Hur många äggblåsor hade ni? Finns det hopp?

Ja man får förhoppningsvis vänja sig då Nej men jag försöker att inte analysera det mer. Men var skönt att få dina ord kring det också. Som alltid Än så länge har det ju bara hänt än gång, så är ju ingen fara så sett att jag typ måste kolla upp det. Och då är det ju bara att ruva vidare liksom

Nästa vecka får nog bli en sån där bakvecka tror jag. Åker ju till Sälen sen, så då ska bröd och sånt vara klart. Ska se till att ägna mig åt det för att fördriva tiden. Men det är sjukt vad det går långsamt alltså. Måste nästan gå ännu långsammare för dig eller? Eller du vet ju kanske att bebisen kommer oavsett, om typ senast två och en halv vecka eller vad det kan bli?
Och inatt drömde jag en mardröm. Att jag började blöda och att embryot låg där i trosorna. Såg ut som på skärmen vid insättningen, som en liten hjärna. Helt stört. Otäck dröm. Man blir ju lite dum i huvudet av det här alltså

Ah! Vi är 29, både jag och sambon. 86:or! Konstigt att jag fått för mig att du hade en äldre man. Har nog blandat ihop det med någon och sen har vi liksom inte pratat om det, så har jag alltid tänkt så

Det är ganska svårt att inte analysera något så uppenbart ;) Vaga symptom är enklare att skaka av sig, men nåt sånt där går liksom inte obemärkt förbi ;) Jag ska dessutom inte försöka att låta som att jag var bättre själv, jag har skrivit massor om saker jag plötsligt kände efter sista FET ;) Jag mådde bland annat jätteilla redan dagen efter (5-dagars blastocyst), så samtidigt som jag stenhårt predikar att man inte ska analysera symptom för mycket så gjorde jag det själv XD 

Oooh, bakvecka låter grymt! Jag kanske också borde börja baka lite? Typ chocolate chip cookies.... mmmm, cookies....! Så himla kul att åka till Sälen, älskar att åka skidor! Alltså, jag vet inte. Det känns som att tiden står stilla men på samma gång inser jag dag för dag att det går framåt med stormsteg. Den känslan hade jag aldrig direkt under ruvning, då var det bara olidligt segt. Jag står inte ut just nu heller, men samtidigt har jag snart ingen tid kvar. Just för tillfället njuter jag extra mycket av magen, för jag insåg för bara ett par dar sen att den snart är borta XD 

Såna där drömmar fick jag också massor av! Och har haft under hela graviditeten. Undrar vad det beror på? Om det är att tankarna snurrar kring det eller om det är hormonerna som gör det? Jag har SÅ många gånger kastat mig ur sängen och in på toa för att försäkra mig om att jag inte blött ut embryot. Märkligt! 

Vad häftigt! Hade ingen aning om att vi låg så nära i åldrarna! Han låter nog gammal för att jag kallar honom maken ;) Tycker att det låter så gammalt att ha en make :)

Haha, ingen är perfekt. Inte ens du då Nej men det är klart att man undrar över saker man känner. Samtidigt försöker jag tänka att det mesta hänger ihop med Crinonen. I alla fall såna där saker som trötthet och ömma bröst. Det är liksom rätt tydliga symptom som dessutom står som "vanliga".

Ja herregud. Njut av den sista tiden med magen! Jag längtar verkligen så sjukt mycket efter att ha en gravidmage, när det börjar synas.. Man får köpa såna där mammabyxor.. Ja du vet!
Men jag förstår att man måste längta något sjukt egentligen. Efter barnet sen alltså. Är du nervös för förlossningen? Det är också sådant jag brukar tänka på att det finns så många knäppisar som har barn. Klarar de av att föda så lär ju jag göra det liksom

Gud vad gott det lät med chocolate chip cookies!! Jag har typ bara bröd och sånt trist kvar på min baklista.. Sen ska jag göra lite mat också. Biffar tänkte jag.
Ja, det ska bli riktigt kul att komma iväg. Älskar också skidor! Men samtidigt lite orolig som sagt, för om man åker dit i glädje eller sorg. Det är liksom svårt att längta dit också. Märklig känsla det där, man vill veta men ändå inte...

