Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

Men... fortfarande ingen som svarar på min fråga!?

Har jag inte rätt att kräva att få veta några dagar innan om barnet tänker komma under helgen? Eller är det bara för mig att acceptera att man kan ringa 1 timme innan och vill komma?

När barnet ändå kommer, vill hen umgås med oss och tvärtom.

Sist hade vi planerat och börjat sortera vindsförråd och uteförråd som var proppfullt med saker, när barnet ringde och ville komma. Vi förklarade att vi sorterade i förråd men javisst får du komma!

När barnet väl kom ville hen åka till simhallen och gå på bio med oss.

Pappan lämnade förråd och åkte med sitt barn.

Det slutade med att jag själv fick sortera och rensa alla förråd. Bära tungt och köra till tippen för att slänga. Jag höll på från 8 på morgonen till 19 på kvällen.

Det handlar om att jag har väl rätt att få planera mitt liv och inte röra om hela helgen, bara för bonusbarnen kan ringa 1 timme innan och meddelar att hen ska komma.

Hej!

Är gift med en man som har en 13 åring.

Barnet har bott och bor hos sin mamma på heltid sen hen var liten. Pappa helger varannan helg.

Sen några månader tillbaka har barnet börjat strunta i att komma till oss. Vi förstår att kompisar i den åldern spelar en mycket större roll nu och att umgås med föräldrar och övriga vuxna kanske inte känns så lockande.

Mamman uppmuntrar ej till barnet till att åka hem till oss, vad jag har förstått.

Pappan ( japp min man ) är en mes som inte vågar stå upp för vad han tycker och känner, biomamman har uppfattar det här som att han inte bryr sig om barnet kommer till oss eller inte, och det har varit ganska mycket tjafs och diskussioner mellan dem.

Men hur mycket ska man tjata på en 13 åring? Att ringa 4 dagar i veckan och fråga om hen vill komma i helgen så vi kan umgås, tycker jag är väl någon form att man bryr sig?

Nu till mitt bekymmer. I några månader har barnet kommit när hen känner för det. Barnet kan ringa kl 18 en fredag em eller kl 10 en lördag fm och fråga om hen kan komma idag?

Vi har alltid sagt ja, även ställt in bokade saker för vår familj bara pågrund av att vi mer än gärna att barnet ska komma hem till oss.

Men nu efter ett halvår så börjar jag känna mig irriterad och trött att man inte kan planera i förväg iallafall några dagar innan om man ska komma eller inte.

När jag har tagit upp det här med pappan, han håller med mig och han har vidarebefordrat det vidare till mamman som tyckte att jag inte hade någon talan i den här, trots att min man sa tydligt till henne att VI önskar.

Men.. alltså det här är ju min familj och mitt liv det påverkar... jag har väl rätt att be om få planera vårt liv och helger? Eller blir jag den elaka och hemska "bonusmamman" nu?!

Jag är 33. Det händer fortfarande att jag ringer mina föräldrar 1h innan jag kommer o hälsar på dem. Sen har de kanske planerat något annat (som gör att jag kanske inte kommer, eller att jag anpassar min plan).

Du kan ju alltid prata med barnet/pappan/mamman om att du helst vill ha några dagars förvarning om det är möjligt.

Men du kan ju inte sätta det som ett krav. Precis lika lite som att barnet kan kräva att pappan ska släppa allt alla gånger, när barnet är sent ute med planeringen.