Hur många äggblåsor hade ni? Finns det hopp?

Verkligen! Så får vi försöka tänka nu. Embryot är där det ska! Så är det bara!
Men ja, de symptom jag har kan med största sannolikhet komma från Crinonen. Men en del av mig tänker såklart "nej, det gör det nog inte". Haha, ena stunden i alla fall. När jag är inne i min positiva anda. Det går verkligen upp och ner det där kan jag säga. Men tröttheten känner jag verkligen av. Svårt att göra saker, utan vill mest ligga ner. Blir trött efter fem minuter typ. Men idag klarade jag av att göra biffarna som ska med till Sälen. Men då börjar jag ju genast tänka "nu orkar jag mer idag, vad fan beror det på nu då?". Det är märkligt hur känslorna verkligen kastas runt.

Det slår mig ibland hur oerhört rädd jag är för det där minuset. Jag hoppas ju såklart att jag slipper komma till den punkten där jag avskyr graviditetstest som du. Men du har ju förstås tagit i andra sammanhang också förstår jag. Inte bara vid IVF-försöken. Men hur många så kallade "TD" har du haft och fått negativt besked? Förlåt att jag frågar. Egentligen spelar ju inte det här någon roll.. Jag vet inte, jag tror jag undermedvetet försöker intala mig själv att jag också kommer överleva ett minus... Fast jag är så jävla rädd för att bryta ihop. Man har liksom gjort det för många gånger nu.

Men det gläder mig att du märker att jag är gladare rent generellt För det är jag ju. Det betydde mycket att få in det där embryot. Bara en sån sak. Faktiskt. Hade vi misslyckats på samma ställe som förra gången så hade jag liksom tänkt att mina ägg var totalt värdelösa. Nu finns ju liksom fortfarande en möjlighet att mina ägg inuti mig är kanonägg. Även om de liksom utanför är få till antalet och svårstimulerade. Jag vill så gärna tro att jag bär på embryot som ska bli vårt barn. Jag vet att du förstår allt det här och det känns skönt att du gör det. Jag är liksom rädd för att det är embryot inte ska vara med mig längre. Jag känner ju redan att det är mitt lilla lyckoembryo. Det lyckligaste jag haft under hela den här resan. Jag vill inte vara utan det och tanken på det skrämmer mig till vansinne.

Men dag 7 nu. Hej vad det går Haha! Så jävla långsamt så det är helt sjukt! Men om en dryg vecka vet vi säkert.

Hur mår du? Stor som en ballong? Kram!!

Även om det är progesteronsymptom så kan det bero på embryot. Du får en viss dos av Crinone, men så länge embryot växer kommer det att ge ytterligare en boost med progesteron, så du har alltså rätt rejält med progesteron i kroppen nu ;) Vad gäller symptom kan jag säga att de skrämt slag på mig under hela graviditeten. Man tror gärna att de ska vara ungefär samma hela tiden, men det är inte sant. De beror enormt mycket på dagsform och annat, så mina har varierat kraftigt hela tiden. Det är ingen som helst fara eller tecken på något dåligt, det är bara så det kan vara :) 

Jag har ju kunnat försöka alla månader fram tills och in mellan IVF-försök, så förhoppningsvis kommer du aldrig att behöva känna så ;) Jag räknade totalt. Med IVF har jag haft TD 4 gånger varav jag ju plussat två av gångerna. Så 50% lyckades för oss :D Fråga på, jag är inte det minsta känslig med mina IVF-försök. Tvärtom tycker jag att det är bra för mig att prata om det. Det är något jag är stolt över att jag klarat :) 

Det är väl liksom lite det som är grejen. Det gör förbannat ont att misslyckas. Vissa gånger gör det så ont att man tror att man ska dö. Fast man gör aldrig det. Det är hopplöst och svart i några dagar, men på något helt bisarrt sätt går livet vidare på en gång. Ens eget liv står ibland stilla i sorgen, men allt annat fortsätter i samma takt. På något mirakulöst sätt är det inte så svårt att resa sig upp igen. Man bara gör det. Sen kan det kosta en del och man får ibland sår för livet, men det kan man faktiskt ta tag i när energin kommer tillbaka och förutsättningarna är bättre. Så även om det självklart gör ont att misslyckas - bli inte för rädd att göra det. För varje gång du blir golvad inser du att din gräns för vad du klarar av är långt högre än du någonsin trott. Sen ska man aldrig behöva pröva den gränsen så som man gör med IVF, men du behöver inte oroa dig för att inte klara det. Det gör du, tro mig. 

