Tänk om man aldrig får ett barn?

Hej, 

Vill bara säga att jag är glad att jag hittade denna tråden just idag. Känns skönt att det inte bara jag som känner så här och avskyr alla glada tillrop.

Fick min mens igår kväll och blev så otroligt ledsen att jag började stor gråta. Trots att jag hade det på känn. Känner hur ögonen tårars nu när jag skriver. Har precis som er andra fått höra att det kommer att funka ta det lugnt stressa inte, det kommer att ske när när ni inte försöker. Visst stressa inte hur lätt är det när man konstant blir påmind av alla gravid och barnvagnar runt omkring en. Samt har vänner som är gravid eller har småbarn, majoriten av alla samtal handlar om barn...Jag förstår att de som säger detta vill trösta och in ge hopp. Men sanningen är att ingen kan garantera att jag blir gravid. Vi kanske är ett av dom paren som inte får barn. Vi har gjort vår utredning och inget är fel på någon av oss och läkaren trodde att att vi skulle vara gravida till sommaren. Nu är sommaren här och vi är inte gravida.... 

Känner igen mig i faserna och känner att jag går igenom dom månad efter månad.... Jag håller med Cyanea, det är inte legitimt att sörja och vara ledsen över något som man lämpar med för det kan ju hända när som helst...

Jag förlorade min pappa för ett par år sen och då var alla väldigt förstående över min sorg och ingen kom med glada tillrop. Men pratar jag idag om min sorg över vår kamp så får jag bara glada tillrop och ingen förståelse, inte ens från dom som själva precis har varit i vår sits... dom lyckades ju när de minstanade det....

Inget roligt inlägg idag men känns skönt att få skriva av sig till likasinnande. Tack!

Jenny E jag beklagar att det inte tog sig denna gång. Tänk att till och med läkarna ska ta då lätt på detta. Känns inte som att de ser så mycket åt det psykologiska planet i barnlösheten. De ser bara det medicinska och sanolikheter att man kommer lyckas. Fick ni remiss till IVF eller måste ni försöka en stund till? Jag tycker att dagarna innan till dagarna efter mens är värst. Du måste nog låta dig vara ledsen och arg. Jaghar ägglossningstider nu så livet känns helt okej just nu. Vår läkare var också jättepositiv och sa helatiden "när du blir gravid" och så vidare. Sedan fick vi resultatet och då var det istället "om du blir gravid" och "ni har ca xx sannolikhet att lyckas med ivf". På ett sätt är det kanske bra att få en orsak varför det inte går snarare än att inte veta. Men jag vet inte. Det var som att få ett slag i ansiktet och en dom. Min man förstod nog först då att det faktiskt inte är säkert att det kommer att gå så han har en mer tyst livskris för han vill inte prata om det.

Jag beklagar att din pappa dog. Jag beklagar även att du också är ofrivilligt barnlös. Det är så fruktansvärt och jag önskar ingen detta. Jag hoppas att du får en lite skön sommar i alla fall. Jag har bestämt att tillåta mig att dricka så mycket vin och kaffe och äta så mycket glass jag vill hela semestern. Till och med mellan ägglossning och mens.

Cyanea tack för din pepp. Det känns skönt och ger styrka att höra om fler som har eller har haft samma problem. Hittade de något fel på din man som gjorde att hans spermieproduktion inte var så bra?

Rent logiskt vet jag ju att det inte är någons annans fel att vi inte kan göra barn men jag är arg ändå. Men typ arg för att jag är avundsjuk att jag inte kan uppnå något som de (gravida/har småbarn). Alltså arg över min egen situation. Något som däremot gör mig riktigt arg är föräldrar som inte uppskattar sina barn, antingen genom att t.ex. ignorera dem eller genom att snacka massa skit om dem, "du ska vara glad som inte har barn, jag hinner aldrig läsa/gå på bio/äta på restaurang (välj valfri aktivitet) eftersom mina barn tar ALL min tid." Då blir jag arg.

Har ni några trixs att orka vara barnlös? Jag går t.ex. oförskämt mycket på bio. Då måste man i 2-3 timmar tänka på något annat.

