Anonym (Ans)

Äldre 19 Oct 20:54

63 svar

Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

Hej!

Är gift med en man som har en 13 åring.
Barnet har bott och bor hos sin mamma på heltid sen hen var liten. Pappa helger varannan helg.

Sen några månader tillbaka har barnet börjat strunta i att komma till oss. Vi förstår att kompisar i den åldern spelar en mycket större roll nu och att umgås med föräldrar och övriga vuxna kanske inte känns så lockande.
Mamman uppmuntrar ej till barnet till att åka hem till oss, vad jag har förstått.

Pappan ( japp min man ) är en mes som inte vågar stå upp för vad han tycker och känner, biomamman har uppfattar det här som att han inte bryr sig om barnet kommer till oss eller inte, och det har varit ganska mycket tjafs och diskussioner mellan dem.
Men hur mycket ska man tjata på en 13 åring? Att ringa 4 dagar i veckan och fråga om hen vill komma i helgen så vi kan umgås, tycker jag är väl någon form att man bryr sig?

Nu till mitt bekymmer. I några månader har barnet kommit när hen känner för det. Barnet kan ringa kl 18 en fredag em eller kl 10 en lördag fm och fråga om hen kan komma idag?
Vi har alltid sagt ja, även ställt in bokade saker för vår familj bara pågrund av att vi mer än gärna att barnet ska komma hem till oss.

Men nu efter ett halvår så börjar jag känna mig irriterad och trött att man inte kan planera i förväg iallafall några dagar innan om man ska komma eller inte.

När jag har tagit upp det här med pappan, han håller med mig och han har vidarebefordrat det vidare till mamman som tyckte att jag inte hade någon talan i den här, trots att min man sa tydligt till henne att VI önskar.

Men.. alltså det här är ju min familj och mitt liv det påverkar... jag har väl rätt att be om få planera vårt liv och helger? Eller blir jag den elaka och hemska "bonusmamman" nu?!

Anonym (Qwerty)

Äldre 22 Oct 01:28

#51

Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-21 13:17:35 följande:

Känner igen detta, och det verkar vara väldigt vanligt. Jag, mamman, MÅSTE alltid orka, det tas för givet. Jag har inget val, inte ens om jag är sjuk. Medan pappan alltid har möjlighet att välja bort sitt helgumgänge om han "känner sig lite risig", "har tenta", "har haft mycket på jobbet", "ska ha besök av en vän och det kan bli en del sprit" etc. etc.. Bland annat därför tycker jag att det är fel att pappor generellt ska ha lika rättigheter som mammor.

Alltså ursäkta va? Tycker du det här på allvar?

Du är en sådan där som tycker att det är fullt rimligt att straffa skolkande elever med avstängning också va?

Lika logiskt resonemang som ditt

Dixie

Äldre 22 Oct 20:30

#52

Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-21 13:17:35 följande:

Känner igen detta, och det verkar vara väldigt vanligt. Jag, mamman, MÅSTE alltid orka, det tas för givet. Jag har inget val, inte ens om jag är sjuk. Medan pappan alltid har möjlighet att välja bort sitt helgumgänge om han "känner sig lite risig", "har tenta", "har haft mycket på jobbet", "ska ha besök av en vän och det kan bli en del sprit" etc. etc.. Bland annat därför tycker jag att det är fel att pappor generellt ska ha lika rättigheter som mammor.

Så bara för att du skaffat barn med en man som inte tar sitt föräldraansvar på allvar, så ska pappor generellt ha mindre rättigheter??!

Anonym (Känner igen)

Äldre 22 Oct 23:07

#53

Dixie skrev 2016-10-22 20:30:36 följande:

Så bara för att du skaffat barn med en man som inte tar sitt föräldraansvar på allvar, så ska pappor generellt ha mindre rättigheter??!

Det är ju inte bara jag, utan jag hör det här igen-och-igen. Både av kvinnor jag känner i verkligheten och på olika forum.

Anonym (Qwerty)

Äldre 22 Oct 23:23

#54

Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-22 23:07:10 följande:

Det är ju inte bara jag, utan jag hör det här igen-och-igen. Både av kvinnor jag känner i verkligheten och på olika forum.

Jag har hört igen-och-igen att arbetslösa och sjukskrivna är mindre värda än de som har ett arbete. Både i verkligheten och på massvis olika forum.
Alltså måste det också vara sant

Brumma

Äldre 23 Oct 08:43

#55

Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-22 23:07:10 följande:

Det är ju inte bara jag, utan jag hör det här igen-och-igen. Både av kvinnor jag känner i verkligheten och på olika forum.

