Tänk om man aldrig får ett barn?

åh jag förstår precis hur känner o tänker! jag har en sjukdom pcos så har ingen ägglossning. bara några enstaka gång men nu va de ett tag sen.. och jag önskar jag kunde ge råd till hur man ska hantera de. men jag har inga tips.. jag vet inte ens själv hur jag ska hantera allt.. ibland vill jag bara Skrika o gråta ut allt.. men pratar inte med nån om de förutom sambon ibland.. dem flesta säger jämt "jo men de är klart att ni kommer få barn snart" ja men visst om de vore så enkelt..

Nä precis, alla ska vara så positiva runt att få barn. Och det verkar så svårt för andra att förstå sorgen och den avgrundsdjupa förtvivlan som ständigt ligger på lur. Man ska ha någon klämscheck icke-störande attityd runt det hela. Blä.

Och på det kommer alla Alla vänner som blir gravida och som kanske inte frågar men säger "det skulle vara så kul om våra barn blir jämngamla". Alla som blir gravida så fort. Det gör så ont.

De få som vet att vi står i kö till IVF ser det som ett kul projekt och hurrar. Ja, det är underbart att möjligheten finns, men jag hurrar inte. Jag vill inte behöva gå igenom allt det här för att få ett barn.

Står ni i kö till IVF idaaa93?

ja de är jätte jobbigt med alla runt omkring en som får barn hela tiden... men att folk hela tiden är så positiva är väl för att dem tror att dem är snälla o vill peppa en liksom. nej vi har använt letrozol en gång förra året o de funka men blev ej gravid. efter de så har jag haft mens men inte alltid ägglossning. sist hade jag de i höstas, blev gravid men fick mensen bara några dagar efter ett väledigt svagt positivt test. sen efter de så har vi tagit paus tänkte vi. och nu vill inte mensen behaga att dyka upp heller... så får jag ingen mens den hör månaden så får vi väl köra igång med letrozol igen o nån tablett som jag inte kommer ihåg namnet på men som gör att mensen hoppar igång

Jag förstår precis. Om någon har lösningen hur det ska kunna kännas bättre vill jag veta. Jag håller med om att alla runt om med barn, antingen de som lyckas naturligt men även de som behövt hjälp är så himla positiva. De kan inte veta att man faktiskt kommer vara en av de lyckliga som lyckas med IVF. IVF är en fantastisk metod men en inte helt oansenlig andel kommer aldrig lyckas, det förstår inte de som har barn. "Ni kan alltid adoptera!" Säger de glatt. Nej! Alla kan faktiskt inte adoptera. De har så dålig koll att man ofta behöver vara gifta flera år, vara helt friska, punga ut med en kvarts miljon, gå igenom världens utredning och sedan vänta flera år.

Jag tycker det kändes lite bättre när utredningen blev klar och vi gick bekräftelse att vi står i kö till IVF. Känns som att vi i höst i alla fall kan ta ett första steg till att åtminstone ha en rimlig chans att lyckas bli gravida med IVF.

Annars känns det varje månad när mensen kommer som att jag faller fritt i ett mörkt svart hål, barnlöshetsmonstret drar mig ner i djupet fast jag inte vill. Kanske är enda vägen framåt att acceptera situationen och anamma sorgen, förtvivlan och paniken? Det är någon typ av dödsångest jag känner när känslan att jag kanske aldrig kommer få barn kommer krypande. Jag kanske aldrig kommer få bli kallad mamma. Jag kanske alltid kommer få stå här utanför och kika in i andras familjer. Avundsjuk och bitter. Jag vill inte anamma den dödsångesten.

Känner igen mej i det du skriver och kanske är det bra att veta att många faktiskt känner så. Det är så lätt att man bara får höra om dom som lyckades på första försöket, som bestämt ett visst datum då alla tre barnen skulle födas (och lyckas med två av tre) och så vidare...
För 13 år sedan började jag och mitt ex planera barn. Då hade jag velat ett år innan han var med på samma bana...
Två år gick utan resultat. Vi provade pergotime, trots att jag enligt tester har ägglossning, men till slut hamnade vi i IVF-kön...
För 11 år sedan påbörjade vi vår IVF och i september testade vi plus! För 10 år sedan fick vi en liten dotter, men också ett kraschat förhållande på köpet. Dottern är vårt allt än idag även om vi inte lever ihop...

För 4 år sedan började jag och min dåvarande sambo försöka bli med barn...
Den här gången visade det sej att hans spermier inte var av så god kvalitet, vilket någonstans kändes bra då det alltid kändes som mitt fel att jag inte blev gravid förut...
Sambon trodde dock ändå att det var hos mej felet satt eftersom jag gjort en IVF förut.
Det är helt sjukt hur snabbt tankarna om att man är oduglig återkommer...
Samma svarta hål vid mens-tider och mörka tankar som maler...
Efter två år och stundande IVF gjorde vi istället slut...

Det jag vill komma fram till är att det är sjukt psykiskt påfrestande att försöka bli med barn! Man får fram sina värsta sidor och ser partnerns tillkortakommanden och tror att "allt skulle varit bra om..."

Jag och min nya kille har nu också försökt bli med barn och lyckades, men det slutade med MF... Mörka tankar återigen...
Min tanke har varit att inte fokusera för mycket på att få till det vid äl. Klart jag vet när äl är, men la ifrån mej alla appar som håller koll på sånt o skriver bara in när mensen kommit... Vill inte fokusera för mycket o missa resten av livet.