Yvonne Tack för dina ord! Idag känns det mycket bättre. Läkaren sa att vi skulle återkomma till sommaren om vi inte blivit gravida. Vi kommer dock inte få någon remiss för jag väger för mycket. Men vi ska nog göra IVF privat om vi får. Dock har jag inte gått ner så mycket som läkaren sa att jag skulle. Har fortfarnade 11kg kvar...

Ja hur hanterar man detta på bästa sätt... Denna helgen tar vi det bara lungt, har haft det ganska hektiskt sista tiden. Jag har nog inga bra tips, jag försöker att inte tänka för mycket även om det alltid finns med. Nu ska vi snart ha semester och eftersom vi kommer att vara hos min mamma där vårt rum ligger vägg i vägg med hennes vid nästa ÄL, så har jag tänkt att nu blir det paus en månad och sedan bokar vi en ny läkartid. Och tar nästa steg i processen.

Yvonne Tack för dina ord! Idag känns det mycket bättre. Läkaren sa att vi skulle återkomma till sommaren om vi inte blivit gravida. Vi kommer dock inte få någon remiss för jag väger för mycket. Men vi ska nog göra IVF privat om vi får. Dock har jag inte gått ner så mycket som läkaren sa att jag skulle. Har fortfarnade 11kg kvar...

Ja hur hanterar man detta på bästa sätt... Denna helgen tar vi det bara lungt, har haft det ganska hektiskt sista tiden. Jag har nog inga bra tips, jag försöker att inte tänka för mycket även om det alltid finns med. Nu ska vi snart ha semester och eftersom vi kommer att vara hos min mamma där vårt rum ligger vägg i vägg med hennes vid nästa ÄL, så har jag tänkt att nu blir det paus en månad och sedan bokar vi en ny läkartid. Och tar nästa steg i processen.

Känner så väl igen mig  i det ni skriver.

Jag plågas varje dag, varje timme och varje minut över min och min sambos ofrivilliga barnlöshet. Hela tiden ligger det och gnager inom mig och jag är på väg att bli tokig. Det som är felet hos oss är att jag är överviktig. Trots att jag gått ner 20 kg och är ute och går 7-10 km om dagen så går jag inte ner mer i vikt. Kämpar sen ett år tillbaka att inte gå upp mina kilon. Har dessutom en sjukdom i botten som gör det svårare för mig att gå ner i vikt och jag får ingen hjälp såsom  Pergotime eller IVF förrän jag gått ner ca 25 kg till. Det är otroligt plågsamt. Jag gråter varje dag och vi har nu tagit en paus från flera vänner som sista tiden blivit gravida. Hur klarar man att hantera vardagen och resten av livet med denna sorg?

Hej alla kämpar!

Trådens rubrik ringade in vad jag har tänkt på rätt så mycket sista tiden. Har visserligen "bara" gjort en IVF, men tankarna på att det aldrig ska funka har mer och mer infunnit sig efter det här misslyckade försöket. Mår så dåligt Vi har försökt sedan hösten 2013.

Yvonne - tänkte på de här olika krisfaserna som du skrev om. Det som jag tycker är så jobbigt är att man aldrig riktigt kan gå igenom det där förloppet fullt ut, eftersom man hela tiden aldrig kan sätta en punkt och säga att nu är det kört och därefter börja sörja. Som du lite säger Cyanea. Eller jo, såklart, om man slutar med allt vad IVF heter och går in i klimakteriet så kommer man ju till fertilitetens ändstation och kan börja sörja sin barnlöshet. Så det som jag upplever händer är att man går omkring i det här upp- och ned-landet med tvära kast mellan de där faserna. Mellan hopp och förtvivlan. Tyvärr nog mest förtvivlan.. Jag sörjer, men går ändå omkring och hoppas att det hela bara ska försvinna på ett litet ögonblick, i samma sekund som ett positivt grav-test uppkommer. Så jag upplever sorgen som stark, molande, men ändå lite "konserverad" eller "arresterad" i hopp. Om det låter logiskt? Jag fick plus efter IVF-försöket, men det blev ett tidigt missfall (v 5), men den lilla stund jag trodde jag var gravid var fantastisk. Sorgen var liksom bara borta, jag kände mig så lättad. Missfallet var hemskt.