Hehe, ja faktiskt! Jag trodde nog att du var äldre än jag. Just för att du är så klok och jag rätt så korkad Och det kan nog vara "make" som gör det också. Att jag först läst om någon som hade en typ 14 år äldre man och sen att du sagt make hela tiden Men ni är gifta? Vi skulle gifta oss egentligen, men nu startade vi bebisverkstan istället, så tar en sak i taget

Hahaha - speciellt inte jag ;) Jag är starkt troende på att det är lättare att lära ut när man själv haft det svårt ;) Jag tror att det är ofrånkomligt att analysera. Man vill så gärna och man vet med säkerhet att något är det. Vad det sen beror på kan man inte veta förrän möjligen i efterhand. Jag tycker nog att det är ett gott tecken att du ändå spekulerar lite, för det betyder att du hoppas, och hopp är bra tror jag. Men visst är det så, man får hur mycket symptom som helst av allt man tar.

Det förstår jag. Magen är liksom själva symbolen för det hela. Det var den som var jobbig att se på andra när jag själv inte kunde och det jag kan stå och glo på hur länge som helst i en spegel nu. Jag har inte varit så nervös alls för förlossningen. Jag hör vad andra säger om det, att det gör så himla ont och är så jobbigt, men minnet av den själsliga smärtan av att kanske aldrig få barn bleker liksom ut allt annat. Överlevde jag den ska jag väl överleva lite fysisk smärta ;) Lite så är det med graviditeten också, jag tror att du kommer ha "fördel" av att det krånglat när det väl beger sig. Du kommer liksom alltid att känna dig glad på något sätt för att du är gravid medan många andra bara ser besvären. 

Haha, tack så mycket, jag tar det som en stor komplimang ;) Men du är inte det minsta korkad, våga inte säga det! Du ska bara veta hur hopplös jag är med ALLT när jag sitter i kniviga situationer. Jag kan fortfarande inte ens fatta när jag känner bebisen de dagar jag är orolig om inte maken också känner. Rädsla och oro tränger bort allt förnuft liksom. Så det är klart att jag framstår som att jag kan något, jag är ju inte längre rädd för exakt de sakerna du lever med varje dag ;) 

Precis, vi är gifta :D Vi ville gifta oss innan barn och sånt, så vi skulle få ha dagen för oss själva ;) Mysigt att ni har det framför er :D Då har ni ju ljusare tider framför er liksom. Men en sak i taget låter vettigt, en del saker vill man engagera sig helhjärtat i ;) 

Jag tror definitivt att du har rätt i att man överlever den fysiska smärtan när man har klarat av den här fysiska. Det var väldigt bra sagt. Det kommer gå kalasbra för dig! Sen säger ju alla att oavsett hur ont det gör så är det "det häftigaste de varit med om" och de "skulle göra om det igen" osv. Folk skulle ju inte säga så om man inte stod ut. Man glömmer säkert efteråt också när man har sin bebis där Åh!

Inatt var det en annan dröm. Jag drömde att jag fick plus på testet. Herregud vad det här förföljer en. Att "leva som vanligt" och "tänka på annat" är definitivt lättare sagt än gjort. Och precis som du säger, analysera gör man nog varken man vill det eller inte. Men måste också försöka tänka att det är olika för alla. Läste någonstans att man kan blöda lite när ägget fäst. Men det behöver man inte va? Sen läste jag också att man kan känna när det fäster? Men alltså... Det känns ju också som att man "kan", men inte nödvändigtvis måste. Har för mig att läkarna sa att tvådagars fäster på dag 6 eller 7. Kan det stämma tror du? Kan ju ha missuppfattat vad de menade också. För den gången när jag fick ett stick i magen, det var ju typ dag 4... Kan de fästa tidigare också kanske? Shit, du märker ju. Omöjligt att inte analysera. Men skönt att skriva av sig!