Och jag hör om o om igen av vänner och på forum (har även upplevt det direkt med min bonusdotters mamma) att separerade mammor förstör för sina barn genom att flytta från papporna och rent allmänt undergräver pappans roll i barnets liv. Dvs sätta sig själv framför barnets behov och rent allmänt visa prov på riktigt dåligt föräldraskap.

Det innebär ju inte att mammor i allmänhet borde bli av med sitt inflytande gällande barnen, bara att en klick mammor är riktiga rötägg och inte ser till barnens behov.

Anonym (Fia)

Äldre 23 Oct 10:14

#56

Brumma skrev 2016-10-23 08:43:45 följande:

Och jag hör om o om igen av vänner och på forum (har även upplevt det direkt med min bonusdotters mamma) att separerade mammor förstör för sina barn genom att flytta från papporna och rent allmänt undergräver pappans roll i barnets liv. Dvs sätta sig själv framför barnets behov och rent allmänt visa prov på riktigt dåligt föräldraskap.

Det innebär ju inte att mammor i allmänhet borde bli av med sitt inflytande gällande barnen, bara att en klick mammor är riktiga rötägg och inte ser till barnens behov.

Det är ju ofta svårt att veta om hönan eller ägget kom först. Tex så lämnade jag mina barns pappa pga dels hans alkoholvanor och dels att han alltid satte sina egna behov före barnens. Det gjorde att jag vägrade låta honom ha barnen halva tiden utan de var där varannan helg. I början klarade han faktiskt av att låta bli alkoholen när barnen var hos honom, och att han drog med barnen på sina aktiviteter och glömde bort att de var bjudna på barnkalas var inget som barnen dog av (även om de blev ledsna) så de första åren funkade det hyfsat. Sedan träffade han sin nya fru och då blev det lite vin till middagen och lite öl framför tvn, parmiddagar med alkohol, osv. Barnen som inte uppskattar vuxna som sluddrar, ramlar omkull, knuffar barnen för att de inte kan gå rakt, osv började dra sig för att åka till pappan. De försökte prata med honom men han såg inget problem med att dricka ett par glas (flaskor) vin och tyckte de var fåniga. Nu är det flera år sedan barnen hade riktiga umgängen hos pappan. Den yngsta försökte sova där ons-torsdag varannan vecka men pappan var onykter minst varannan gång så hen gav upp det. Pappan ringer aldrig barnen utan det är barnen som får kontakta honom om de vill träffa honom, och oftast så har han annat för sig och har inte tid att träffas.

Frågan är då om det är jag som undanhållit barnen från pappan och skapat deras dåliga relation, eller om det är pappan som genom sitt beteende skapat deras dåliga relation?

Anonym (Va)

Äldre 23 Oct 10:43

#57

Hur kan det vara mammans uppgift att uppmuntra en tonåring att umgås med sin pappa? Han är liksom inte 3 år. Uppenbarligen har pappan och tonåringen hittat ett sätt som båda är överens med. Vilken funtad förälder som helst hade släppt vindsröjningen för barnet när de ses så sällan. Inte direkt att han tycks springa ner dörrarna hos er.

Brumma

Äldre 23 Oct 10:45

#58

Anonym (Fia) skrev 2016-10-23 10:14:34 följande:

Det är ju ofta svårt att veta om hönan eller ägget kom först. Tex så lämnade jag mina barns pappa pga dels hans alkoholvanor och dels att han alltid satte sina egna behov före barnens. Det gjorde att jag vägrade låta honom ha barnen halva tiden utan de var där varannan helg. I början klarade han faktiskt av att låta bli alkoholen när barnen var hos honom, och att han drog med barnen på sina aktiviteter och glömde bort att de var bjudna på barnkalas var inget som barnen dog av (även om de blev ledsna) så de första åren funkade det hyfsat. Sedan träffade han sin nya fru och då blev det lite vin till middagen och lite öl framför tvn, parmiddagar med alkohol, osv. Barnen som inte uppskattar vuxna som sluddrar, ramlar omkull, knuffar barnen för att de inte kan gå rakt, osv började dra sig för att åka till pappan. De försökte prata med honom men han såg inget problem med att dricka ett par glas (flaskor) vin och tyckte de var fåniga. Nu är det flera år sedan barnen hade riktiga umgängen hos pappan. Den yngsta försökte sova där ons-torsdag varannan vecka men pappan var onykter minst varannan gång så hen gav upp det. Pappan ringer aldrig barnen utan det är barnen som får kontakta honom om de vill träffa honom, och oftast så har han annat för sig och har inte tid att träffas.

Frågan är då om det är jag som undanhållit barnen från pappan och skapat deras dåliga relation, eller om det är pappan som genom sitt beteende skapat deras dåliga relation?

Hela poängen med mitt inlägg var ju liksom att man inte kan hålla på och ha förutfattade meningar bara genom att utgå från nstaka fall.

