Tänk om man aldrig får ett barn?

När jag tillslut accepterat tanken att det inte blir några barn och att det var okej, då blev jag gravid! Menar inte att det hade något samband men jag förstår känslan du har. Det tog 7 år att bli gravid. Efter 7 års försök accepterade jag att det inte blir något barn för oss. Det kändes väldigt bra!

Nu hade jag tur och fick ett underbart barn tillslut, men det bästa jag gjort för mitt välmående var att acceptera barnlöshet och känna att det var okej.

Åh vad jag håller med dig om det där med positivt tänkande!! Är det något jag går igång på är det alla "slappna av" och "tänk positivt"-personer man möter. Så jäkla ogenomtänkt att tala om för någon att deras dröm får dem att "vilja för mycket". Hur kan man vilja något så mycket att "kroppen går i baklås" liksom? Bullshit... Det ligger noll och ingenting i det, mer än att om man mår så dåligt att man inte ägglossar så blir det förstås inga barn på naturlig väg. Med det sagt var det just då jag blev gravid, när jag inte ägglossat på 9 månader på grund av utbrändhet. Vi höll tack och lov på med IVF så min ägglossning spelade ju ingen som helst roll, men uppenbarligen blev min livmoder inte giftig av att jag mådde skit ;) 

Vilka fina svar det är i tråden. Axe, grattis till ditt barn. 7 år är lång tid men säkert värt när man väl har sitt barn. Cyanea, jag håller med Juli19­79 att det är så skönt att läsa det du skriver. Att det där med låsningar faktiskt inte stämmer. Det är nog lika vanligt att man blir gravid när man väl slappnar av som de som blir det ändå. Jag känner så många som drar till där slappnabaraavskiten. Jag har varit likadan. Förlåt alla mina ofrivilligt barnlösa vänner. Nu är jag själv här och vet bättre.

Jag har hört från olika läkare att ofrivillig barnlöshet är en livskris. En livskris som för de som inte vet hur det känns närmast kan förklaras som vilken livskris som helst, t.ex. att förlora en anhörig eller bli allvarligt sjuk. Jag säger inte att livskriser automatiskt går att jämföra. Men jag läser på 1177vårdguiden om "att hamna i kris": "en kris kan beskrivas som ett förlopp: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen."

CHOCKFASEN: "När man är i chock försöker man undvika den psykiska smärta och ångest som väcks av det som hänt. Ofta kan man utåt sett verka helt samlad, men under ytan råder kaos."

REAKTIONSFASEN: "Att reagera på det man varit med om kan innebära att man överväldigas av ångest, rädsla, skuld, skam och sorg. Frågan varför, och tankar om hur orättvist det är att det hände just mig, är typiska när man försöker förstå och finna mening med det som hänt."

BEARBETNINGSFASEN: "I bearbetningsfasen börjar man förstå vad som verkligen hänt och sakta kan man klara av att se framåt igen. Man lär sig leva med det som hänt och tänker inte bara på det som skett utan börjar se mer positivt på livet. Det går att skratta igen. Att arbeta, gå på bio eller träffa andra människor gör att man kan låta bli att tänka på det som hänt för en stund."

NYORIENTERINGSFASEN: "Nyorienteringsfasen har egentligen inget slut, man lever med det som hänt som ett minne. Det som var orsaken till krisen blir en del av ens liv och inte något som behöver glömmas eller kapslas in. Kanske upptäcker man att det som hänt har gett en ny erfarenhet och som på olika sätt gett livet en ny riktning."

Jag är i chockfasen och är på väg med rasande takt in i reaktionsfasen. Skulle min livskris handla om något annat trauma skulle jag aldrig av någon få tipset att gå direkt till nyorienteringsfasen. Men gällande ofrivillig barnlöshet anser sig så många ha rätten att tycka till om hur man ska sörja. Jag tror inte att man kan hoppa över sorgen. Man har nog inte så mycket val. Sedan sörjer ju alla på olika sätt men tror att de fyra faserna är ganska talande.

Thotis­90, åååå vad jag vill krama om dig. Så skönt att höra att det faktiskt går att leva ett gott liv utan barn. Jag känner också ibland som Julie1979 att jag ibland har pauser där jag kan uppskatta att inte ha barn. Jag kan resa, äta god mat, satsa på karriär och så vidare. Små pauser att andas. Jag tror att man ofta pendlar mellan de olika faserna och då kanske der är skönt att inte alltid vara i reaktionsfasen.

Så är det nog att cykeln går snurrar på upprepande. Vår utredning blev klar innan sommaren så håller på att vänja oss vid att vi behöver ICSI. Just nu känns det väl ändå ok men försök 20 misslyckades för två veckor sedan så nu är det ägglossning på gång. Jag har inget hopp att vi kommer bli gravida och jag har gett upp. Följer inte ägglossningen utan har sex när vi känner för det. Så nu ska det väl hända om man tror på myten att "slappna av, ge upp så händer det". Som att jag kan styra över min makes sega spermier.

Så här i efterhand känns det som att 20 försök gått snabbt men några försök i början var lite lyckligt ovetande och halvdana. Att vi med rätt stor sannolikhet behöver vänta längre än så tills vi får vårt barn gör att 20 månader känns som en evighet. Utredning visar "manlig faktor". För få spermier i provet, få som lever/med normalt utseende och de som lever är långsamma. Icsi behövs troligtvis enligt läkaren.

Jag kommer på mig själv gå runt och svära tyst så ingen hör åt folk med småbarn eller som är gravida. Småbarn i den åldern som vårt barn hade varit om vi lyckades direkt. Är till och med arg på folk som inte är gravida bara för att de säkert kan bli det om de försöker. Även om jag vet att en av fem är ofrivilligt barnlös och sitter i samma båt som jag är jag arg förutom om de säger att de också kämpar för då är jag inte arg. Jag är inte en person som svär eller är arg särskilt ofta men på sistone har jag INGET tålamod. Kanske är det bra och någon typ av självbevarelsedrift för att överleva. Har i alla fall bestämt att jag ska tillåta mig själv att vara arg och aldrig tvinga mig att vara i situationer som är jobbiga.