Jenny E - beklagar sorgen över din pappa, verkligen. Och såklart över din barnlöshet. Som du säger har omgivningen lättare att hantera en mer konkret förlust än barnlösheten. Att man ofta blir problematiskt bemött av sin omgivning i den här processen gör det hela ännu mer komplicerat. Först är man inne i någon märklig livskris som också innehåller hopp, vilket gör att man pendlar i humör, vilket i sin tur nog också gör det svårare för omgivningen att bemöta. Sedan har andra svårt att förstå det här. Man får, som ni påpekar, massa glada tillrop, vilket kan kännas väldigt icke-bekräftande för den situation man är i. Jag tror att detta delvis beror på att andra som inte gått igenom detta inte förstår, men också delvis på att folk i allmänhet har svårt att hantera andra personers sorgsamma tillstånd, vilket gör att de gärna vill "trösta" genom just glada tillrop.

Det som jag tycker är svårast i allt detta är 1. Ovissheten, och 2. Väntan. För mig är dessa två barnlösheten i ett nötskal. Ovissheten genomsyrar alla steg i den här processen. Men till syvende och sist handlar ovissheten om just trådens rubrik - tänk om det ALDRIG går. Eller hur hade det hela varit lättare om man visste att man skulle gå ur det här med ett barn? Jag har alltid haft svårt att hantera ovisshet. Det skapar mycket uttrymme för oro och katastroftankar. Ovissheten försöker jag hantera genom att ta reda på så mycket info som möjligt gällande allt det här (googlemissbrukare) - dvs genom att göra situationen mer viss. Det här lindrar ofta oron kortsiktigt, problemet är att det hela tiden kommer upp mer saker att oro sig för, plus att det ytterligare ökar min upptagenhet kring min situation. Så jag har nu kommit fram till att detta är en mindre fungernde strategi. Sedan jag fick semester för ett par veckor sedan har jag aktivt förbjudit mig själv att googla allt, har istället försökt att bryta tanken och ägnat mig åt annat. Det har faktiskt minskat min upptagenhet och oro något (dock inte minskat sorgen, nåväl). Det har gjort att jag har kunnat njuta lite mer av annat i livet. Så det är väl ett tips på hanteringsstrategi. Jag brukar säga till mig själv när ovissheten kommer (typ googlesuget eller katastroftankarna) att: "Ok, nu är det ovissheten som kommer, jag ser att den är på besök hos mig nu, den är helt förståelig med tanke på vilken situation jag är i, men just nu får den inte min uppmärksamhet, jag tänker inte googla/mata den". Men det är svårt, och som sagt blir jag inte av med jobbiga känslor, men det är för mig ett bättre sätt hantera i alla fall. Ett annat tips att hantera det hela tycker jag är att prata med andra som förstår. Som här på FL, för mig är det väldigt tröstande att läsa och skriva i tex den här tråden. Det gör det lättare att veta att man inte är ensam. Jag har också mycket bra stöd av min mamma i det här. Har lättare att prata med henne än med min man, vi tar det hela så olika. Hur är det för er gällande detta?

Och gällande väntan? Well, inga tips alls på hur den ska hanteras! Tiden går sååååå långsamt!! Men kanske går tiden lite fortare ändå om man får andra saker in i livet. Jenny E - för dig som inte ens får börja IVF måste väntan kännas ÄNNU värre Lider med dig, stor kram.

Sedan försöker jag också som ni skriver vara snäll mot mig själv och helt enkelt undvika sammanhang med bevisar, gravidmagar etc. Blir för jobbigt. Måste skona sig själv så mycket det går.

Egentligen handlade väl tråden om hur man ska hantera en ev situation av att kvarstå som ofrivilligt barnlös. Har inte så mycket att komma med om det. Kanske måste man kommit över till den sidan innan man vet hur man ska hantera? Tror att man kommer att få acceptera sin situation, ungefär som att leva med en kronisk sjukdom som gör sig olika mycket påmind i olika skeden/situationer. Och såklart försöka fylla livet med annat som man tycker är meningsfullt. Men innan man kommer dit tar det nog en period av ordentlig sorg.

