Tänk om man aldrig får ett barn?

Jag förstår precis. Om någon har lösningen hur det ska kunna kännas bättre vill jag veta. Jag håller med om att alla runt om med barn, antingen de som lyckas naturligt men även de som behövt hjälp är så himla positiva. De kan inte veta att man faktiskt kommer vara en av de lyckliga som lyckas med IVF. IVF är en fantastisk metod men en inte helt oansenlig andel kommer aldrig lyckas, det förstår inte de som har barn. "Ni kan alltid adoptera!" Säger de glatt. Nej! Alla kan faktiskt inte adoptera. De har så dålig koll att man ofta behöver vara gifta flera år, vara helt friska, punga ut med en kvarts miljon, gå igenom världens utredning och sedan vänta flera år.

Jag tycker det kändes lite bättre när utredningen blev klar och vi gick bekräftelse att vi står i kö till IVF. Känns som att vi i höst i alla fall kan ta ett första steg till att åtminstone ha en rimlig chans att lyckas bli gravida med IVF.

Annars känns det varje månad när mensen kommer som att jag faller fritt i ett mörkt svart hål, barnlöshetsmonstret drar mig ner i djupet fast jag inte vill. Kanske är enda vägen framåt att acceptera situationen och anamma sorgen, förtvivlan och paniken? Det är någon typ av dödsångest jag känner när känslan att jag kanske aldrig kommer få barn kommer krypande. Jag kanske aldrig kommer få bli kallad mamma. Jag kanske alltid kommer få stå här utanför och kika in i andras familjer. Avundsjuk och bitter. Jag vill inte anamma den dödsångesten.

Vilka fina svar det är i tråden. Axe, grattis till ditt barn. 7 år är lång tid men säkert värt när man väl har sitt barn. Cyanea, jag håller med Juli19­79 att det är så skönt att läsa det du skriver. Att det där med låsningar faktiskt inte stämmer. Det är nog lika vanligt att man blir gravid när man väl slappnar av som de som blir det ändå. Jag känner så många som drar till där slappnabaraavskiten. Jag har varit likadan. Förlåt alla mina ofrivilligt barnlösa vänner. Nu är jag själv här och vet bättre.

Jag har hört från olika läkare att ofrivillig barnlöshet är en livskris. En livskris som för de som inte vet hur det känns närmast kan förklaras som vilken livskris som helst, t.ex. att förlora en anhörig eller bli allvarligt sjuk. Jag säger inte att livskriser automatiskt går att jämföra. Men jag läser på 1177vårdguiden om "att hamna i kris": "en kris kan beskrivas som ett förlopp: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen."

CHOCKFASEN: "När man är i chock försöker man undvika den psykiska smärta och ångest som väcks av det som hänt. Ofta kan man utåt sett verka helt samlad, men under ytan råder kaos."

REAKTIONSFASEN: "Att reagera på det man varit med om kan innebära att man överväldigas av ångest, rädsla, skuld, skam och sorg. Frågan varför, och tankar om hur orättvist det är att det hände just mig, är typiska när man försöker förstå och finna mening med det som hänt."

BEARBETNINGSFASEN: "I bearbetningsfasen börjar man förstå vad som verkligen hänt och sakta kan man klara av att se framåt igen. Man lär sig leva med det som hänt och tänker inte bara på det som skett utan börjar se mer positivt på livet. Det går att skratta igen. Att arbeta, gå på bio eller träffa andra människor gör att man kan låta bli att tänka på det som hänt för en stund."

NYORIENTERINGSFASEN: "Nyorienteringsfasen har egentligen inget slut, man lever med det som hänt som ett minne. Det som var orsaken till krisen blir en del av ens liv och inte något som behöver glömmas eller kapslas in. Kanske upptäcker man att det som hänt har gett en ny erfarenhet och som på olika sätt gett livet en ny riktning."

Jag är i chockfasen och är på väg med rasande takt in i reaktionsfasen. Skulle min livskris handla om något annat trauma skulle jag aldrig av någon få tipset att gå direkt till nyorienteringsfasen. Men gällande ofrivillig barnlöshet anser sig så många ha rätten att tycka till om hur man ska sörja. Jag tror inte att man kan hoppa över sorgen. Man har nog inte så mycket val. Sedan sörjer ju alla på olika sätt men tror att de fyra faserna är ganska talande.

Thotis­90, åååå vad jag vill krama om dig. Så skönt att höra att det faktiskt går att leva ett gott liv utan barn. Jag känner också ibland som Julie1979 att jag ibland har pauser där jag kan uppskatta att inte ha barn. Jag kan resa, äta god mat, satsa på karriär och så vidare. Små pauser att andas. Jag tror att man ofta pendlar mellan de olika faserna och då kanske der är skönt att inte alltid vara i reaktionsfasen.

