Tänk om man aldrig får ett barn?

Cyanea, så synd att de nästan aldrig tar reda på vad som är fel när spermieproduktionen inte är så bra. Vet du hur pass genetiskt det är? Är sanolikheten stor att vårt eventuella barn också kommer få problem om vi får en pojke? Skönt att höra att ni i alla fall lyckades med IVF.

Axe, tänk att ni lyckades till sist. Fantastiskt att det inte ens var genom IVF. Det är konstigt hur kroppen fungerar egentligen. Har ni börjat försöka få ett syskon? Hur läge har ni försökt i så fall? Det är nog också jättejobbigt att inte få det antal barn man vill. Att inte ha några barn är ju aptufft. Sedan har man ändå ett barn men förstår att det är jättejobbigt när man har drömmar om att ha en stor familj. Man ska inte jämföra sorg. Men de som inte har barn (inklusive jag) har nog svårt att förså ibland. Det är nog annorlunda på vissa sätt men nog samma sorg på andra sätt. Jag ville förut ha många barn men nu vill jag bara ha ett som jag ska skämma bort så mycket. Sedan kanske man ångrar sig man får det där barnet.

finee. Jag tycker så mycket att du slog huvudet på spiken i ditt inlägg. Så klokt och så ledsamt och jacka känner så mycket igen mig att jag var tvungen att gå ifrån och svara senare. Jag tänker för det första att du ibte ska förringa din sorg. Jag har inte ens börjat med ivf men upplever också förtvivlan och sorg. Kanske blir det värre när man gjort flera ivfförsök kanske är det samma sorg. Jag håller med dig om det du skriver om ovissheten och och väntan. Om man bara vetat att det absolut inte kommer att fungera så skulle man ju kunna ge upp och börja sörja att det inte blir några barn. Jag har för migår att jag har läst någon forskning om det att det var lättare för ofrivilligt barnlösa för att komma vidare i sin sorg innan IVF. Då visste man ju att det inte kommer gå så man kunde bestämma om man ska leva barnlös eller gå vidare och skaffa barn på annat sätt. Nu kommer man ju inte orkar den där sorg-cirkeln: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dett hade säkert varit jättesunt att acceptera barnlösheten men jag tror verkligen inte att jag kan det där jag är nu. Väntan är också så jobbig. Hade jag bara vetat att om 5 år kommer jag ha barn så skulle det vara lättare. Nu är det enda jag vet sannolikheter att vi lyckas med IVF. Men sannolikhet funkar ju inte i detta. Jag kan ju inte bli 30 procent gravid, antingen blir jag 100 procent gravid eller så blir jag 100 procent inte gravid. Jag googlar också osunt mycket. Säker bra att få mycket kunskap. Jag läser att som jag kommer åt. Från forskning till familjelivinlägg. Jag har också semester och försöker tagga ner lite med Google. Nu läser jag mest här och svarar och läser olika bloggar. Jag ska börja tänka på att inte mata ovissheten för mycket. Nu på semestern går det ganska bra i alla fall hoppas det håller i sig i höst också.

Lovise­ns, jag tycker också att det låter konstigt att läkaren konstaterar att det absolut är din vikt som är problemet. Det borde de ju i te veta helt säkert. Måste vara en orimligt tung börda att bära. Bra att du är på väg att nå målet så att du kan få hjälp. Sänder mycket styrka till dig. Försök inte ta åt dig av det läkaren sa. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och man ska inte skuldlägga att någon drabbas av sjukdom. Ha bara som mål att nå den gräns på BMI som läkarna har för att man ska få hjälp.

Jenny E, hoppad du blir gravid så du slipper läkare och IVF och så vidare. Det sägs ju att spermier kan överleva flera dagar så kanske kan det gå ändå. Jag vet inte om jag tror på detta längre. I alla fall inte för min och min makes skull. Önskar dig en skön semester i alla fall.

Hoppas jag inte glömt att svara någon det är svårt att få överblick från telefonen.

"Axe, tänk att ni lyckades till sist. Fantastiskt att det inte ens var genom IVF. Det är konstigt hur kroppen fungerar egentligen. Har ni börjat försöka få ett syskon? Hur läge har ni försökt i så fall? Det är nog också jättejobbigt att inte få det antal barn man vill."

Vi har försökt nu 2 gånger med pergotime. Väntar på ägglossning nu. Men ska sen hålla upp några månader sen gör man mår inte bra av att äta hormoner hela tiden..

Stressen är ju borta nu iaf, jag är under 30 år också så jag har några år på mig att ändra mig gällande IVF.

Tack för era snälla ord. Denna månaden har jag haft stark äl och jag hoppas hoppas HOPPAS att det tagit sig. Kram till er alla <3

Hoppas det tar sig då! Jag håller tummarna. Och går det inte så är det bara att skriva av sig sorgen här!

