker jag att det är fel att pappor generellt ska ha lika rättigheter som mammor.

sextiotalist

Äldre 21 Oct 13:24

#45

Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-21 13:17:35 följande:

Känner igen detta, och det verkar vara väldigt vanligt. Jag, mamman, MÅSTE alltid orka, det tas för givet. Jag har inget val, inte ens om jag är sjuk. Medan pappan alltid har möjlighet att välja bort sitt helgumgänge om han "känner sig lite risig", "har tenta", "har haft mycket på jobbet", "ska ha besök av en vän och det kan bli en del sprit" etc. etc.. Bland annat därför tycker jag att det är fel att pappor generellt ska ha lika rättigheter som mammor.

Min sambo hade mer än gärna haft sina barn halva tiden, men exet gick inte med på det (det var rätt länge sedan, så det var inte alls lika självklart som idag att ha barnen halva tiden var). Och då får man också räkna med att det hem som de är mest i är det primära hemmet och man hälsar mer på hos den andra föräldern.

Anonym (Prio 1)

Äldre 21 Oct 13:45

#46

Anonym (Qwerty) skrev 2016-10-21 13:01:46 följande:

Det blir som viskleken. En börjar med att skumläsa, tror att det står han, alternativt tar för givet att det är en han. En annan ser att tidigare skribent skrivit han/son/grabb och tar för givet att det tidigare kommit fram att det är en kille det handlar om osv osv.

Haha, ja det är ju så en trådsanning föds. Nu är ju detta egentligen en bagatell. Det finns betydligt värre trådsanningar som en del är snabba att ta till sig, och allt blir helt fel.

Anonym (Bea)

Äldre 21 Oct 22:25

#47

I vår familj är det okej för barnen att komma hem när de vill. Däremot släpper vi inte all planering utan har vi beslutat att städa förråd så gör vi det tillsammans. Men för mig vore det konstigt att behöva "boka in besök" hos sin förälder. Det ska kännas som att komma hem inte att komma på ett bokat besök.

smulpaj01

Äldre 21 Oct 23:06

#48

Anonym (Bea) skrev 2016-10-21 22:25:21 följande:

I vår familj är det okej för barnen att komma hem när de vill. Däremot släpper vi inte all planering utan har vi beslutat att städa förråd så gör vi det tillsammans. Men för mig vore det konstigt att behöva "boka in besök" hos sin förälder. Det ska kännas som att komma hem inte att komma på ett bokat besök.

Håller med om att barnet inte ska boka besök i sitt eget hem!

Däremot hade jag ställt något oviktigt som städning och umgåtts med bonusbarnet!

Anonym (Bea)

Äldre 21 Oct 23:08

#49

smulpaj01 skrev 2016-10-21 23:06:23 följande:

Håller med om att barnet inte ska boka besök i sitt eget hem!

Däremot hade jag ställt något oviktigt som städning och umgåtts med bonusbarnet!

Beroende på hur ofta barnen kommer hem så hade givetvis vi gjort detsamma om barnet var här sällan. Städning är inte det viktigaste i livet.

Brumma

Äldre 22 Oct 00:12

#50

Anonym (Ans) skrev 2016-10-19 21:27:20 följande:

Men... fortfarande ingen som svarar på min fråga!?

Har jag inte rätt att kräva att få veta några dagar innan om barnet tänker komma under helgen? Eller är det bara för mig att acceptera att man kan ringa 1 timme innan och vill komma?

När barnet ändå kommer, vill hen umgås med oss och tvärtom.

Sist hade vi planerat och börjat sortera vindsförråd och uteförråd som var proppfullt med saker, när barnet ringde och ville komma. Vi förklarade att vi sorterade i förråd men javisst får du komma!

När barnet väl kom ville hen åka till simhallen och gå på bio med oss.

Pappan lämnade förråd och åkte med sitt barn.

Det slutade med att jag själv fick sortera och rensa alla förråd. Bära tungt och köra till tippen för att slänga. Jag höll på från 8 på morgonen till 19 på kvällen.

Det handlar om att jag har väl rätt att få planera mitt liv och inte röra om hela helgen, bara för bonusbarnen kan ringa 1 timme innan och meddelar att hen ska komma.

Alltså - det är ju inte barnet som gör fel här... ni sa att ni skulle röja men att barnet kunde komma ändå. Barnet kommer - så långt allt väl:)

Sedan vill barnet göra ngt roligare - fullt normalt att fråga/be om att få gå på bio/simhall istället. MEN - vad ni - din man - isåfall skulle gjort hade ju varit att påminna omsatt ni behövde röja. Eventuellt sagt att vi kör några timmar till så går vi på bio ikväll, eller tar två timmar till simhallen imorgon. Att din VUXNA man beslutade att han inte ville hålla fast vid er överenskommelse är inget du kan klandra barnet för.

Så med de anledningar du ger så kommer ju inget förändras för att du/ni får ett par dagars förvarning - det är ändå din man som inte håller överenskommelsen, inte barnet...

Allmänt då... jo, jag anser att en viss förvarning är bra och helt enkelt är normalt folkvett. Men inte ett par dagar . Jag tycker det är mkt viktigt att man som förälder vet var barnet är tex och ett barn - tonåring - som vet att föräldrarna inte har ngn kommunikation över det nödvändiga förmodligen inte kommer att tjecka av med varandra om barnet är hos den andra föräldern som planerat. Att säga "jag åker till pappa denna helgen" när det egentligen är mammahelg - och sedan dra ut på stan istället kan nog vara ganska lätt ordnat om det är svängdörrar utan kommunikation. Mamma tror barnet åker till pappa o pappa tror barnet är hos mamma..

Även hotet "om du tjatar/om jag måste städa mitt rum/göra läxor osv" så åker jag till pappa/mammaistället kan komma att användas om man tillåter det..

Min bonus är alltid välkommen - men hon behöver höra av sig först och kolla att det passar. Är vi bortresta tex så är det inte ett alternativ. Hon är inte tillräckligt ansvarsfull än för att lämnas ensam hemma en helg. Har vi planerat något där vi tex skaffat barnvakt åt syskonen så passar det förmodligen inte heller att hon kommer. Precis som kärnfamiljen ibland planerar saker och skaffar barnvakt måste även bonusfamiljer kunna göra det.

Men i övrigt - självklart är hon välkommen. Städa förrådet kan vi göra en annan gång, eller så gör vi det när hon är här.

Jag förstår att du är frustrerad. Men måste få lov att planera in saker i sitt liv - men rikta irritationen och skulden där den hör hemma. Nämligen hos din man, inte barnet.

Dessutom - är barnet q3 så är det dags att börja kommunicera sådant här med barnet, inte med mamman.

Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

INNEHÅLL