• Juli1979

    Tänk om man aldrig får ett barn?

    Idag är jag så otroligt ledsen. Känner att mensen är på gång ännu en gång.

    Jag försöker mota bort känslan, men ibland är det så svårt.

    Tänk om det inte går? Tänk om jag aldrig får barnet jag drömmer så innerligt om? Tänk om jag aldrig får ett positivt resultat på gravidditetstest?

    Aldrig får ha en bebis, ett barn, vara någons mamma.Allt det som så många tar för givet men som jag kanske aldrig får uppleva.

    När jag tänker på det blir jag rädd för sorgen, för att den ska äga mig.

    Hur klarar ni rädslan och sorgen? Hur fixar ni månadens hopp och förtvivlan? Väntan och avundsjukan?

  • Svar på tråden Tänk om man aldrig får ett barn?
  • Juli1979

    Nä precis, alla ska vara så positiva runt att få barn. Och det verkar så svårt för andra att förstå sorgen och den avgrundsdjupa förtvivlan som ständigt ligger på lur. Man ska ha någon klämscheck icke-störande attityd runt det hela. Blä.

    Och på det kommer alla Alla vänner som blir gravida och som kanske inte frågar men säger "det skulle vara så kul om våra barn blir jämngamla". Alla som blir gravida så fort. Det gör så ont.

    De få som vet att vi står i kö till IVF ser det som ett kul projekt och hurrar. Ja, det är underbart att möjligheten finns, men jag hurrar inte. Jag vill inte behöva gå igenom allt det här för att få ett barn.

    Står ni i kö till IVF idaaa93?

  • Juli1979
    Yonne skrev 2016-07-12 15:57:15 följande:

    Annars känns det varje månad när mensen kommer som att jag faller fritt i ett mörkt svart hål, barnlöshetsmonstret drar mig ner i djupet fast jag inte vill. Kanske är enda vägen framåt att acceptera situationen och anamma sorgen, förtvivlan och paniken? Det är någon typ av dödsångest jag känner när känslan att jag kanske aldrig kommer få barn kommer krypande. Jag kanske aldrig kommer få bli kallad mamma. Jag kanske alltid kommer få stå här utanför och kika in i andras familjer. Avundsjuk och bitter. Jag vill inte anamma den dödsångesten.[/quote

    Åh, vad bra du kunde sätta ord på det! Så skönt att dela dessa känslor som man annars är helt ensam med ????

    [quote=76792515][quote-nick]lynx vox skrev 2016-07-12 16:24:05 följande:[/quote-nick]

    Jag och min nya kille har nu också försökt bli med barn och lyckades, men det slutade med MF... Mörka tankar återigen...

    Min tanke har varit att inte fokusera för mycket på att få till det vid äl. Klart jag vet när äl är, men la ifrån mej alla appar som håller koll på sånt o skriver bara in när mensen kommit... Vill inte fokusera för mycket o missa resten av livet.

    Ta hand om er och varandra!

    Och faktiskt blir ändå de flesta med barn, även om man känner att man troligtvis är den där som inte blir det...


    Håller med... Jag försöker att inte heller fokusera på det. Men så precis innan mens... Då är jag så skör att det känns som jag ska gå i tusen bitar och aldrig gå att laga igen.
  • Juli1979

    Det där med att ni kan alltid adoptera verkar vara en vanlig kommentar.

    Men som ni skriver, det är inte självklart eller en rättighet. Det är dyrt, det finns åldersgräns, det är hårda krav etc.

    Och jag vill inte adoptera av olika genomtänkta anledningar... Men när jag säger det upplever jag att många inte anser mig vilja ha barn tillräckligt mycket. Det kanske bara är för att jag är extra känslig.

  • Juli1979
    Axe skrev 2016-07-13 15:49:37 följande:

    När jag tillslut accepterat tanken att det inte blir några barn och att det var okej, då blev jag gravid! Menar inte att det hade något samband men jag förstår känslan du har. Det tog 7 år att bli gravid. Efter 7 års försök accepterade jag att det inte blir något barn för oss. Det kändes väldigt bra!

    Nu hade jag tur och fick ett underbart barn tillslut, men det bästa jag gjort för mitt välmående var att acceptera barnlöshet och känna att det var okej.