Jag har ägglossning den här helgen, men det syns väldigt svagt på Äl-stickan. Men nu är jag också inne i en hoppfull period.

Till det här med din vikt. Ibland känns det som de (vården) gärna skyller allt på vikten, men den har ju inte alltid med saken att göra. Jag förundrades lite under vår utredning att vikten var så mycket i centrum. Nu är jag normalviktig, men jag tyckte ändå det var jobbigt att de fokuserade så mycket på vikt och att jag granskades så.

Det är jobbigt att gå ner i vikt, det kräver ett sjukt jobb och jag förstår att du inte orkar. Men försök släppa skulden. Det är inte ok att du ska bära den bördan. Det är så lätt att förminska problematiken med övervikt till att bara handla om att man äter för mycket. För många är det så mycket mer som ligger bakom, precis som för dig. Så ge dig själv en klapp på axeln och fortsätt kämpa!

Usch, det där med alla människor runt en som får barn. De senaste veckorna har jag känt så sjukt mycket avund mot alla som får barn. Mitt flöde i sociala medier är överfullt av lyckliga nyblivna föräldrar. Inte tänkt på att jag kanske ska ta bort dem ur mitt flöde just nu, för att slippa den känslan, men det är kanske en bra idé. Tack!

Nu har min hoppfulla period gått över till ren ångest och panik. Är på Bim -8 och jag överanalyserar varenda liten detalj i min kropp. Kände jag inte lite molande värk nu? Ömmar det inte lite i brösten? (till slut ömmar det för att man klämt så mycket på dem), har jag inte ovanligt mycket flytningar denna månaden? Ser jag inte lite tydligare ådror på brösten? Jag håller på att bli tokig. Inga symtom känner jag än så länge och jag har panik över hur jäkla besviken jag kommer bli ännu en gång när jag får mensen nästa vecka.  Hur ska jag hantera en mens-omgång till när mitt liv rasar samman mer och mer för varje dag och jag är redan nere på bottnen. Nästan varje dag denna semester har jag gråtit för att jag så gärna gärna gärna vill att det ska bli vår tur nu. Frustrationen biter sönder mig. Sista dagarna har jag även varit ledsen över att jag saknar mig själv så himla mycket. Jag saknar att pyssla med mina intressen (som jag längre inte har någon ork till) och jag saknar att umgås med vänner (som jag heller inte har någon ork till just nu).

 

Hur är det med dig och hur har du mått sista dagarna?

Sorry för sent svar, det kom en nät-fri semester imellan.

Jag börjar få ont i brösten. Och blev lite hoppfull, såklart. Tänk om! Så kollade jag min app och jag är på dag 21 i cykeln och enligt mina anteckningar brukar jag få ont i brösten inför mens den dagen. Så nu orkar jag inte ens hoppas. Mensen är på ingång ännu en gång. Faan.

Jag börjar på nytt jobb nu, det är en bra distraktion. Var jätteosäker om jag skulle ta jobbet, jag hade ett tryggt men tråkigt jobb innan som skulle passat perfekt när man har barn. Istället tog jag ett mer krävande jobb och hänger inte upp hela mitt liv på bebis och mitt eventuella liv som mamma. För om åren bara går, och jag inte blir gravid, då har jag slösat på mitt liv. Så nu jobbar jag på, vi reser massor och roar oss när ångesten och sorgen inte är för stor.

Men blä, blev så Depp nu. Ännu en månad och ännu en mens som rycker undan mattan.

Hatar det!

Hur går det för er andra?

Jag vet inte om du vill bli uppmuntrad eller inte. Jag personligen var inte mycket för hopp och ville få sörja ifred. Men om du inte är som jag vill jag bara påpeka att symptomen inför mens och vid tidig graviditet i princip är identiska. Det låter onekligen som att du haft en lyckad ägglossning, och det i sig är ju toppen. 

Men vad toppen med nytt jobb, hoppas att det blir jättebra och att det distraherar så mycket som möjligt :) Lycka till! 

du har i alla fall någon som du vill och kan ha barn med...
jag har 3-4 år på mig för ett barn till, men absolut ingen i sikt för att göra det med.. :(

Detta måste också vara tufft. Här finns ju också förhoppningen att man när som helst kan träffa någon.

Man ska inte jämföra känslor och problem så. Menar inget illa!

Men för vissa kan det nog bara värre att ha någon men det blir inget än att bara känna att man inte har någon. Som kvinna kan man skaffa barn ensam i Sverige.

Fast jag har redan ett barn och vill inte ha fler bara för kvantitet, vill ju ha en riktig familj och ett kärleksbarn.. Och säger det för att ts ska kunna få ett annat perspektiv..