Ta hand om er och varandra!
Och faktiskt blir ändå de flesta med barn, även om man känner att man troligtvis är den där som inte blir det...

Håller med... Jag försöker att inte heller fokusera på det. Men så precis innan mens... Då är jag så skör att det känns som jag ska gå i tusen bitar och aldrig gå att laga igen.

ja man önskar de kunde va lika lätt för alla.. jag blir så arg på folk som säger en sån sak som att "ja ni kan ju alltid afoptera" eller "de är klart ni kommer få barn" men HALLÅ NÄÄ de är inte säkert. de är inte säkert att de funkar med dem hjälpmedel som finns. min mamma o hennes man gjorde också IVF. dem lyckades 2 gången men de visade sig att han var sjuk o visste inte om han ens skulle överleva i magen eller när han kom ut så dem avbröt graviditeten. men sen lyckades dem igen o fick en pojke. jag hoppas innerligt att de kommer gå bra för er! längtan efter barn är den värsta längtan som finns...

Det där med att ni kan alltid adoptera verkar vara en vanlig kommentar.

Men som ni skriver, det är inte självklart eller en rättighet. Det är dyrt, det finns åldersgräns, det är hårda krav etc.

Och jag vill inte adoptera av olika genomtänkta anledningar... Men när jag säger det upplever jag att många inte anser mig vilja ha barn tillräckligt mycket. Det kanske bara är för att jag är extra känslig.

Jag känner också igen mig så himla väl i den där fullkomliga skräcken. Tänk om det aldrig blir några barn? Och som det tär på förhållandet. Och livet! Till och från mådde jag så dåligt att jag allvarligt funderade på om livet var värt att leva mer. 

Jag upplevde flera saker som svåra. Dels är man så otroligt ensam. Man märker liksom inte de som vet hur det är att kämpa utan hör bara alla som frågar om man inte tänker "skaffa" barn snart (som att det är något man "skaffar", typ en ny telefon...) eller de som talar om för en att slappna av och alla som lyckas på en gång. Sen är ju ovissheten fruktansvärd. Visste man bara att det skulle lösa sig i slutänden skulle man förmodligen orka med år av väntan och diverse behandlingar, men att genomföra dem utan att ens veta om de bär frukt en dag... 

Mitt råd är att i den mån det går försöka att inte ta ut sorg i förskott. Visst kan man bli en av de som inte lyckas. Visst kan man stå där utan barn. Men det hjälper inte att "börja sörja i tid". Man sörjer bara längre, och egentligen behöver man få må så bra som möjligt för att orka så länge som möjligt. MYCKET lättare sagt än gjort, jag klarade inte att leva så alls. Men i efterhand önskar jag verkligen att jag kunnat det. Man behöver ju inte leva så 100% av tiden, det är nog helt omöjligt, men kan man släppa katastroftankarna en minut någon gång ibland hjälper det faktiskt massor. Sorg får man ta tag i förr eller senare, man är så illa tvungen, men man måste inte sörja flera år i förväg. 

Sen rekommenderar jag verkligen att ta hjälp av psykolog. Vår psykolog på fertilitetskliniken gjorde under. Inte så att oron och sorgen försvann, men så det blev uthärdligt en stund. Min psykolog rådde mig en period att vara så krass att jag undvek gravida. Jag följde dem inte på Facebook och träffade dem inte. Jag tvingade mig inte till att säga mer än grattis. Allt för att överleva. Man måste inte utsätta sig för det man tycker är jobbigt. Mår man så dåligt som man gör som ofrivilligt barnlös så får omgivningen faktiskt ta hänsyn. Man måste få ta hand om sig själv, framförallt när man mår dåligt. 

Stor styrkekram till er fantastiska kämpare <3 

Så sant!!!
Jag har provat allt från att vara ledsen hela månader för att "slippa" må dåligt, till att låtsas vara glad o hoppfull, till att, nu, rent krasst räkna med att mensen KAN dyka upp... Det innebär inte att den gör det, men jag vet ATT den kan det.
Jag orkar inte tro mej vara gravid för då blir fallet hårt. Jag orkar heller inte intala mej att jag INTE är det, för då har jag redan nått botten och kravet runt där när mensen ändå dyker upp. Och det är då man kryper ner under jorden o funderar på vad man har för syfte i den här världen om man inte ens kan bidra till fortplantningen...
Så jag räknar med att mensen "kan" dyka upp, men inte förrän den faktiskt SKA dyka upp. Är den tidig mår jag rätt hyfsat då jag inte hunnit med att hoppas. Är den sen blir jag mer ledsen när den dyker upp förstås, men jag hade "ju ändå räknat med det"...

Sen det här med att tänka positivt!!!
Finns det NÅGOT mer skuldbeläggande än att tala om för en kvinna att hon troligtvis inte blir gravid för att hon inte tänker tillräckligt positivt...
Så dom som säger det till er kan ni (inne i huvudet) bara be dom fara o flyga!
Ni kan INTE påverka er fertilitet om ni inte skulle vara i en så djup depression att kroppen fruktar för ert liv... Och även då skulle den kunna reproducera sej... Rent krasst föds det många barn i krig!!!