Ruvardag 6 nu. Det går ju förbannat långsamt

Jag ville egentligen också vara gift när vi får barn. Men samtidigt vill jag ha ett ordentligt bröllop. Och kunna dricka champagne Så, att gifta sig gravid skulle ju kännas sådär. Men man ska aldrig säga aldrig. Men jag tror ändå vi avvaktar ändå. Frågan är ju bara när fasen det blir av det.. Men det återstår att se

Snart kommer er bebis!!!!

Fysisk smärta är ju mer tydlig för andra och inget man behöver analysera. Psykisk smärta är så gömd och svår att förklara för andra. Tycker att alldeles för få personer jag pratat med har förstått ett smack när jag berättat om hur ont det gör att vara ofrivilligt barnlös. De ser längre bort i framtiden och säger "men det händer säkert förr eller senare" medan man själv känner "gör det verkligen det? Hur skulle du eller jag kunna veta det?". Haha, eller hur, man glömmer säkert allt jobbigt och ont efteråt ;) Känner redan nu att hormonerna har tentakler i hjärnan på mig. Fram tills sista trimestern har jag inte tänkt så mycket på barnet och så, men nu kan jag inte intressera mig för något annat alls XD Så blir det säkert efteråt, hormontentakler som intalar en att det var fantastiskt även fast det inte var det under tiden ;) 

Ursäkta att jag skrattar, men det är av rent igenkännande ;) Nej, det är ganska omöjligt att "leva som vanligt" eller "inte tänka på det", det är mer som mål man strävar mot ;) Det är definitivt olika för alla. Blödningar i samband med implantationen är väl inte jättevanliga, dock har "alla" här på familjeliv det ;) Då brukar det röra sig om ÄL-blödningar, vilket är betydligt vanligare. Sen är jag ganska skeptisk till att man verkligen kan känna implantatationen eftersom embryot ska fästa i slemhinnan - inte själva livmodern - och där finns ju inga nerver. Men vad vet jag ;) Har du känt något? 

Embryot ska kunna fästa mellan 5-10 dygn efter befruktning, så det låter till och med lite sent :) En tvådagars ska nog kunna fästa mellan 3-8 dygn. Jag är konstaterat överkänslig mot hormoner och började må riktigt, riktigt pyton redan dagen efter FET med 5-dagars, jag antar att Liten fäste ganska omgående. Jag skulle tippa på att du rent tekniskt kan känna av små symptom på hCG redan nu om du också är känslig för hormoner, för embryot kan ha fäst redan för några dagar sedan. Det borde ha kunnat fästa ganska tidigt eftersom det hade delat sig till 5 celler och alltså var ett relativt stort embryo :) 

Analysera så mycket du vill och skriv så mycket du vill, jag dömer inte det minsta. Har analyserat varenda gång mot bättre vetande ;) Jag bollar gärna, men det är viktigt att du säger ifrån om du inte vill att jag uppmuntrar, då ska jag genast skärpa mig. Vill liksom inte tvinga på dig hopp om det inte är vad du vill ha. 

Är det någon särskild anledning till att du vill vara gift när ni får barn? För oss var det en ren ego-grej, vi ville inte dela dagen med ens vårt eget barn ;P Jag tänker att det kanske var bra att ni gjorde det i den här ordningen eftersom det tar tid med barn och ni kan behöva annat roligt att fokusera på i perioder :) Att ha sitt bröllop framför sig känns fantastiskt tycker jag som redan gjort klart mitt ;) 

Jag blir så glad när jag ser att du har svarat. Och jag vill att du ska bolla med mig. Det har jag absolut inget emot, utan ser bara som något som jag mår bättre av. Och det fördriver tid också för den delen

