Pappa vill få mig att flytta

Oroa dig inte för en soc-utredning, tvärt om, det kan hjälpa dig. Jag har inte haft exakt det problemet du verkar ha med din pappa, men då jag själv var 12-13år mådde jag otroligt dåligt av att bo hos min pappa, hans fru och hennes äldre barn. Min pappa vägrade låta mig bo mer hos mamma, som jag önskade, och även om han ytterst sällan sa någonting direkt till mig (inte mamma heller) så förstod jag ändå att han ansåg att det var mammas idé och inte min egen vilja. Han var stenhård på att jag och mina syskon skulle bo våra två veckor på rad hos honom i månaden.

Tillslut tog mamma kontakt med soc, och det blev en utredning. Det gick till och med till domstol tillslut. Domaren gav mig rätt till att bestämma hur jag själv ville bo. Min lillebror fick även sin önskan hörd (han ville bo mer hos pappa). Jag var nästan 14 när domen föll, och jag vägrade träffa min pappa på över 6 månader. Hans "tvång" över mig, och oförmåga att se hur jävla dåligt jag mådde hos honom hade sårat mig djupt. Efter det bodde jag hos honom 1 helg i månaden. Flyttade som 17 åring till en annan stad, och efter dess har jag pratat i telefon med honom ett dussin gånger och träffat honom 2 gånger. Jag är idag 27 år. Tycker själv det är otroligt sorgligt att det blev så här, och så fruktansvärt onödigt. Jag var barn, han var vuxen - han gjorde fel, han såg inte till mitt bästa.

Kanske kommer vi kunna mötas och få en vettig kontakt någon gång. Men jag vet inte. Bor numer över 100mil ifrån honom. Så jag tycker du inte ska vara rädd för soc, mår du dåligt hos din pappa så ska du inte behöva bo hos honom. Ibland måste en annan vuxen auktoritet tala om för föräldern vad som är bäst för deras barn när föräldern vägrar lyssna på sitt eget barn.

Givetvis finns där otroligt mycket mer i historien som är del i anledningen till varför det blev som det blev än den mycket förenklade version jag skrev. Min far är tyvärr en typisk jag vet bäst, jag gör aldrig fel människa. Sen tror jag inte att han medvetet var ute efter att skada. Jag vet att det inte är så. Men som sagt, han ser på saker och ting väldigt svart/vitt och när han bestämt sig för att en sak är "rätt" då spelar det ingen roll vad någon annan säger. Han har dessutom svårt att prata känslor, så det har liksom inte gått så bra att försöka reda ut saker och ting.

Min far har varit bra på många sätt, men också riktigt dålig på många andra. Om det går att hitta fram till en god dotter far relation får framtiden utvisa. Just nu känns det dock väldigt avlägset.

Men ja, en sak har du rätt i (GH) och det är att jag valde bort honom där och då, då jag gavs rätten till att bestämma helt själv. Ifrån början ville jag ha 1v hos pappa, 2v hos mamma, 1v pappa osv - men jag fick inte för honom. Anledningen till att jag bara ville ha 1 vecka åt gången hos pappa var från början att jag vantrivdes med hur trångbott det var. Man kunde inte på riktigt vara ifred någonstans. Jag är introvert och har alltid haft mer eller mindre social fobi, så miljön hos pappa var för mycket för mig att orka med 2 veckor åt gången. Men han lyssnade inte, eller hörde inte vad jag sa. Trodde det var mamma som påverkat mig (han sa det till mig vid ett tillfälle då jag ifrågasatte varför jag inte fick bestämma själv).

Det krävdes ett domslut för att få slut på det som faktiskt var ett verkligt psykologiskt lidande för mig. Det är inte konstigt att jag inte ville träffa honom den första tiden efteråt. Jag ville inte träffa honom, och jag ville framförallt inte sätta min fot i huset jag mått så dåligt i under lång tid. Jag har varit tvungen att gå i terapi för att bearbeta den tiden, så allvarligt påverkade den mig.