Varmaste kramen till er alla <3

Beklagar verkligen er situation, Jenny E. Det känns verkligen inte ok att läkaren uttryckte sig på det sättet. Hen borde ha vetat så mycket bättre. Jättetråkigt att inte få ställa sig i IVF-kö. Det enda rådet jag har att komma med är att försöka ta det för vad det är. Just nu är lägret så att ni inte är beviljade behandling. Just nu är det ett gäng kilon kvar innan de ger er hjälp. Det är tack och lov inte så i evighet. Sen antar jag att det är en jäkligt klen tröst när barnlängtan och sorg är stora. För mig var det en hjälp att försöka att inte se ett för stort perspektiv, utan bara en månad i taget eller kanske bara en dag. Just nu är läget så, men det kan förändras snabbt. 

Yonne: Nej, de har inte ens letat efter problemet. Jag vet faktiskt inte varför eller om det bara var totalt hopplöst. Det misstänks vara en viss ärftlig faktor då makens pappa och farmor/farfar haft svårigheter att skaffa barn också. Vi skickades direkt till IVF. För oss funkade det toppen, jag hoppas att det kommer funka lika bra för er :) 

Det låter jättejobbigt, Lovisens :( Sen tycker jag att det låter lite hårt att konstatera att det är din vikt som är problemet. De kan ju gissa, men man vet ju sällan med säkerhet. Det låter liksom som att det är en otroligt tung börda för dig. Det kan vara vad som helst som är problem - även om du har fler kilon än vad som kanske vore optimalt. Jag spekulerar självklart och kan ha jättefel, men det känns som att det du behöver göra för att må bättre är att försöka släppa skulden. Det är inte ditt fel. Du jobbar på jättebra och gör allt du kan, men det måste inte vara det som är lösningen. Och din situation måste inte vara för alltid heller. Det räcker med en lyckträff - att en spermie träffar ett fint ägg - en enda gång, så är det löst. Och din vikt kanske börjar ge med sig igen om ett tag om du orkar fortsätta trots att du inte får någon lön för din möda.

Måste tillägga en sak bara. Att nu när jag fick min dotter så har sorgen börjat om på ett annat sätt. Min dröm var att få många barn men nu har vi fått ett barn och är evigt tacksamma!! Men sorgen över att inte kunna ge min dotter ett syskon äter på mig nu. Självklart går det inte att jämföra med tidigare för jag har min dotter och det är värt allt på denna jord. Men känslan är densamma och jag hoppas det inte ska ta 7 år att acceptera detta.

Jag önskar att ni alla som kämpar ska få ett barn. Det är ett helvete med barnlöshet och omgivningen är inte bara dömande utan också förlöjligande och elak.

Men jag önskar också att ni också kan acceptera barnlösheten och må bra!

Lycka till ni som försöker och ge inte upp, men acceptera att livet kanske inte blir som ni tänkt!

Axe - jo, någonstans går man ju och drömmer om att ha fler barn. Jag har själv två syskon som jag har jättebra relation med, och det var fint att växa upp tillsammans. Förstår att att man kan känna sorg över att det inte blev som man tänkt sig gällande hur många barn. Kom din dotter till med hjälp av IVF? Har ni gjort syskonförsök?

Vi gjorde aldrig IVF. Vi hade tid för IVF 4 månader efter hon blev till, hon var sista försöket sen skulle jag äta ppiller under sommaren innan IVF.

Så visst kanske det skulle kunna gå med IVF men med tanke på hur jävligt det har varit rent ut sagt med all besvikelse och sorg så tror jag mer att vi försöker acceptera som det är och blir det ett barn ändå så är det så. =)

Jag blev gravid när jag åt pergotime. Jag åt pergotime från september 2010 till juni 2015 nästan varje månad... Läkarna sa att de inte förstod varför det inte blev något så de tyckte ändå vi skulle fortsätta med det. Jag fick ägglossning, ofta 2 ägg, min man har bra spermier men ändå blev det inget.

Sista försöket som var tänkt blev ett barn .