Vi är också på IVF-resa....igen...
Jag har konstaterad PCOS sedan 2011. Vi började våra barnförsök 2010, kroppen ballade ur och jag fick jätteont och hittade inte riktigt någon förklaring förrän just PCOS konstaterades i mars 2011. Då började en ny slags resa i det här med att få barn. I juli-augusti 2011 började jag knapra Pergotime och fick ÄL av det, höll på tills i februari 2012 med Pergotime (med en månads paus i mitten av denna tid ungefär) och hade till och med två äggblåsor i sista Pergo-månaden som då troligen skulle släppa. Blev inga barn. Remiss till Sahlgrenska, kom dit lagom inför semesterstängning och hann bara med ett första möte och en spolning av äggledare som jag gjort allt för att förtränga (ajajaj). Sedan skulle vi startat upp med möten och utredningar i september, men det hela drogs ut på tiden och vi glömdes bort efter semestern. Fick tid i slutet av oktober-början av november 2012. Vilket gjorde att det snart var jul och det fanns inga möjligheter till att genomföra något äggplock eller återföring innan dess, så det blev nedtrappning av hormoner med nässpray i januari, gonal-F och slutligen äggplock den 12/2 2013. Vi fick 5 embryon av högsta tänkbara kvalitet. Återföring skedde 14/2 2013 av det första de 4 övriga stoppades i frysen, det var på håret att det blev en återföring för jag hade en del vätska i buken som tydde på överstimulans, men det skulle gå iaf. I maj 2013 gjordes en frysåterföring, 2 embryon fick tinas upp den gången då det första inte klarade sig. Denna gång är jag ganska säker på att embryot fäste och att jag var i början av en graviditet, men slutade med att jag fick mens. Ytterligare en frysåterföring skedde i augusti-september 2013, 1 embryo tinades upp. Stannade inte kvar denna gång heller.
Mitt i allt, under sommaren 2013 började vi känna att vi nog borde följa vår dröm om en "blandad familj" och att bli familjehem som vi då burit på i 6 år. Det dök upp annonser från en kommun som låg oss varmt om hjärtat redan under sen vår 2013 och vi hakade på under hösten där. Vi bestämde oss att aktivt lägga ner IVF och försök till barn på ett par år och följa det som lite varit vårt kall, fast det var först sedan något år innan som vi hade fler sovrum än vårt eget att avvara. Vi hade nu alltså rum över både rent fysiskt och massor i hjärtat. Så, vi anmälde intresse. Blev uppfångade, intervjuade kors och tvärs och hemmet granskades. Slutade med att de väldigt gärna ville ha oss som tänkbart familjehem och skickade oss på familjehemsutbildning våren 2014. Sedan kom det förfrågningar högt och lågt, som alla rann ut i sanden av olika anledningar (det är så det funkar). September 2014 när det gått 6 månader sedan vi var färdigutbildade och den del av kommunen vi tillhörde ville lägga ut oss på fler ställen i kommunen så tog vi oss också friheten att söka oss till andra kommuner. Fick en stjärnträff med en grannkommun där allt klaffade än bättre än i den första. Under den hösten fick vi dock en förfrågan från första kommunen om ett barn i 4-årsåldern som vi verkligen kände för, det hela skulle avgöras i kammarrätten då bios överklagat LVU - men ett inskolningsdatum sattes i januari 2015. Dock blev det en tvärvändning efter kammarrätten, LVU skulle det vara men plötsligt skulle en släkting utredas i stället. Det hela rann ut ur sanden. Mitt i det här kontaktade den andra kommunen oss, jag valde att återkoppla till dem någon dag efter att det hela med 4-åringen runnit ut i sanden. Det visade sig att andra kommunen hade ett litet spädbarn i åtanke med oss, ett litet barn med LVU och med behov av att växa upp i ett tryggt hem, vi var en av tre möjliga hem. I januari 2015 blev det helt klart att det lilla barnet skulle flytta till oss. I februari 2015 hade vi inskolning och inflyttning. Omvälvande och underbart och så mycket kärlek som svämmar över till denna lilla filur. Ångrar inte vårt beslut en sekund. Varit en fantastisk resa och vi lär oss hela tiden, har en jättebra kommun och allt flyter och funkar för det allra mesta....vi är nöjda, de är nöjda och lilla barnet likaså.....och så mycket kärlek vi känner till det där lilla barnet, jisses - finns inget vi inte skulle göra för denna lilla, ljuvliga krabat....
