Pappa vill få mig att flytta

Fast om du har betygsvarning och din mamma inte verkar bry sig så mycket om det så har. Ju din pappa rätt till viss del. Skärp dig gällande skolan s visar du att du kan ta ansvar även om din mamma är för slapp.

Ingen av föräldrarna verkar vara något att hänga i granen. Beklagar det ts.

Vadå behöver mer stöd? Håll bara tyst om sånt du inte har nån aning om. Jag vet exakt hur mycket och lite tid jag lägger ner på skolan, och det behöver inte ha nånting med att jag inte får nog mycket stöd att göra. Min pappa vill inte ge mig stöd, han är bara ett rövhål som är dubbelmoralisk. Min mamma ger mig inte direkt stöd men hon vill absolut att jag ska sköta skolan osv? Min mamma brister inte (och om hon skulle göra det så kan inte pappa bevisa det på nåt sätt). Min pappa är ännu värre än min mamma (och jag tycker om min mamma mycket mer), så att han är inget alternativ :)

Vilka ämnen är det du har betygsvarning i?
Vad är anledningen till betygsvarningen?

JAG säger inte att din mamma brister. Din mamma är säkert underbar! Jag sa att om soc gör den bedömningen...

Och ja du vet precis hur mycket tid du lägger på skolan. Och med tanke på dina resultat, inte tillräckligt mycket. Tyvärr är det den bistra sanningen. Vissa behöver inte lägga ner alls mycket energi för att få bra betyg, vissa får lägga all ledig tid och få mycket hjälp av föräldrarna. Alla är vi olika. Om din pappa är så hemsk, då gissar jag att du är beredd på att kämpa för att slippa honom. Det bästa sättet är att inte ge honom något viktigt att klaga på. Skolan är tyvärr viktigt.

Tycker du borde flytta till honom. Så slipper du dela säng med morsan. Och hon slipper vara förvisad till köket.

Aldrig. Han är ett rövhål och sjuk. Missade du delen att han i princip slagit mig också? Skärp dig.

Ja då får du väl bo i köket då.

Nu är det så att din mamma daltar med dig och du gör dig själv till ett offer.
Om 15 år kommer du att fatta att din farsa hade rätt, du kommer kanske ha ett dåligt jobb med dålig lön, men förmodligen inget jobb överhuvudtaget.

Om din farsa hade slagit dig hade din förståndiga morsa gått till Soc och gjort en polisanmälan!

Men så är inte fallet, du e bara en slö tonåring som inte pallar att din farsa bryr sig om dig och tänker på din framtid!

Du håller på att bli vuxen och det märks. Du har ett problem och försöker att själv ta aktiv del i att lösa det. Du gör efterforskningar (om än kanske inte på den bästa platsen i världen, här på FL) och samlar in information. Du söker lösningar och försöker sätta dig in i hur de andra i ekvationen tänker och känner.
Finns det något sätt som du kan få din pappa att förstå? Att känna sig lugnare? Kan du visa honom att du tar hans oro på allvar och jobbar på en lösning?
Kan du få din mamma och skolan att se din sida? Kan de hjälpa din pappa att förstå?
Även jag, som vuxen, gråter ibland i situationer när jag känner mig maktlös och förbannad. Det är inte farligt och det går att föra fram vad man vill säga ändå. Fast jag förstås skulle föredra att inte gråta. Funkar det bara inte att prata så kan du alltid skriva ett brev eller e-mejl så att du är säker på att de verkligen "hör" allt du har att säga och att du inte fegar ut för att det är jobbigt att få fram.
Du har bara tre år kvar tills du är vuxen på riktigt och myndig. Du har två föräldrar som i alla fall bryr sig och vill dig väl, fast de kanske inte begriper allt hela tiden. Du är smart och företagsam. Om någon kommer att klara av att lösa det här problemet så är det du!

Oroa dig inte för en soc-utredning, tvärt om, det kan hjälpa dig. Jag har inte haft exakt det problemet du verkar ha med din pappa, men då jag själv var 12-13år mådde jag otroligt dåligt av att bo hos min pappa, hans fru och hennes äldre barn. Min pappa vägrade låta mig bo mer hos mamma, som jag önskade, och även om han ytterst sällan sa någonting direkt till mig (inte mamma heller) så förstod jag ändå att han ansåg att det var mammas idé och inte min egen vilja. Han var stenhård på att jag och mina syskon skulle bo våra två veckor på rad hos honom i månaden.

Tillslut tog mamma kontakt med soc, och det blev en utredning. Det gick till och med till domstol tillslut. Domaren gav mig rätt till att bestämma hur jag själv ville bo. Min lillebror fick även sin önskan hörd (han ville bo mer hos pappa). Jag var nästan 14 när domen föll, och jag vägrade träffa min pappa på över 6 månader. Hans "tvång" över mig, och oförmåga att se hur jävla dåligt jag mådde hos honom hade sårat mig djupt. Efter det bodde jag hos honom 1 helg i månaden. Flyttade som 17 åring till en annan stad, och efter dess har jag pratat i telefon med honom ett dussin gånger och träffat honom 2 gånger. Jag är idag 27 år. Tycker själv det är otroligt sorgligt att det blev så här, och så fruktansvärt onödigt. Jag var barn, han var vuxen - han gjorde fel, han såg inte till mitt bästa.

