Vicktess skrev 2016-03-26 11:07:30 följande:
Stort grattis!! :)
Efter mitt första missfall var jag helt förstörd. Det tog jätte hårt. Hade liksom inte räknat med att det kunde bli så. Hade precis berättat för mina föräldrar och jag kände mig sååå dum efteråt. När jag fick mitt andra missfall var jag mer beredd på det. Men började tro att jag aldrig skulle få ett barn, att nåt var fel på mig. Så när jag plussade för tredje gången (ett år efter sista missfallet) förväntade jag mig att det skulle gå åt skogen det också. Men att då får man ju hjälp sen med utredningar, så det var mitt hopp. Att det här kommer vara sista missfallet innan vi får hjälp. Men den gången gick det vägen och jag fick min dotter som idag är 14 månader :)
Förra månaden när jag fick missfall, blev min sambo orolig för mig för att jag inte verkade bry mig haha.. Såklart att man är ledsen, men vid det här laget förväntar man sig det värsta och hoppas på det bästa. Förstår att det är svårt att inte oroa sig, det gör man nog alltid :( men jag håller tummarna på att det går vägen för dig nu och att det kommer kännas bättre några veckor in :)
Tack! Det tar såklart tid att smälta detta o man tror nog inte riktigt på att man är gravid. Vi har kämpat i 2 år. Men som tur är har vi fått hjälp med hormonsprutor så nu har vi gjort 3 insemineringar varav 2 positiva så det känns ju skönt men förstår dig. Man vill njuta av tanken på att nu är vi gravida men samtidigt är jag nojig vid varje toabesök. Ah..
Men klart. Någongång ska väl graviditeten fullföljas och inget säger att det inte är denna. Så får försöka tänka så med. Det värsta som kan hända är att man är glad 1 dag för mycket. ?
Grattis Nicsflicka, nu får vi hoppas att alla får gå hela vägen med ?