Jag tänkte främst på den där gången när jag började svettas, må illa, fick ont i magen och blev svimfärdig. Det var ju typ dag 4. Ska man analysera och spekulera så kan ju embryot rent av ha fäst då? För det var ju ruvardag 4. Den befruktades ju innan dess. Så kanske?
Det känns som att hoppet är det enda man har nu. Och då känns det skönare att få leva på det nu, oavsett hur det blir. Det är väl lite därför jag är emot tjuvtestande också. Har vi nu ett negativt test framför oss, ja men då var det väl ändå bra att vi fick vara glada ett par dagar ändå.. Innan världen ska rasa, typ Att sambon får klappa på magen och säga "kämpa nu embryot". Det är ju bättre än att bli besvikna redan nu, tänker jag.

Sen tror jag inte att jag kan förbereda mig på ett negativt test. Hur mycket jag än tänker på det, så går det inte. Jag fantiserar om plusset. Men om det negativa, nej.. Jag orkar liksom inte det. Jag kan inte ställa mig in i känslan ändå. Och precis som jag skrev innan, bättre att må så bra som möjligt nu om man ändå ska må dåligt sen Men förhoppningsvis får man ju må bra hela tiden!

Egentligen är det inte så viktigt det där med "giftas sig innan barn". Det är nog mest att jag alltid tänkt att det ska vara så. Men vi har gjort allt i "fel" ordning nu. Jag tyckte "gifta sig - skaffa barn - skaffa hus". Nu blev det hus först. Sen förhoppningsvis barn. Och giftermålet får komma sen. Men vad fan, som du säger - då har vi mer saker ett se fram emot

Detsamma ;) 

Vad skönt, då vet jag att det är grönt ljus ;) 

Precis, ägget kan ha fäst dagen innan, så det kan vara en reaktion på det :) Jag hulkade utan att kräkas på RD2 med blasto. Var skeptisk som sjutton till att det hade med ruvningen att göra, men det gav sig inte förrän i v. 16 och har aldrig mått så med bara progesteron. 

Det låter så himla sunt! Bra inställning! Hopp behöver man, och glädje också. Det är inte förrän man tänker tillbaka som man inser hur onödigt det var att slösa tid på att sörja redan innan man hade något att sörja. Om det blir dags att sörja igen är man helt utmattad redan, så man förlorar enormt på att göra det. Intala dig själv ända tills du sett testet att "Så vitt du vet har du ett växande litet barn i magen". För det är ju faktiskt sant, inte ens en liten vit lögn, utan så det är :) 
Ibland tänkte jag "Tänk om detta är allt jag får? Tänk om detta är så nära en graviditet jag kommer? Varför då slösa bort den på att vara pessimistisk?". Det är en speciell känsla att ha något som växer i magen, så slösa inte bort den tiden på att oroa dig i onödan. Som sagt är du van vid besvikelser och kan hantera dem strålande vid det här laget. Nu gäller det att spara energi, ladda upp och träna på att finna glädje i allt du bara kan :) 

Nej fy, och frågan är om man vill förbereda sig på det? Minus är man ju ändå van vid att få, så det är plusset som är svårt att ta till sig. Det är vad din hjärna behöver träna på, så fantisera på! Och precis, risken finns att du kommer må uselt ganska länge ganska snart, så njut av att ha aptit och framförallt energi ;) 

Eller hur, det är ju normen liksom ;) Mina föräldrar körde den oromantiska varianten - de gifte sig för att mamma var gravid och de tyckte att det var förnedrande att pappa skulle behöva fylla i papper på att han var pappan XD Din sambo har ju redan fyllt i dem, så hon kommer ju inte undan ändå :P Äsch, passa på att drömma om bröllopet, det är ju ingen som helst brådska - tvärtom :D 

Då tänker vi just nu att det redan har fäst Jag kommer ju som sagt bli lika besviken av ett eventuellt negativt besked sen oavsett vad jag väljer att tänka nu.
I övrigt har jag en del illamående. Och är fruktansvärt trött. Men det kan ju också komma från all psykisk utmattning som det här har inneburit.