Kanske kommer vi kunna mötas och få en vettig kontakt någon gång. Men jag vet inte. Bor numer över 100mil ifrån honom. Så jag tycker du inte ska vara rädd för soc, mår du dåligt hos din pappa så ska du inte behöva bo hos honom. Ibland måste en annan vuxen auktoritet tala om för föräldern vad som är bäst för deras barn när föräldern vägrar lyssna på sitt eget barn.

När jag läser vad du skriver förstår jag verkligen att du inte vill flytta till din pappa. Jag skulle inte heller vilja flytta till någon som ruskar och sparkar mig.

Däremot undrar jag lite över det här med dina betygsvarningar. Vad beror det på? Trivs du inte i skolan? När jag läser vad du skriver är det rätt uppenbart att du är intelligent. Du kan formulera dig bra och resonera logiskt. Det är därför jag undrar lite varför det ändå inte verkar gå så bra i skolan. Jag tycker det är synd om du kastar bort de möjligheter jag tror att du har. Jag tror nämligen att du har alla förutsättningar för att klara av skolan.

Jag hade en kompis när jag var yngre. Hon var väldigt intelligent, men hade det tyvärr inte så bra hemma. Hon gick aldrig i gymnasiet, fast hon var så skärpt. Hon klarade heller inte att behålla ett jobb. Hon tyckte nämligen att de jobb hon kunde få (detta var på tiden man kunde få ett jobb även om man var outbildad) var så otroligt tråkiga. (Löpande band, på industri.)
I alla fall gick det otroligt snett för henne, och när vi stötte på varandra i hemstaden så skämdes hon. Skämdes över att hon inte gjort något av sitt liv. För att hon fastnat i utanförskap och missbruk.
Jag hoppas inte att det blir så för dig. Du har ju alla förutsättningar för att göra något av ditt liv. Du är bara 15 år. Jag hoppas att du orkar ta tag i skolan - och att du slipper bo hos din pappa.

Kramar
Tanten ;)

Vilka delar i matrisen är det du inte klarar av och hur många ämnen?

Oj tycker du ska börja se din pappa med andra ögon. Tror du helt ärligt han ville att du skulle bo hos honom för att skada dig på ngt sätt? Hade det varit bättre å bara skita i dig och inte bry sig om du bodde hos honom eller inte? Tycker du är grymt hård mot din pappa. Han gjorde de han trodde var rätt för han inte ville förlora dig. Det är Du som valt bort honom.

Givetvis finns där otroligt mycket mer i historien som är del i anledningen till varför det blev som det blev än den mycket förenklade version jag skrev. Min far är tyvärr en typisk jag vet bäst, jag gör aldrig fel människa. Sen tror jag inte att han medvetet var ute efter att skada. Jag vet att det inte är så. Men som sagt, han ser på saker och ting väldigt svart/vitt och när han bestämt sig för att en sak är "rätt" då spelar det ingen roll vad någon annan säger. Han har dessutom svårt att prata känslor, så det har liksom inte gått så bra att försöka reda ut saker och ting.

Min far har varit bra på många sätt, men också riktigt dålig på många andra. Om det går att hitta fram till en god dotter far relation får framtiden utvisa. Just nu känns det dock väldigt avlägset.

Men ja, en sak har du rätt i (GH) och det är att jag valde bort honom där och då, då jag gavs rätten till att bestämma helt själv. Ifrån början ville jag ha 1v hos pappa, 2v hos mamma, 1v pappa osv - men jag fick inte för honom. Anledningen till att jag bara ville ha 1 vecka åt gången hos pappa var från början att jag vantrivdes med hur trångbott det var. Man kunde inte på riktigt vara ifred någonstans. Jag är introvert och har alltid haft mer eller mindre social fobi, så miljön hos pappa var för mycket för mig att orka med 2 veckor åt gången. Men han lyssnade inte, eller hörde inte vad jag sa. Trodde det var mamma som påverkat mig (han sa det till mig vid ett tillfälle då jag ifrågasatte varför jag inte fick bestämma själv).

Det krävdes ett domslut för att få slut på det som faktiskt var ett verkligt psykologiskt lidande för mig. Det är inte konstigt att jag inte ville träffa honom den första tiden efteråt. Jag ville inte träffa honom, och jag ville framförallt inte sätta min fot i huset jag mått så dåligt i under lång tid. Jag har varit tvungen att gå i terapi för att bearbeta den tiden, så allvarligt påverkade den mig.

Du får väl skärpa dig i skolan! Och "nästan" aldrig ute efter midnatt som 15-åring tycker jag är på tok för många gånger. Jag kan förstå hans frustration. Fast det är alltid lättare att skylla på din mamma och att hon ger efter för dig. Men ärligt... nog kör du med din mamma för att få din vilja fram? 
Det är ditt liv och din framtid. Du har säkert tankar på vad du skulle vilja göra i framtiden. Ta reda på vad som krävs i utbildning för att nå dit och sikta högt. Vi kan styra våra liv mer än vi tror.