Vad glad jag blir att höra det! Det är en helt annan ton i det du skriver. Man behöver verkligen få belöningar på resans gång för att inte helt tappa hoppet, och varje återföring är ju en sådan belöning :) Jag känner igen det där, jag har också känt att det skrämt mig att mitt lilla embryo inte längre skulle finnas mer. Vad man knyter an till den där lilla cellklumpen XD <3 

Ballongen mår bra, tack :D Musklerna har börjat hinna ikapp viktuppgången, så nu känner jag mig mindre tung. Gick upp mycket fram tills för ett par veckor sedan, nu håller jag vikten ungefär, så nu orkar jag gå på promenader själv :) Underbart! Men märkligt nog har jag tappat hoppet om att förlossningen någonsin kommer igång XD Jag har en vecka kvar och tycker redan att det går för långsamt, jag fattar inte hur det ska gå om hon kommer sent X'D 

Jag inser mer och mer att det här med att analysera symptom är värdelöst. Sen är det svårt att låta bli ändå. Jag låter ju så himla medveten när jag skriver det känner jag, och klok och allt sånt. Men i huvudet försegår något annat ibland.
Igår kväll bröt jag ihop. Hade lite mensvärkkänsla. Eller, jag kunde nog inte placera om det var det eller inte. Men i vissa lägen fick jag för mig det. Och kände att nu är det över. Jag brukar få ont i benen innan jag ska ha mens, och det fick jag förstås också. Men vaknade utan minsta bloddroppe och utan vidare smärta, så kanske var det lika mycket psykiskt också. Får hoppas på det. Inser att jag är rätt skör nu och förstår ju att den här andra veckan kommer bli mycket jobbigare än den första.

Det är bra att du har insett att det är bra att prata om! För det är det verkligen! Jag tror att jag hade fått lite smått panik om jag inte hade kunnat dela det såhär. Visst, man pratar ju med varandra hemma.. Men man är ju så uppe i det. Du är alldeles lagom långt före mig i det här, så det är perfekt att prata om det. Och förhoppningsvis bearbetar ju du lite av ditt samtidigt också Förstå vad efterlängtad och viktig er lilla tjej är! Vilket mirakel hon är!

Ballongen spricker nog snart ska du se Kan tänka mig att din vecka går minst lika långsamt som min. Jag menar, jag är ju medveten om hur långsamt det går.. så kommer inte försöka med något "det är inte långt kvar", för på ett sätt så kommer det ändå kännas som en evighet Vi får hoppas att hon inte kommer alltför sent. Men bättre sent än aldrig, och så vidare KRAM!

Helt, fullkomligt värdelöst ;) Men man gör det ändå. Det är liksom ganska omöjligt att inte analysera saker som känns i kroppen. Vad ska du göra, låtsas som att du inte känner något alls? Äsch, klart man tänker på det och analyserar det, hur lite man än vill ;) Det viktiga är att man inte hänger upp sig för mycket på det åt varken ena eller andra hållet, att man inte tar något för givet liksom. Du kan inte veta än så länge om det gått bra eller inte, så ge absolut inte upp. Men visst är det tufft. Tankarna far konstant genom huvudet och det är så tvära kast att man knappt orkar ta in allt. 

Bara så du vet är mensvärk inget du behöver oroa dig för. Det får du vare sig du är gravid eller inte. Jag har för mig att livmodern flyttar lite på sig när man blir gravid för att den ska kunna växa ordentligt och då ligger lite fel i utgångsläget. De flesta får precis sån värk till och från under graviditeten, redan från tidigt skede. Så känner du det igen - oroa dig inte. 

Jag har tyckt att sista ruvarveckan är jobbigast. Det är då man börjar vänta på mens och TD närmar sig med stormsteg, så det är klart du är skör. Det är nog tyvärr bara att acceptera :( Det är då det är viktigt med tankarna, att du gör det lilla du kan för att påverka hur du tänker. Om du kan hindra de negativa tankespiralerna minsta lilla - gör det. Och uppmärksamma dina positiva stunder så mycket du kan. Mer än så kan du inte göra. 