Man ska nog akta sig för att jämföra sorg. Det kan göra att man tänker att man inte har rätt att vara ledsen för det finns alltid andra som har det värre. Jag tror att det kan vara förödande för många att jämföra sorg. Sorg är väldigt individuellt och man upplever samma situation på olika sätt.

Jag är så lycklig att jag har träffat en fin man som jag älskar och att han älskar mig. Att vi inte kan gå barn gör oss båda så ledsna på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig tidigare. Vi är i en livskris som påverkar både oss individuellt och som par. Hade jag inte haft min man hade jag nog mått dåligt av andra anledningen. Att vara 30+ och singel är nog mycket jobbigt. Hade vi genomgått ett flertal behandlingar hade jag också mått otroligt dåligt och säkert betydligt värre än nu. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag mått dåligt. Hade jag varit fattid hade jag mått dåligt, och så vidare. Det finns så mycket om och men och situationer kan alltid vara värre. Jag är mycket tacksam för mycket i mitt liv och jag är inte ledsen hela tiden. Däremot är sorgen som ofrivilligt barnlös alltid där och gnager hela tiden.

Jag hoppas att du hittar någon att dela livet med Meliss­enta. SKL rekommenderar att landstingen ska erbjuda assisterad befruktning för ensamstående kvinnor på samma sätt som för par. Men det vet du nog redan om. Stort lycka till och hoppas du får dem familj du drömmer om.

Väldigt klokt sagt.

Det finns så många olika typer av sorg och vi alla vet väl att det finns andra som har det värre eller annorlunda. Jag tyckte att det var en jobbig kontrast att jag var ledsen över att inte kunna få barn medan min syster sörjde att hon var singel. Jag ville ju inte klaga, för jag hade ju allt utom det där barnet medan hon inte hade ett förhållande ens. Det är svårt nog att sörja sin barnlöshet som det är utan att behöva känna att andra har det värre. 

Jag var singel länge, så jag vet den känslan. Den är inte heller rolig. Så jag förstår din sorg. Jag var 33 när jag träffade min man, och ångesten över att åren går och man aldrig ska träffa någon eller få barn är fruktansvärd.

Men just nu behöver jag inte tänka på dem som har det värre. Jag vet att jag, i mångas ögon, har en sjukt lyxig tillvaro med en kärleksfull man och ett stabilt liv. Men vi bär alla på sorger och svårigheter, och att jämföra gör ingen gladare.

Jag har varit livshotande sjuk och har en svår sjukdom, jag har förlorat båda mina föräldrar, jag har gått på många nitar. Men just nu är ändå barnlöshet det svåraste. Så inte ens mina egna svårigheter går att jämföra, hur ska man då kunna jämföra med andras lidande?

Jag tar inte illa upp för pepp, och jag är inte riktigt i sörjstadiet än.. Jag vill bara inte ge mig själv hopp. Jag gör inga gravtest och jag analyserar inte ömma brösten etc. Den dagen mensen är fler än två dagar sen ska jag testa. Och jag sörjer inte förrän mensen kommer. Jag har liksom rutat in känslorna :)

Det där med lyckad ägglossning.. Jag har ju gått igenom undersökning och allt med ägg såg bra ut. Men jag har aldrig fått ett starkt sträck på ägglossningstest... Vet inte hur man lyckas ned det?! Men vi låg friskt runt de dagarna då jag kände som jag har ägglossning (får lätt mensvärk och ryggvärk) och sekretet var som äggvita.

We'll see!

ni får gärna sluta hoppa på mig... jag menade inte att jämföra något.. 
sorg på om du känner för det.

Ingen har hoppat på dig. Vet inte var du fick det ifrån?

Jag och Någon annan skrev att det är dumt att jämföra sorg för det kan skada andra. Inte att din sorg är mindre men man behöver inte tänka så alls.

Det är hemskt att inte kunna få barn. Det är hemskt att inte kunna få syskon till sitt barn.det är hemskt att inte ha någon att få barn med.

Skönt att höra :) Känner igen det där med att inte vilja hoppas för att man är så fruktansvärt rädd att bli besviken IGEN. Så här i efterhand skulle jag dock aldrig råda någon att göra som jag, för jag blev alldeles för skadad av att kväva allt hopp. Jag tappade livslusten. Fick jag möjlighet att ändra något skulle det vara just det - att våga hoppas lite mer. 

Man ska inte lita på ÄL-tester. De ger ofta en hum om läget men de är inte alls säkra åt något håll. Man kan få positiva tester utan ÄL och negativa tester och ändå ÄL. Jag tycker att det låter som att ni gjort helt rätt ;) 

Håller tummarna!!