Min bonusdotters mamma sa tex rakt ut att hon flyttade för att omöjliggör vvs eftersom hon ville ha underhållet. Det låter jag dock inte påverka min generella syn på mammor utan jag vet ju att de flesta är bra människor precis som de flesta pappor. Skribenten jag svarade har ju dock låtit sig påverkas till fördomsfulla förutfattade meningar. Bara för att vissa är rötägg så är alla det typ..

Phalaenopsis

Äldre 6 Nov 20:38

#59

Anonym (Bea) skrev 2016-10-21 22:25:21 följande:

I vår familj är det okej för barnen att komma hem när de vill. Däremot släpper vi inte all planering utan har vi beslutat att städa förråd så gör vi det tillsammans. Men för mig vore det konstigt att behöva "boka in besök" hos sin förälder. Det ska kännas som att komma hem inte att komma på ett bokat besök.

Hade jag (som barn i en kärnfamilj) planerat att vara borta en vecka hos mormor så fick jag allt ringa och kolla att det funkade först ifall jag ville komma hem i förtid - de kanske hade dragit iväg på utflykt hela dagen. Det betydde inte att jag bodde mindre hemma hos mina föräldrar. Alla behöver helt enkelt planera sin vardag - även föräldrar.

Anonym (...)

Äldre 6 Nov 22:13

#60

Phalaenopsis skrev 2016-11-06 20:38:26 följande:

Hade jag (som barn i en kärnfamilj) planerat att vara borta en vecka hos mormor så fick jag allt ringa och kolla att det funkade först ifall jag ville komma hem i förtid - de kanske hade dragit iväg på utflykt hela dagen. Det betydde inte att jag bodde mindre hemma hos mina föräldrar. Alla behöver helt enkelt planera sin vardag - även föräldrar.

Javisst, ringa och kolla om det går bra att komma, men du behövde knappast ringa 2 dagar i förväg om du ville komma hem i förtid. TS tycker inte det är ok med ett samtal där barnet undrar om det går bra att komma med en gång.

Anonym (Nope)

Äldre 7 Nov 15:08

#61

Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-22 23:07:10 följande:

Det är ju inte bara jag, utan jag hör det här igen-och-igen. Både av kvinnor jag känner i verkligheten och på olika forum.

Det här är ju en effekt av att kvinnor generellt tar mer fl och ansvar för barnen som små, och mannen ses som sekundär i barnens liv. Precis som du hör jag ofta liknande historier, i princip bara i familjer där mamman varit föräldraledig mest och vabbat mest, främst av "ekonomiska skäl". I familjer där man delar alla ansvar, såväl praktiska som ekonomiska verkar det vara naturligare att fortsätta dela även efter en skilsmässa.

Titta på hur det ser ut runt dig.

Om man ska använda ditt sätt att resonera så är det ju rimligt att kvinnor generellt får mindre i lön och ansvar i yrkeslivet, jag menar man hör ju jämt om kvinnor som vabbar och går ner i tid...Nej, inte ok att förvägra pappor möjligheten att ta ansvar för att man förväntar sig att de inte kommer ta chansen.

SupersurasunkSara

Äldre 7 Nov 15:36

#62

Jag uppfattar det som att TS tycker hennes man är en mes för att han inte propsar mer på att barnet kommer när det är pappahelg. Inte att hon tycker att han är en mes för att han inte håller med henne. Men jag kan ju ha uppfattat fel

Nåväl. TS, givetvis har du rätt att kräva lite planering. I det ex du tog upp är det dock pappan som felat, inte barnet.

Du och pappan får sätta er ner och bestämma hur NI vill ha det och sen kommunicera det med barnet. Du vill inte att pappan bryter er överenskommelse om att röja i förrådet bara för att barnet hux flux vill komma. Då måste du tala med honom om det. Han måste tala med barnet och förklara att du är välkommen, men vi kommer att göra detta hela dagen idag. Alt att ni gör det en kortare stund än ni tänkt så att ni kan göra något roligt med barnet sen.
Att kräva lite framförhållning eller att inte släppa allt man har för händerna är ju bara bra. Ingen far illa av att lära sig hänsyn och att inse att en själv inte är universums medelpunkt. Det är ingen annan som kommer att göra så så det är snarare elakt att låta barnet få inställningen att när jag kommer gäller bara mina önskningar.

Phalaenopsis

Äldre 7 Nov 21:34

#63

Anonym (...) skrev 2016-11-06 22:13:10 följande:

Javisst, ringa och kolla om det går bra att komma, men du behövde knappast ringa 2 dagar i förväg om du ville komma hem i förtid. TS tycker inte det är ok med ett samtal där barnet undrar om det går bra att komma med en gång.

Då får man acceptera ett nej också.

Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

INNEHÅLL