Eller hur! Så känner jag också. Det bearbetar jättemycket från min sida. Det är ju superviktigt att man kan prata med sin partner, det är helt ovärderligt, men man lever ändå i bubblan tillsammans. Jag tycker att det är skönt att se att det finns fler där ute som förstår, att det inte bara är ett fenomen i sin egen lilla bubbla. Det är skönt att kunna peppa någon som står där jag stod nyss och kände mig så hopplös och desperat, för jag vill inte att någon ska behöva känna som jag gjorde. Det är det värsta jag gått igenom och jag var så fruktansvärt ensam. Så det ger så mycket att kunna hålla dig sällskap, även om det inte är mycket. 

I mitt jobb träffar jag så mycket ungdomar som inte är önskade av sina föräldrar. Folk som fått barn mest för att de inte ville göra abort eller som tyckte att det bara var logiskt att bli föräldrar. De tar sina barn för givna. Varken du eller jag (och våra partners förstås) kommer aldrig att ta våra barn för givna, och det känns fantastiskt.

Jag tror tyvärr att du har den jobbigare veckan ;) Jag är otålig, men det är ändå en positiv väntan. Haha, det är skönt med någon som förstår att "det är inte långt kvar nu" inte tröstar så mycket ;) En evighet är det, men så länge hon knölar runt i magen är jag ändå ganska nöjd :) 

Stor kram på dig!! 

Tack för det där du skrev om mensvärkskänslan. Det kändes skönt att höra. Och som jag skrivit redan en miljon gånger.. Det är ju typ omöjligt att inte oroa sig, även om man vet att man inte ska. Och samtidigt är det som sagt onödigt att oroa sig och spekulera och analysera när man ändå inte kan veta. Så oerhört svårt.
En del av mig tänker ju också att det vore skönare att få värsta forsmensen innan TD om man ändå ska få negativt besked. Men den andra delen av mig hoppas för mycket på positivt, att den inte ens kan tänka på vad som "vore bäst" vid ett negativt test. Det får fan inte bli negativt. Nej, det ska fan gå. Jag ska ha rätt i att min kropp är skitbra på sånt här

Men ja, sista veckan är definitivt jobbigast. Det känner jag redan nu innan vi ens gått in i den. Men det är ju helt logiskt, precis som du skriver så är det både eventuell mens och TD. Mycket som står på spel. Men men, ruvardag 8 nu i alla fall. Exakt en vecka sedan vi var på kliniken och satte in embryot. Känns ju som en evighet sen vi satt och spelade yatzy för att försöka fokusera på något annat än att vara rädda för att telefonen skulle ringa

Är glad att det betyder något för dig också att skriva här! Att det inte bara är jag som skriver ur mig alla möjliga känslor, utan att det ger dig något också. Det är viktigt <3

Vad jobbar du med? Känns bra att veta att våra barn alltid kommer att vara älskade och aldrig tas för givna. Det vet vi ju redan nu. Oavsett när mitt barn kommer...

Hon kommer nog när du minst anar det. Så fint! <3

Jag skrev ett PM, men det kanske inte kom fram? Ursäkta att svaret dröjt, inget har hänt, jag bara mådde piss igår ;) 

Det hänger så himla mycket på ett IVF-försök. Kan man försöka "naturligt" är det värsta som kan hända att man provar igen nästa månad. Segt, men det är ju ingen fara. Med IVF är det så mycket krångligare och man har inte oändligt antal försök på sig, så det är klart du oroar dig, analyserar och tänker. Det är omöjligt att inte göra det, hur mycket man än vet att man inte kan komma fram till något vettigt ;) 

Jag tror så här: i nuläget är det bara ett plus som är välkommet. Det spelar ingen som helst roll med något annat, utan det är det som gäller. Men i efterhand, om ifall att det skulle gå dåligt, DÅ är man möjligen tacksam eller glad över att det kom en forsmens för att man hinner "förbereda sig" på beskedet eller blir redo snabbare för nästa omgång. Negativt besked kommer nog aldrig att bli lättare när det väl kommer tyvärr :( Men återhämtningstiden efteråt kan bli lite kortare. Men det ska inte bli negativt nu, det ska gå BRA! 

