Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

Mitt barn bor allra mest hos mig. Hen är också 13 år. Hen ska egentligen vara hos sin pappa 4 dagar varannan vecka, men oftast blir det 2 istället, eftersom hen inte gillar sin pappa särskilt mycket (tyvärr! för han gör sitt bästa tror jag. Utifrån sina förutsättningar. Men det hör inte till tråden.) 

MEN då och då (sådär 1 gång i månaden men allt mer sällan) händer det faktiskt att hen vill till sin pappa på en dag när hen inte "ska" vara där. Och då uppmuntrar jag henom att ringa och fråga om hen kan komma dit. Men nej, det funkar aldrig. Pappan har alltid något hemligt besök (läs kk), eller ska tvätta eller åka på museum, träna eller annat och säger att hen inte kan komma. Gissa om det gör att barnet känner sig bortvald av pappan? 

Om det vore jag som var medveten om att jag måste jobba på min relation med mitt barn, skulle jag gladeligen avstått från sex eller träning en dag för att vara med mitt barn. Bara ha barnet hos mig ett tag. Få möjlighet att prata och så. 

Jag förstår mg inte på föräldrar som tar på sig offerkofta för att barnen inte vill vara med dem, men samtidigt i sina handlingar visar att barnen är oviktiga och nästan ovälkomna i deras liv. Jag tycker att barn och även tonåringar måste få vara spontana med sina föräldrar och tycker att TS sambo gör rätt när han struntar i vindsförrådet en gång. Samtidigt tycker jag förstås att man ska kunna fortsätta med sina vanliga och planerade aktiviteter även om barnet kommer oplanerat en gång, en 13-åring kan vara hemma själv ett tag eller hänga på om hen vill. T ex om man planerat besök hos vänner - det skulle jag inte ställa in.

Mitt barn känner sig ofta så bortglömd hos pappan att hen kommer till mig på dagarna de dagar hen ändå är hos pappan. Pappan är uppe på natten, sover till 12 och är sen seg flera timmar innan han kommer på att han kanske ska försöka göra nånting på dagen även på helgen och då blir det ofta stressigt och trist. Om jag då är hos min särbo så rusar jag inte hem för att mitt barn är hemma. Hen får laga mat åt sig själv den dagen och göra vad hen vill och sen åker hen till pappa och sover...Det finns inte i min värld att säga att barnet inte får komma hem, någonsin.