    I perioder tänker jag att det är ok att inte få barn. Att jag kommer vara lycklig ändå, att vi kan resa massor, köpa schysst boende, satsa ännu mer på karriär etc... Och ja, jag håller med om att jag mår bättre i de perioderna. Men för mig handlar det nog bara om att jag paketerar sorgen i de perioderna och inte öppnar locket. För innerst inne har jag ju inte gett upp eller är ok med tanken att inte få barn. Men för att få ett andningshål så är det bra!

    Stort grattis till ditt barn! Underbart att höra att det kan gå efter så lång tid!
  • Juli1979
    Cyanea skrev 2016-07-13 10:26:22 följande:

    Åh vad jag håller med dig om det där med positivt tänkande!! Är det något jag går igång på är det alla "slappna av" och "tänk positivt"-personer man möter. Så jäkla ogenomtänkt att tala om för någon att deras dröm får dem att "vilja för mycket". Hur kan man vilja något så mycket att "kroppen går i baklås" liksom? Bullshit... Det ligger noll och ingenting i det, mer än att om man mår så dåligt att man inte ägglossar så blir det förstås inga barn på naturlig väg. Med det sagt var det just då jag blev gravid, när jag inte ägglossat på 9 månader på grund av utbrändhet. Vi höll tack och lov på med IVF så min ägglossning spelade ju ingen som helst roll, men uppenbarligen blev min livmoder inte giftig av att jag mådde skit ;) 


    Skönt att höra någon som berättar motsatsen till positivt tänkande-skiten. Alla kan ju berätta om någon som slutade oroa sig och minsann, då blev hon gravid. Men då tänker jag alltid på hur många det är som oroade sig varje dag/tänkte på det "för mycket" och som ändå lyckades... Bara för att det inte är lika vanligt att den storyn berättas så måste den ju vara minst lika vanlig?

    Skönt att höra att andra omständigheter är sekundära, blir det så blir det, hur man än mår i övrigt! Hurra :)
  • Juli1979
    Lovisens skrev 2016-07-27 07:30:39 följande:

    Tack för era snälla ord. Denna månaden har jag haft stark äl och jag hoppas hoppas HOPPAS att det tagit sig. Kram till er alla <3


    Hoppas det tar sig då! Jag håller tummarna. Och går det inte så är det bara att skriva av sig sorgen här!

    Jag har ägglossning den här helgen, men det syns väldigt svagt på Äl-stickan. Men nu är jag också inne i en hoppfull period.

    Till det här med din vikt. Ibland känns det som de (vården) gärna skyller allt på vikten, men den har ju inte alltid med saken att göra. Jag förundrades lite under vår utredning att vikten var så mycket i centrum. Nu är jag normalviktig, men jag tyckte ändå det var jobbigt att de fokuserade så mycket på vikt och att jag granskades så.

    Det är jobbigt att gå ner i vikt, det kräver ett sjukt jobb och jag förstår att du inte orkar. Men försök släppa skulden. Det är inte ok att du ska bära den bördan. Det är så lätt att förminska problematiken med övervikt till att bara handla om att man äter för mycket. För många är det så mycket mer som ligger bakom, precis som för dig. Så ge dig själv en klapp på axeln och fortsätt kämpa!

    Usch, det där med alla människor runt en som får barn. De senaste veckorna har jag känt så sjukt mycket avund mot alla som får barn. Mitt flöde i sociala medier är överfullt av lyckliga nyblivna föräldrar. Inte tänkt på att jag kanske ska ta bort dem ur mitt flöde just nu, för att slippa den känslan, men det är kanske en bra idé. Tack!
  • Juli1979
    Lovisens skrev 2016-08-01 20:55:48 följande:

    Nu har min hoppfulla period gått över till ren ångest och panik. Är på Bim -8 och jag överanalyserar varenda liten detalj i min kropp. Kände jag inte lite molande värk nu? Ömmar det inte lite i brösten? (till slut ömmar det för att man klämt så mycket på dem), har jag inte ovanligt mycket flytningar denna månaden? Ser jag inte lite tydligare ådror på brösten? Jag håller på att bli tokig. Inga symtom känner jag än så länge och jag har panik över hur jäkla besviken jag kommer bli ännu en gång när jag får mensen nästa vecka.  Hur ska jag hantera en mens-omgång till när mitt liv rasar samman mer och mer för varje dag och jag är redan nere på bottnen. Nästan varje dag denna semester har jag gråtit för att jag så gärna gärna gärna vill att det ska bli vår tur nu. Frustrationen biter sönder mig. Sista dagarna har jag även varit ledsen över att jag saknar mig själv så himla mycket. Jag saknar att pyssla med mina intressen (som jag längre inte har någon ork till) och jag saknar att umgås med vänner (som jag heller inte har någon ork till just nu).