Precis, första veckan är liksom lugn. Då är man glad för att det blev återförande, man förväntar sig inte så mycket symptom och det är för tidigt att börja blöda. Andra veckan är varje dag ett nytt lotteri och man håller nästan andan varje dag för vad som ska hända. Så ta en dag i taget och klappa dig själv på axeln varje kväll för att du klarat ännu en dag :) 

Tack min vän. Det ger mig jättemycket och jag ser fram emot att höra ifrån dig <3 

Jag är lärare, främst för unga tjejer. Av de hundratals elever jag hunnit ha kan jag tyvärr ganska snabbt räkna på hur många som inte haft problem, varav de flesta har problem i sina familjer. Det är inte direkt en typisk skola, så våra ungdomar har ett mer problematiskt förflutet än många andra, så jag ser väl tyvärr de som har det jobbigt och inte något direkt representativt urval för befolkningen i stort. Många oälskade eller oönskade barn... Såren de får av sina föräldrar kommer nog aldrig att läka, tyvärr, och det är så grymt sorgligt :( 

Hur går det för dig? Hur mår du? Något nytt som hänt? Kram!! 

Oh shit, jag trodde du födde barn

Men fan, var ser man PM? Jag använder appen.. Kan man hitta dem där? Vi borde nog för övrigt komma på något annat ställe att prata på snart. Kan kanske var läge
Att du inte mått bra gör mig ledsen. Hoppas vi kan prata mer om det någon annanstans. <3

Inget nytt här. Ruvardag 10 och tiden går fortfarande långsamt. Samma känslor som förut, upp och ner. Ena stunden hoppfull, andra stunden livrädd och på gränsen till ett sammanbrott typ.. Svårt att beskriva, men det förstår ju alldeles säkert. Symptomen är också desamma, brösten har typ växt och ömmar fortfarande. Och lite molvärk i magen till och från. Så inget nytt, det mest kommer och går..

Och du har som vanligt helt rätt i det du skriver. Ett negativt besked i form av flodmens är ju verkligen bara "positivt" om det ändå ska bli negativt sen. Så det är ju ändå helt värdelöst Nej, vi satsar på ett plus! Sen får vi ta resten sen om det går åt helvete

Jag hittade ditt meddelande. Och hoppas att jag lyckades svara! I så fall hörs vi kanske mer på annan plats. <3

Undrar om det funnits någon nyfiken som läst vår tråd och nu blir helt hysterisk över att inte veta hur den här historien slutar Haha!

Haha - ja, alla verkar tro det så fort det tar lång tid att läsa ett sms eller svara i telefonen ;) Men tyvärr - mycket förvärkar men inga riktiga och jag blir sur och bitter :P Så det är liksom ingen fara alls, jag var bara på dåligt humör igår ;) 

Inte en susning! Är på datorn och då är det en symbol som ser ut som ett kuvert. Den heter "meddelanden" om det är till någon hjälp? 

På sätt och vis var det lite skönt att höra. Jag tänkte ett ögonblick när jag inte fick svar på PM att något hänt, så att inget hänt låter bra ;) Usch ja, det är så fruktansvärt tärande att pendla mellan såna känslomässiga extremer. Man blir helt utmattad psykiskt. Det låter ju dock bra med stora bröst och lite molvärk :) Det och illamående var det tydligaste för mig när jag blev gravid (jag bör tillägga att jag kräktes av p-plåster då jag är överkänslig mot hormoner så det är säkert därför jag började må så illa så tidigt). 

Tänk vad långt du kommit nu!! Inte alls lång tid kvar till din första TD :D 

Haha ja, man är ju knäpp. Men när du inte svarat sen i lördags så kändes det rimligt Men då hade jag ju som sagt missat ditt PM. Hittade det nu och har svarat på det. Hoppas det kom fram Annars får du hojta så får vi försöka lösa det på annat vis!

Undrar om någon följt oss i den här tråden och nu blir helt hysteriska om de inte får veta hur historien slutar

Ja, även om tiden som sagt känns väldigt långsam, så närmar sig ändå testdagen. Jag hoppas att jag bara behöver uppleva en TD.. Eller okejdå, kanske kan tänka mig ett syskon också haha, är uppenbarligen inne på mitt hoppfulla humör just nu

Det verkar inte komma fram :( Väntade ut gårdagen i hopp om att det skulle dimpa in, men det gjorde det inte ;) Kanske är det något knas med meddelandefunktionen? 

Haha, jag har tänkt detsamma! Lämna allt mitt i - inte coolt :P 

Jag hoppas det också. Jag hoppas så jäkla mycket att du ska slippa ett äggplock till innan första barnet kommer. Andra barnet - fine, då har man liksom redan ett och kanske inte behöver känna sån panik som man gör när man tror att det aldrig kommer hända. 