Förra våren, bara några veckor efter att lilla barnet flyttade in hos oss och kärleken och hormonerna bara sprutade så blev jag spontangravid för första gången. Det var inte planerat och jag anade inget förrän i runt vecka 7-8 någonting. Jag uttalade det och sa att jag misstänkte det när jag var i vecka 9-10. Det hela slutade några dagar därefter, den 16/4, i ett fruktansvärt missfall här hemma. Den smärtan och den synen önskar jag ingen. Allting kom ut en kväll, det hela gick rätt fort. Inget tvivel om att det var en graviditet som pågått ett litet tag, syntes tydligt vad det hela var. Jag var i vecka 10 och 2-3 dagar in ungefär. Åkte på en infektion och hade ont, inget satt kvar konstaterades det med VUL sådär 8-10 dagar efter det hela skett men jag hade någon form av infektion och fick antibiotika i 10 dagar....
Efter missfallet har min mens varit helt regelbunden och haft en cykel på 28-29 dagar. Vi bestämde oss i höstas för att ta upp IVF under våren 2016 och hade ett möte på reproduktionsmedicin. Eftersom att min cykel skötte sig så fick vi till oss att vi skulle kunna göra återföringen i naturlig cykel och med hjälp av Letrozol Accord (alternativ till Pergotime som jag inte mådde gör bra av när jag tog). Vi skulle testa det hela i november-december och kanske även försöka på egen hand, för att sedan köra i gång på riktigt i typ februari. Efter dess började (så klart) min cykel att spåra lite och jag ägglossade inte på enkel dos med Letrozol Accord. I december-januari betedde sig dock min kropp väldigt skumt igen, jag började fundera på om vi kanske ändå lyckats bli gravida igen. Blev inte bättre av att jag i januari fick ut någon "geléblobb" som jag kopplade ihop till ett eventuellt tidigt missfall - dock utan någon direkt längre smärta eller blodbad. Pratade med reproduktionsmedicin igen och förklarade läget, de trodde att jag kunde ha rätt i mina misstankar om att jag var gravid och tyckte att jag skulle testa mig och vänta in osv. De trodde inte på ett missfall, utan snarare på att jag ännu var gravid. Mensen som i februari. Vad som hände i januari är ännu en gåta. Ringde reproduktionsmedicin igen i början av mars när jag återhämtat mig lite efter vad kroppen sysslat med och det planerades för dubbel dos med Letrozol Accord liksom att jag fick lämna de där blodproverna igen som måste tas innan ett IVF görs (Hepatit, HIV och allt det där, proverna hade passerat utgångsdatum för min del).
Så, nu står vi här igen, det är över 3 år sedan vi började vårt första IVF-försök. Vi har ett embryo kvar i frysen - vilket ger mig lite lätt skrämselhicka. Vi har iaf bestämt oss för att ge oss in i matchen igen. I dag började jag med Letrozol Accord dubbel dos, ska äta det nu mellan cykeldag 3-7. ÄL-testa från cykeldag 11. Ringa in till reproduktionsmedicin när det hela förändras (det ska det förhoppningsvis göra) och tre dagar efter förändring tinas vårt sista embryo i vårt första IVF-försök upp för att återföras. Om ca 1,5-2 veckor är det dags alltså. Skräckblandad förtjusning är nog ordet. Hoppas på ännu en krabat i denna familj att överösa med kärlek...
