Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

För det första verkar det ju av ditt exempel att döma inte vara NI som vill det här utan just du oavsett vad du instruerat din man (som du alltså själv kallar mes) att säga.

För det andra förstår jag inte logiken att från att ni själva gör valet att ändra era planer för att ni, enligt dig själv, mer än gärna gör det för att få så mycket tid som möjligt med bonussonen plötsligt ska svänga till att HAN ska begränsa sina förfrågningar.

Om ni har andra planer så svarar ni väl det när han ringer. Om din man sedan ändrar sig och river upp era planer och prioriterar sitt barn ändå så är det din mans val, och något ni två får diskutera er emellan för den händelse det går ut över dig.

Varför bonussonen och hans mamma ska dras in i det hela förstår jag inte. De kan ju inte hållas ansvariga för att din mans prioriteringar.

Varför ändra planer alls? Vill barnet umgås med er så ta med honom på det ni ev. planerat, ge honom bara möjligheten att själv välja. "visst får du komma, men vi ska till den och den en stund"

Integrera honom i ert vanliga liv helt enkelt.

Klart han skulle få komma hem till oss om vi var hemma, men han hade fått hjälpa till med att städa och tömma förrådet, så hade vi kunnat sticka och bada efteråt. 
Men ringer han en timme innan så riskerar han självklart att vi inte är hemma eller har annat planerat. Speciellt om han inte dykt upp planerade helger det senaste halvåret. Och då får han anpassa sig efter det, eller sitta hemma och vänta på oss tills vi kommer hem.

Men man älskar ju sina barn antingen de är små, tonåringar eller vuxna.. Man kanske vill umgås med sin 13-åring så ofta man får tillfälle, och inte bestraffa barnet för att det vill komma lite mer spontant.

Och om barnet känner sig straffad för att pappan ( i det här fallet) inte släpper allt vad han har för händerna och umgås på det sättet som bara barnet vill, då finns det nog redan en del problem att ta tag i.

Jag anser att det är väldigt viktigt att barn och föräldrar får möjlighet att umgås på egen hand, men inte alltid och inte på bekostnad av andra.

Hade det varit hemma hos oss, då hade städningen pågått även om sambons barn kommit över. Eventuella roliga aktiviteter hade fått vänta tills det man hade påbörjat avslutas.

Hade jag haft så lite tid med mitt barn under uppväxten som vh, vilket verkligen inte är mycket, så hade jag utan svårighet kunnat släppa dammsugaren och dammvippan, om barnet ville komma på spontanvisit. Städning hade inte prioriterats vid sådana tillfällen.  Och hade jag varit bonusmamman, så hade jag tagit över städandet själv -  utan problem.

Hade min sambo (ja det var han som hade barn sedan tidigare) resonerat så, då hade jag också skippat städningen och låtit honom avsluta den själv när han ville. Jag hade hittat på något roligt själv.
Hade detta upprepat sig, då hade han inte haft någon sambo längre.

Men nu var inte sambons barn så som personer, de kunde tom hugga in och hjälpa till om det var en sådan situation (i varje fall ta hand om sin lillebror så det gick snabbare att bli klart), förutom något år då de var väldigt pubertala, men då var inte bio eller något annat aktuellt heller, då var det bara kompisar som gällde. Dvs den situation som uppstod hos ts hade inte uppstått hos oss.

Jag var vh hos min pappa några år. Och jag uppskattade verkligen att trots att jag var där så sällan, så var jag en del av deras vardag. Det som mina halvsyskon hade på helgerna, hade även jag. Vi åkte och handlade, och slängde saker på tippen och tvättade bilarna. Visst fick vi fattiga riddare till frukost, men det fick de ju även de helger jag inte var där. Känslan av att vara en lika stor del av deras liv som de som bodde där heltid var viktig. Jag tror jag hade tyckt det kändes märkligt om det skulle vara party varenda gång jag kom och allas andras vanliga liv skulle ställas på vänt och allt skulle kretsa kring mig.

Det känns som att du vänder din frustration mot barnet när det är sin sambo som är problemet.

Det är ju han som släpper era planer och springer på bio när pojken dyker upp.

Pojken är ju mest så som tonåringar är, egoistiska och i sin egen värld. Om ingen sätter gränser så kommer han tycka att det är självklart att folk dansar efter hans pipa.

Prata med din sambo istället och se till att ni är överens om hur detta ska skötas.

Själv tycker jag att pojken borde få dyka upp när han vill så länge ni är hemma och inte gör något speciellt. Har ni bokat en weekend i London så får han komma en annan gång, men städning kan väl skjutas upp en dag eller kortas ned så att ni kan göra något roligt också.

Är du saker på att mesigheten du anser din man ha inte egentligen är att han inte håller med dig men orkar inte bråka?

Du har väl fortfarande makten över ditt liv - dina planer ändrades ju inte? Du får ju i så fall vara besviken på din man som inte fullföljde sitt uppdrag att hjälpa till att städa.... just detta exemplet har jag svårt att se varför ni inte kunde skjuta på - sakerna på vinden är ju kvar! Har ni bokat in middagsgäster eller liknande behöver ju inte dessa ändras för att sonen kommer!