micromat skrev 2015-10-04 20:21:10 följande:
Jag håller med Anniee när hon säger att det är stor skillnad på att ha en skituppväxt och att vara oönskad och oälskad. Jag hade också en riktig jävla skituppväxt, men jag har alltid vetat om att jag är älskad det trots alla dumheter jag gjort.
Barn kan dö av kärleksbrist. Visste du det?
Ja han tycker faktiskt det, han har flera självmordsförsök i bagaget. Ja han och hans syskon har levt ett otroligt tufft liv. Men det värsta av allt som hänt är att dom var oälskade och blev bortvalda av ena föräldern. Det är ett sånt massivt svek och man utsätter inte barn för det. Det är fortfarande barnmisshandel eller tom värre än så i mina ögon. Barn ska alltid känna sig älskade och veta att det är så.
Hur tror du det känns när en sexåring säger att hen känner sig oälskad och bortglömd? Är det något du vill höra ett barn säga?
Man säger absolut inte att folk som inte vill ha barn ska skaffa barn för att barnen kanske kan bli önskade och älskade någon gång.. Att föräldrarna som inte vill kanske ändrar sig efter 10 år. Även om barnen någon gång bli älskade och önskade, antingen av sina föräldrar eller av partners så har skadan redan skett och det kan gå ett helt liv utan att dom läker. Tror säkert att din fader lidit mer än vad han säger. Det trots att han anser att han är glad över sitt liv så kan jag garantera att han lidit oerhört.
Jag vill givetvis att min sambo ska vara i livet, jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men om han inte hade funnits, utan att han hade blivit aborterad hade jag troligtvis haft en annan sambo/varit gift/gjort något helt annat. Det går inte att säga "OM" eller att fundera på hur livet sett ut "OM".
Du kanske skulle hittat en annan sambo, men jag hade inte hittat en annan pappa. Min pappa har kanske lidit men han har ändå varit en fantastisk pappa som alltid vetat ge oss det han själv aldrig fick. Ingen ska komma och säga att han borde aborterats! Han hade nog blivit ganska förbannad själv isf.
Jag tycker att du ärligt ska fråga din sambo om han tycker att det hade varit bättre om han inte hade levt. Om han svarar att det är så, så är det ju inte försent att hjälpa honom nu heller. Det är aldrig kört. Man kan försonas med sitt tragiska förflutna och ändå få en vacker framtid.
Sedan kan jag ju säga att det finns älskade och önskade barn som ändå hamnat snett och velat begå självmord.
Hur tänker du kring sexåringen som känner sig oönskad och bortglömd? Ska vi döda stackarn? Det är ju det du förespråkar. För att barnen inte ska dö av kärleksbrist senare (då det faktiskt finns en i alla fall teoretisk möjlighet att samhället eller någon annan vuxen människa träder in och räddar situationen) så dödar vi det hellre själva först. Dessutom innan man ens sett barnet och vet om man kan älska det.