"det är väl skönt att få komma hemifrån". Nej!

Jag har full förståelse för att man känner som du ts. Själv är jag din motsats. Jag hade så fruktansvärt tråkigt under föräldraledigheten och jag älskar att gå till jobbet, eller som nu plugga. Ser nu att några i tråden anser att det betyder att jag vill slippa mina barn, själv ser jag det som att jag vill ha och behöver tid själv utan min familj för att sedan tycka om att vara med dem. Hade jag bara behövt vara hemma och ta hand om mina barn hade jag försvunnit i djup depression!

Jag kan se båda sidor. För egen del tycker jag det blir väldigt intensivt med barn 24/7 52 veckor om året och bara gå hemma och se det man inte hinner med när det är som intensivast, även om barnet har en närvarande pappa. Jag har ett behov av att lära mig nya saker och utvecklas som människa och yrkesperson för att må bra, vilket får stå åt sidan under fl. Så för min del är det ganska skönt att få gå till jobbet och utvecklas samt få gå på toa ensam och kunna äta lunch i lugn och ro utan att dela mat, medla i konflikter, springa och tvätta den som är färdig innan alla andra o s v. Mesta lediga tiden umgås jag ändå med familjen, då jag har svårt att orka prioritera träning och kompisar högre.

Samtidigt vet jag och accepterar dem som viger sitt liv åt att vara hemmafru/förälder också och trivs bäst med det. Allt beror nog på vilket utvecklingsbehov man har som person.

För många är småbarnsperioden väldigt intensiv och fylld med hushållsarbete. En del trivs bäst innanför hemmets väggar, andra vill komma iväg mer och göra saker på egen hand som att träna, träffa vänner mm.

Sedan kan ju frågan vara ställd som en start på ett samtal och inte konstigare än prata om vädret. Så lägg inte mer energi än nödvändigt på frågan. Huvudsaken är väl att du kan "stå ut"/trivas med ditt val.

Nu när jag jobbar 90% som lärare med ganska långa dagar, då det är svårt att orka förtroendetiden hemma, så kan jag väl önska att jag jobbade mindre och hade fler lugna dagar med barnen att njuta av. Samtidigt kan jag tycka semestertiderna är väl intensiva då allt hamnar i rutiner med att få till ätandet och sova middag. Detta blir nog lättare när ingen sover middag och barnen blir trevligare att ta med på stan igen. Innan yngsta började vilja gå jämt och äldsta tjurade ihop för ingenting, åkte jag ofta iväg med båda barnen, nu får de hellre vara hemma med sambon och jag kan gå iväg utan en massa konflikter i lugn och ro. Så mycket beror på vilka barn man har och vilken fas de är i.

Så njut av ditt barn när du är ledig, annars är väl alternativet att skaffa syskon och få en föräldraledighet till.

Nu tillhör jag undantagen jobbmässigt eftersom jag är frilans och kan jobba varifrån som helst (=oftast hemifrån). När vårt barn (som nu är sju månader) var drygt tre, började vi jobba, efter att båda ha varit hemma tillsammans i tre månader. Min man jobbar 80 % och jag 20 %.

Jag får förstås ingen vuxenstimulans via jobbet (annat än via mejl och så), men ända sen vår lillkille var tre veckor gammal har vi bjudit hem folk och gått ut och gjort saker. Det är väl inget som hindrar en från att få mental stimulans bara för att man har ett litet barn? För ni sitter väl inte isolerade hemma utan telefon och utan möjlighet att bjuda hem vänner eller själva ta er ut?

Nej, men alla andra jobbar kanske och är trötta?

Nu löste jag det med att plugga en stund istället så jag fick se folk, men det finns verkligen ingen att träffa på dagtid om man får barn vid 32 och övriga vänner antingen är frivilligt barnlösa (vill alltså inte umgås med barn) eller förbi småbarnsåren, plus att man kanske har flyttat 6 mil bort från studieorten och då är det såå besvärligt för alla.

Sorry att säga det, men det låter som att du har tråkiga vänner... jag är frivilligt barnlös men ungås gärna med mina vänner trots att deras barn är med. Självklart blir det inte exakt samma sak, men alternativet är ju att inte träffa dem alls och det vore mycket sämre.

Inget konstigt att du känner så!

Jag trivs med jobbet men har också saknat barnen enormt mycket i perioder.

...samtidigt som jag själv mycket väl skulle kunna kläcka ur mig liknande kommentar som du beskriver i trådstarten. Kanske i brist på bättre samtalsämnen? Kan ibland höra mig själv säga att det är så lugnt och skönt på jobbet jämfört med hemma. En kan ju fika och gå på toa ostört. Men det kanske mest är någon form av peppning eftersom jag verkligen helst vill vara med barnen.

Håller med dig! Jag har varit föräldraledig i tre omgångar med tre barn och jag saknar den tiden så mycket  Nu läser jag en utbildning och jag får också höra att "vad skönt att få göra något annat nu" men även då ett år har gått av min utbildning så har jag längtat efter min tid som föräldraledig varje dag. Jag älskar att vara hemma med mina barn och ta dagen lite som den kommer. Utflykter, handla, tvätta,städa och laga mat är roligt tycker jag även om det självklart är jobbigt också. 

Min högsta önskan är att få vara hemma och jag känner inget som helst behov i att jobba, men jag vet ju att det är nödvändigt för att ekonomin ska gå ihop, sorgligt med sant..

Hadd kunnat vara mammaledig föralltid. Älskar att leka och busa med mitt barn

Och tycker eg det är konstigt att samhället "tvingar "en att lämna på förskola , så andra tar hand om mitt barn, när jag vill de själv eg men måste jobba:(