     

    Hur är det med dig och hur har du mått sista dagarna?


    Sorry för sent svar, det kom en nät-fri semester imellan.

    Jag börjar få ont i brösten. Och blev lite hoppfull, såklart. Tänk om! Så kollade jag min app och jag är på dag 21 i cykeln och enligt mina anteckningar brukar jag få ont i brösten inför mens den dagen. Så nu orkar jag inte ens hoppas. Mensen är på ingång ännu en gång. Faan.

    Jag börjar på nytt jobb nu, det är en bra distraktion. Var jätteosäker om jag skulle ta jobbet, jag hade ett tryggt men tråkigt jobb innan som skulle passat perfekt när man har barn. Istället tog jag ett mer krävande jobb och hänger inte upp hela mitt liv på bebis och mitt eventuella liv som mamma. För om åren bara går, och jag inte blir gravid, då har jag slösat på mitt liv. Så nu jobbar jag på, vi reser massor och roar oss när ångesten och sorgen inte är för stor.

    Men blä, blev så Depp nu. Ännu en månad och ännu en mens som rycker undan mattan.

    Hatar det!

    Hur går det för er andra?
  • Juli1979
    Melissenta skrev 2016-08-07 09:45:25 följande:

    Fast jag har redan ett barn och vill inte ha fler bara för kvantitet, vill ju ha en riktig familj och ett kärleksbarn.. Och säger det för att ts ska kunna få ett annat perspektiv..


    Jag var singel länge, så jag vet den känslan. Den är inte heller rolig. Så jag förstår din sorg. Jag var 33 när jag träffade min man, och ångesten över att åren går och man aldrig ska träffa någon eller få barn är fruktansvärd.

    Men just nu behöver jag inte tänka på dem som har det värre. Jag vet att jag, i mångas ögon, har en sjukt lyxig tillvaro med en kärleksfull man och ett stabilt liv. Men vi bär alla på sorger och svårigheter, och att jämföra gör ingen gladare.

    Jag har varit livshotande sjuk och har en svår sjukdom, jag har förlorat båda mina föräldrar, jag har gått på många nitar. Men just nu är ändå barnlöshet det svåraste. Så inte ens mina egna svårigheter går att jämföra, hur ska man då kunna jämföra med andras lidande?
  • Juli1979
    Cyanea skrev 2016-08-06 22:41:57 följande:

    Jag vet inte om du vill bli uppmuntrad eller inte. Jag personligen var inte mycket för hopp och ville få sörja ifred. Men om du inte är som jag vill jag bara påpeka att symptomen inför mens och vid tidig graviditet i princip är identiska. Det låter onekligen som att du haft en lyckad ägglossning, och det i sig är ju toppen. 

    Men vad toppen med nytt jobb, hoppas att det blir jättebra och att det distraherar så mycket som möjligt :) Lycka till! 


    Jag tar inte illa upp för pepp, och jag är inte riktigt i sörjstadiet än.. Jag vill bara inte ge mig själv hopp. Jag gör inga gravtest och jag analyserar inte ömma brösten etc. Den dagen mensen är fler än två dagar sen ska jag testa. Och jag sörjer inte förrän mensen kommer. Jag har liksom rutat in känslorna :)

    Det där med lyckad ägglossning.. Jag har ju gått igenom undersökning och allt med ägg såg bra ut. Men jag har aldrig fått ett starkt sträck på ägglossningstest... Vet inte hur man lyckas ned det?! Men vi låg friskt runt de dagarna då jag kände som jag har ägglossning (får lätt mensvärk och ryggvärk) och sekretet var som äggvita.

    We'll see!
Svar på tråden Tänk om man aldrig får ett barn?