Idag är det jag som är hopplös... Började få ont igår kväll, ca 19, och det höll i sig hela natten. Imorse när jag gick upp (vid kl. 5) hade jag några värkar. Jag åt frukost och gick och la mig igen. Fick några enstaka värkar igen. Nu är det borta. Helt väck. Suck!!! 

Hoppas att din dag är bättre än min <3 

Men skitmeddelanden! Jag som väntat nyfiket på dig ju Men testa att skriv till mig igen! Kanske kan jag leta upp dig? Jag hade annars varit rätt enkel att hitta, så det är ju lite störigt

Får väl uppdatera här med besked också utifall att då, haha

Åh fina du, var inte hopplös! Hon kommer! Det är ju knappast så att hon kommer stanna där, eller försvinna upp i intet Men jag förstår din hopplöshet samtidigt. Måste vara en jättejobbig väntan. Jag tror mig förstå den lite i alla fall.

Jag är också rätt hopplös idag. Rädd. När jag tog Crinonen i morse så var det lite lite rosa i den när jag drog ur den. Var tvungen att klippa upp skiten för att se ordentligt, men typ en rosa flytning. Så nu går jag runt hysterisk och tror att jag kommer få mens. Grejen är att vid förra försöket så fick jag mensen rätt fort efter om man säger.. Räknar man likadant som då från ägglossningssprutan, så skulle jag i så fall få mens idag.. Så är livrädd. Går på toa var femte minut ungefär...

Skyldig. Hehe Känner mig nästan påkommen. :p Jag får påminnelser från den här tråden eftersom jag skrev i den i höstas, så jag har följt hur det har gått för er. Jag blev så glad när jag såg att ni äntligen fick er efterlängtade återföring, så jag tänkte skriva och gratulera då, men saker kom emellan. Så grattis nu iallafall! :D Oavsett vad som händer så har ni iallafall tagit er så här långt. Så har jag tänkt i varje steg i ivf-processen, att nu är vi iallafall lite längre än vi var innan.

Jag skrev i den här tråden i höstas för vi var i just den situationen att jag hade få äggblåsor. Det blev till slut att vi genomförde äggplock efter en del diskussioner. De tömde tre äggblåsor, fick ut två ägg, varav ett befruktades och överlevde till dag 2. Det guldägget valde att fästa och att stanna kvar. Jag kan inte fatta det, men jag är nu i vecka 22 och allt har gått bra hittills. Det är verkligen så att antalet ägg inte spelar roll. Det måste bara vara "rätt" ägg. Sen är det förstås så att det kan vara skönt att ha ägg i frysen för nya försök (vill man ha syskon måste man ju gå igenom allt igen...), men vi skulle ju aldrig byta bort det äggplock som blev, för då hade jag inte haft just den här bebisen i magen nu. <3

Nej men vad häftigt!! Vad kul att du har följt oss och vad fint att det har gått bra för dig, trots få blåsor och ägg. Det ger hopp och visar att det faktiskt går.

Min resa slutar dock här den här gången. Jag började blöda igår och testade negativt idag. Så får bryta ihop och förhoppningvis resa mig igen inför försök tre senare i vår. Ta hand om dig!

Jag och Cyanea pratar som tur är på annat håll, ett stort stöd för mig genom allt.

Tack! Jag hoppas verkligen att jag kan ge hopp om att det kan gå även när chanserna känns små. Jag har endometrios och var livrädd att mina få ägg dessutom skulle vara påverkade av sjukdomen, men vi har haft tur.

Vad tråkigt att höra att det inte gick hela vägen den här gången, men som jag skrev: ni kom ju ett steg längre den här gången. Jag kommer hålla alla tummar och tår för er nu i vår. Det skulle vara underbart att se en uppdatering från dig då, om allt går bra. Kanske ser jag dig i en tråd för gravida ivf:are? <3

Jättebra att du och Cyanea har fått den kontakten. Det betyder så mycket att kunna prata med någon annan som förstår vad man går igenom när man gör ivf; hur påfrestande det är, både fysiskt och psykiskt.

Stort lycka till, till dig och din partner, och, Cyanea: lycka till med bebisen! <3

Jättegrattis till graviditeten och stort lycka till :D 

Och tack så mycket <3