Så är det nog att cykeln går snurrar på upprepande. Vår utredning blev klar innan sommaren så håller på att vänja oss vid att vi behöver ICSI. Just nu känns det väl ändå ok men försök 20 misslyckades för två veckor sedan så nu är det ägglossning på gång. Jag har inget hopp att vi kommer bli gravida och jag har gett upp. Följer inte ägglossningen utan har sex när vi känner för det. Så nu ska det väl hända om man tror på myten att "slappna av, ge upp så händer det". Som att jag kan styra över min makes sega spermier.

Så här i efterhand känns det som att 20 försök gått snabbt men några försök i början var lite lyckligt ovetande och halvdana. Att vi med rätt stor sannolikhet behöver vänta längre än så tills vi får vårt barn gör att 20 månader känns som en evighet. Utredning visar "manlig faktor". För få spermier i provet, få som lever/med normalt utseende och de som lever är långsamma. Icsi behövs troligtvis enligt läkaren.

Jag kommer på mig själv gå runt och svära tyst så ingen hör åt folk med småbarn eller som är gravida. Småbarn i den åldern som vårt barn hade varit om vi lyckades direkt. Är till och med arg på folk som inte är gravida bara för att de säkert kan bli det om de försöker. Även om jag vet att en av fem är ofrivilligt barnlös och sitter i samma båt som jag är jag arg förutom om de säger att de också kämpar för då är jag inte arg. Jag är inte en person som svär eller är arg särskilt ofta men på sistone har jag INGET tålamod. Kanske är det bra och någon typ av självbevarelsedrift för att överleva. Har i alla fall bestämt att jag ska tillåta mig själv att vara arg och aldrig tvinga mig att vara i situationer som är jobbiga.

Jenny E jag beklagar att det inte tog sig denna gång. Tänk att till och med läkarna ska ta då lätt på detta. Känns inte som att de ser så mycket åt det psykologiska planet i barnlösheten. De ser bara det medicinska och sanolikheter att man kommer lyckas. Fick ni remiss till IVF eller måste ni försöka en stund till? Jag tycker att dagarna innan till dagarna efter mens är värst. Du måste nog låta dig vara ledsen och arg. Jaghar ägglossningstider nu så livet känns helt okej just nu. Vår läkare var också jättepositiv och sa helatiden "när du blir gravid" och så vidare. Sedan fick vi resultatet och då var det istället "om du blir gravid" och "ni har ca xx sannolikhet att lyckas med ivf". På ett sätt är det kanske bra att få en orsak varför det inte går snarare än att inte veta. Men jag vet inte. Det var som att få ett slag i ansiktet och en dom. Min man förstod nog först då att det faktiskt inte är säkert att det kommer att gå så han har en mer tyst livskris för han vill inte prata om det.

Jag beklagar att din pappa dog. Jag beklagar även att du också är ofrivilligt barnlös. Det är så fruktansvärt och jag önskar ingen detta. Jag hoppas att du får en lite skön sommar i alla fall. Jag har bestämt att tillåta mig att dricka så mycket vin och kaffe och äta så mycket glass jag vill hela semestern. Till och med mellan ägglossning och mens.

Cyanea tack för din pepp. Det känns skönt och ger styrka att höra om fler som har eller har haft samma problem. Hittade de något fel på din man som gjorde att hans spermieproduktion inte var så bra?

Rent logiskt vet jag ju att det inte är någons annans fel att vi inte kan göra barn men jag är arg ändå. Men typ arg för att jag är avundsjuk att jag inte kan uppnå något som de (gravida/har småbarn). Alltså arg över min egen situation. Något som däremot gör mig riktigt arg är föräldrar som inte uppskattar sina barn, antingen genom att t.ex. ignorera dem eller genom att snacka massa skit om dem, "du ska vara glad som inte har barn, jag hinner aldrig läsa/gå på bio/äta på restaurang (välj valfri aktivitet) eftersom mina barn tar ALL min tid." Då blir jag arg.

Har ni några trixs att orka vara barnlös? Jag går t.ex. oförskämt mycket på bio. Då måste man i 2-3 timmar tänka på något annat.

Cyanea, så synd att de nästan aldrig tar reda på vad som är fel när spermieproduktionen inte är så bra. Vet du hur pass genetiskt det är? Är sanolikheten stor att vårt eventuella barn också kommer få problem om vi får en pojke? Skönt att höra att ni i alla fall lyckades med IVF.

