Brumma skrev 2015-08-24 15:21:38 följande:
sextiotalist skrev 2015-08-24 11:15:45 följande:
Jag tycker det är tragiskt när man läser här hur (då kvinnor) har sådan separationsångest från sina barn.
Lever ni genom era barn eller?
Har ni lika stor separationsångest när det gäller andra personer i ert liv?
Jag arbetar för att jag måste. Mina kollegor är i huvudsak trevliga människor man de är kollegor, inte vänner.
Bara för att jag hellre skulle varit hemma med mina barn är arbetat innebär det ju inte att jag per se är fast i hemmet.
Jag har ett rikt socialt liv där jag träffar många vuxna -"både med och utan barnen.
Jag lever inte genom mina barn men min FAMILJ är det viktigaste för mig. Jag har inga behov av att hänga på krogen heller - var sig innan eller efter barnen.
Känns tragiskt och beklämmande att bli dömd för att man uttrycker en önskan att få tillbringa mer tid med sin familj o sina barn än vad samhället förväntar sig.
Speciellt att bli dömd av en person som sextiotalist som jag upplever vara en person som är noga med att inte döma andra..
Nu skrev jag separationsångest, en del skrev att de hade sådan ångest att de låg och grät.
Något annat skrev jag inte eller hur?
Men om man har sådan separationsångest (inte att man saknar barnet, eller inte trivs på sitt arbete) att man inte fungerar om barnet är på ett annat ställe, så måste du nog hålla med om att det inte är vettigt.