Samtidigt som jag ju märker själv också att det jag skriver låter sunt och rimligt. Så är jag ju samtidigt livrädd för ett negativt besked. Det är jag ju verkligen. Rädd också för hur vi ska kunna glädjas åt att åka iväg till Sälen om vi liksom är ledsna. Samtidigt tror jag ju kanske innerst inne att det kan vara skönt att komma bort också. Men det vore så fint om vi fick vara lyckliga och hemlighetsfulla. Jag längtar så efter det.

Hur många negativa tester tvingades du ta? Jag inser ju egentligen att vi kanske inte "borde" ha sån "tur" att vi lyckas på första insättningen. Men samtidigt, vem säger att inte det går? Jag kanske är kass på att producera ägg, men jag kanske är svinbra på att ruva? Jag vill inte sluta hoppas.

Kram till dig och tack igen för att du alltid lyssnar. Oavsett humör man är på.

Helt klart :D Nu jäklar sitter ägget där det ska vara ;) Precis exakt så. Man tror ibland att man "trissar upp" förväntningarna när man inte intalar sig det värsta, men så är det ju verkligen inte. Det är så himla onödigt, så hoppas och dröm på. Njut av varje minut du känner lycka <3

Precis, trötthet och illamående är väl tyvärr det vanligaste man får av progesteron. Dock märkte jag en markant skillnad när jag fick tillbaka embryot jämfört med när jag bara tog progesteron. Jag tog ju Lutinus en vecka innan FET och visst mådde jag inte direkt toppen, men ganska snart efter FET mådde jag riktigt, riktigt kasst. Jag både hulkade och behövde sova middag. Så det kan ju bero på både och :D 

Man kan nog aldrig släppa rädslan för tråkiga besked. Det är ju inte så lite som står på spel, så det är klart att den känslan ligger kvar och maler någonstans. Men kräver känslan inte så mycket utrymme  - låt den bara vara. Ibland hjälper det en sorglig situation att livet fortsätter. Det kan vara skönt att lämna allt jobbigt bakom sig hemma och vara någon helt annanstans. 

Det kommer hända. Jag vet inte när, men det kommer att hända. Du kommer att få det bästa av besked förr eller senare, och du kommer att få gå omkring med din underbara nyhet och småle för dig själv. Det är det värsta med att ha svårt att få barn, att vi inte vet hur lång tid det kommer ta eller OM det ens kommer att hända, så jag vet att just ovissheten i det hela är det jobbiga. Men det kommer att hända, var så säker :) Det är så ytterst ytterst få som inte kan, så det ska nästan vara försumbart i det stora hela. 

Oj, det är alldeles för många. I början testade jag ganska friskt och varje gång mensen var minsta sen (vilket jag lärde mig att den kunde vara utan att vara gravid eller att något var fel) testade jag nog varje dag den var sen. Minst ett femtiotal negativa tester skulle jag tippa på. Jag hatar dem, som sagt :P 

Man har liksom lika stor chans oavsett hur många gånger man försöker. Det är lika stor chans på första försöket som 36:e. Så tack och lov behöver det inte ta hundra försök innan ni lyckas ;) Jag är helt 100% säker på att din kropp är bra på att ruva. Egentligen har vi kvinnor inte så mycket med saken att göra mer än att vi har organet i oss. Är embryot livsdugligt överlever det enormt mycket. Min chef t.ex. väntade tvillingar, men fick ett hejdundrande missfall med den ena. Hennes son överlevde alltså den kraftiga blödningen och kramperna från livmodern. Sitter embryot och utvecklas det som det ska är det enormt svårt att få ut det. Så klart du kan ruva :D 

Hur är läget idag? Nästan halva ruvningstiden klar :D Heja heja!

Kram, och tack själv. Det är underbart att du verkar gladare oftare nu :) Du förtjänar att äntligen få vara lite glad <3