Axe, tänk att ni lyckades till sist. Fantastiskt att det inte ens var genom IVF. Det är konstigt hur kroppen fungerar egentligen. Har ni börjat försöka få ett syskon? Hur läge har ni försökt i så fall? Det är nog också jättejobbigt att inte få det antal barn man vill. Att inte ha några barn är ju aptufft. Sedan har man ändå ett barn men förstår att det är jättejobbigt när man har drömmar om att ha en stor familj. Man ska inte jämföra sorg. Men de som inte har barn (inklusive jag) har nog svårt att förså ibland. Det är nog annorlunda på vissa sätt men nog samma sorg på andra sätt. Jag ville förut ha många barn men nu vill jag bara ha ett som jag ska skämma bort så mycket. Sedan kanske man ångrar sig man får det där barnet.

finee. Jag tycker så mycket att du slog huvudet på spiken i ditt inlägg. Så klokt och så ledsamt och jacka känner så mycket igen mig att jag var tvungen att gå ifrån och svara senare. Jag tänker för det första att du ibte ska förringa din sorg. Jag har inte ens börjat med ivf men upplever också förtvivlan och sorg. Kanske blir det värre när man gjort flera ivfförsök kanske är det samma sorg. Jag håller med dig om det du skriver om ovissheten och och väntan. Om man bara vetat att det absolut inte kommer att fungera så skulle man ju kunna ge upp och börja sörja att det inte blir några barn. Jag har för migår att jag har läst någon forskning om det att det var lättare för ofrivilligt barnlösa för att komma vidare i sin sorg innan IVF. Då visste man ju att det inte kommer gå så man kunde bestämma om man ska leva barnlös eller gå vidare och skaffa barn på annat sätt. Nu kommer man ju inte orkar den där sorg-cirkeln: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dett hade säkert varit jättesunt att acceptera barnlösheten men jag tror verkligen inte att jag kan det där jag är nu. Väntan är också så jobbig. Hade jag bara vetat att om 5 år kommer jag ha barn så skulle det vara lättare. Nu är det enda jag vet sannolikheter att vi lyckas med IVF. Men sannolikhet funkar ju inte i detta. Jag kan ju inte bli 30 procent gravid, antingen blir jag 100 procent gravid eller så blir jag 100 procent inte gravid. Jag googlar också osunt mycket. Säker bra att få mycket kunskap. Jag läser att som jag kommer åt. Från forskning till familjelivinlägg. Jag har också semester och försöker tagga ner lite med Google. Nu läser jag mest här och svarar och läser olika bloggar. Jag ska börja tänka på att inte mata ovissheten för mycket. Nu på semestern går det ganska bra i alla fall hoppas det håller i sig i höst också.

Lovise­ns, jag tycker också att det låter konstigt att läkaren konstaterar att det absolut är din vikt som är problemet. Det borde de ju i te veta helt säkert. Måste vara en orimligt tung börda att bära. Bra att du är på väg att nå målet så att du kan få hjälp. Sänder mycket styrka till dig. Försök inte ta åt dig av det läkaren sa. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och man ska inte skuldlägga att någon drabbas av sjukdom. Ha bara som mål att nå den gräns på BMI som läkarna har för att man ska få hjälp.

Jenny E, hoppad du blir gravid så du slipper läkare och IVF och så vidare. Det sägs ju att spermier kan överleva flera dagar så kanske kan det gå ändå. Jag vet inte om jag tror på detta längre. I alla fall inte för min och min makes skull. Önskar dig en skön semester i alla fall.

Hoppas jag inte glömt att svara någon det är svårt att få överblick från telefonen.

Man ska nog akta sig för att jämföra sorg. Det kan göra att man tänker att man inte har rätt att vara ledsen för det finns alltid andra som har det värre. Jag tror att det kan vara förödande för många att jämföra sorg. Sorg är väldigt individuellt och man upplever samma situation på olika sätt.

Jag är så lycklig att jag har träffat en fin man som jag älskar och att han älskar mig. Att vi inte kan gå barn gör oss båda så ledsna på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig tidigare. Vi är i en livskris som påverkar både oss individuellt och som par. Hade jag inte haft min man hade jag nog mått dåligt av andra anledningen. Att vara 30+ och singel är nog mycket jobbigt. Hade vi genomgått ett flertal behandlingar hade jag också mått otroligt dåligt och säkert betydligt värre än nu. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag mått dåligt. Hade jag varit fattid hade jag mått dåligt, och så vidare. Det finns så mycket om och men och situationer kan alltid vara värre. Jag är mycket tacksam för mycket i mitt liv och jag är inte ledsen hela tiden. Däremot är sorgen som ofrivilligt barnlös alltid där och gnager hela tiden.

Jag hoppas att du hittar någon att dela livet med Meliss­enta. SKL rekommenderar att landstingen ska erbjuda assisterad befruktning för ensamstående kvinnor på samma sätt som för par. Men det vet du nog redan om. Stort lycka till och hoppas du får dem familj du drömmer om.