"det är väl skönt att få komma hemifrån". Nej!

Jag ser inte jobbet som egentid, jag ser jobbet som en del av livet. Egentid för mig är något helt annat.
Men jag har inte varit med om att kollegorna frågat mig efter jag varit föräldraledig om det inte är skönt med lite egentid på jobbet.
Däremot har jag alltid uppskattat att kunna äta lunch med andra vuxnar och slippa torka av någon bredvid mig. :)
Självklart har jag saknat mina barn, men inte så att jag mått dåligt av att vara ifrån dom när jag är på jobbet.

Det har känts på samma sätt som efter varje semester, lite ångest dagen innan, men efter en dag så är allt som vanligt igen.

Just nu är det givetvis en stor omställning, från att vara hemma i flera år och sedan börja arbeta flera timmar om dagen hemifrån, barnen på dagis osv.

Men jag tror att du tar frågan på fel sätt. Du ser det som att du ska tycka det är skönt att vara ifrån ditt barn, men jag tror inte alls att det är så de menar. Att vara ifrån sitt barn är en konsekvens av att arbeta, men man arbetar ju inte för att vara ifrån sitt barn.
De menar nog bara väl för att få dig att tänka på att det faktiskt kan finnas mer positiva saker än bara pengar med att gå tillbaka till jobbet.

Nästa gång, säg bara att det är en stor omställning, att du gärna hade varit föräldraledig lite till om det funkat men att du trivs på ditt jobb och är glad att vara tillbaka.

Om du säger så varje gång, så tror att jag att du faktiskt tillslut kommer att börja känna så också. Mycket handlar om din egen inställning, och att bara gå på jobbet och längta hem förstör ju bara för dig själv, särskilt som du själv skriver att du måste arbeta. Ditt barn har det bra där det är, med pappa eller på dagis.

Det låter inte hälsosamt att gråta för du är ifrån ditt barn en helg. Jag tycker också det är jobbigt när min son åker till sin pappa, och vill inte vara ifrån honom egentligen men att gråta och få kramper i hjärtat, då kanske du ska söka någon form av hjälp för det är inte hälsosamt att va så beroende av ett barn så man blir helt förstörd att va ifrån det 2 dagar.

Jag arbetar för att jag måste. Mina kollegor är i huvudsak trevliga människor man de är kollegor, inte vänner.

Bara för att jag hellre skulle varit hemma med mina barn är arbetat innebär det ju inte att jag per se är fast i hemmet.

Jag har ett rikt socialt liv där jag träffar många vuxna -"både med och utan barnen.

Jag lever inte genom mina barn men min FAMILJ är det viktigaste för mig. Jag har inga behov av att hänga på krogen heller - var sig innan eller efter barnen.

Känns tragiskt och beklämmande att bli dömd för att man uttrycker en önskan att få tillbringa mer tid med sin familj o sina barn än vad samhället förväntar sig.

Speciellt att bli dömd av en person som sextiotalist som jag upplever vara en person som är noga med att inte döma andra..

Nu skrev jag separationsångest, en del skrev att de hade sådan ångest att de låg och grät.
Något annat skrev jag inte eller hur?

Men om man har sådan separationsångest (inte att man saknar barnet, eller inte trivs på sitt arbete) att man inte fungerar om barnet är på ett annat ställe, så måste du nog hålla med om att det inte är vettigt.

Ja du skrev separationsångest. Att jag tolkade in mer ligger nog på mig..

Jag har inye separationsångest men vill hellre vara med dem än med vuxna människor som inte tillhör min familj större delen av tiden.. och att vara ifrån del fem dagar i veckan större delen av dagen ger mig viss ångest. Jag hade hellre velat vara med dem mkt mkt mer..

Är det samma människor som frågar flera gånger i veckan eller olika människor?
Jag har hört frågan och jag har ställt frågan utan någon större tanke bakom, möjligt att jag utgår från mig själv och vad de flesta i min närhet har känt men om någon inte har tyckt att det har varit lite trevligt att komma hemifrån har de gett sin syn på saken. Inte mer med det.
Jag tror att det är rätt vanligt att känna lite ångest när det är dags att gå tillbaka, ungefär som när semestern är slut som någon sa. Sedan kan det bli för mycket och då bör man fundera på vad det bottnar i, ensam eller med hjälp. Jag har stött på kvinnor som upplevt sådan ångest och det handlar egentligen inte om att de tror att barnet på något sätt far illa av att vara på förskolan eller hemma med sin pappa (vore ju riktigt sorgligt) utan att de helt enkelt vantrivs på sina arbeten och att föräldraledigheten inte bara var ett sätt att låta barnet knyta an utan att själv slippa undan, det eller att de inte har mycket till socialt umgänge eller intressen. Barnet blir allt det.

Du ska inte vilja något men fundera på varför du inte vill. Handlar det om barnet eller mest om dig själv om du tänker efter lite? Om det handlar om barnet, vad? Fungerar du likadant i övriga situationer där ni inte tillbringar ledig tid tillsammans, t.ex om du umgås med en vän? Vad är pappans roll i allt detta, har han varit föräldraledig alls? Känner du/ni (beroende på om du är ensamstående eller ej) att dagarna blir för långa på förskolan kanske ni skulle kunna gå ner något i tid?
Flera frågor men det skulle vara intressant att se svaret på dessa.

Varför svarar vissa som om jag vore konstig?

Som om det vore fel att vilj spendera tid med sitt barn hellre än på jobbet.

Jag mår inte dåligt av att vara på mitt jobb, men fick jag välja skulle jag vara hemma.

Barnets pappa är föräldraledig just nu.

Du är kvinna.  Du är byggd för att ha barn, inte för att jobba bort ditt liv.

Det du känner är normalt