Dreamz, jag fick ju också en så otroligt efterlängtad son för tidigt, inte alls så tidigt som du, utan i vecka 34+3. Det blev akut KS pga svår havandeskapsförgiftning utan organpåverkan (tack och lov). Hade hunnit sörja lite att jag inte skulle få föda naturligt, då vi hade ett datum för KS längre fram i graviditeten pga att placenta previa, moderkakan låg helt för utgången.
Nu efteråt förstår jag att jag inte bondade direkt. Kämpade bara med den där förfärliga amningspumpen, för jag ville så gärna amma. På neo gjorde jag det som skulle göras, alla rutiner, sedan lade jag ner honom i sin säng igen. I famnen under sondmatningen tittade jag på honom och hade honom nära, men inte förrän typ dag 11 eller så kom jag på att jag kunde lägga honom i min bredare säng och bara titta och prata med honom. Precis som om jag inte förstod på ngt sätt. Svårt att förklara, men känns ledsamt nu på ngt sätt. Jag grät av lycka och kände mig även lycklig där och då, men förstår nu att jag "var lite borta". Jag pumpade dessutom helt i onödan 6-8 ggr per dygn i ca tre-fyra veckor, det kom absolut ingen mjölk, Totalt från båda brösten var rekordet 10 ml typ = noll och inget. Det tog musten ur mig.
När vi fick åka hem med honom blev det på riktigt på något sätt. Kärlekskänslorna bara ökade dag för dag.
Kan säga att jag är så otroligt lycklig, helt sagolikt kär i min son, älskar honom så enormt mycket, så stolt över honom, mina ord räcker inte till för att beskriva hur lycklig jag är för att fått just honom. I juli blir han två år.
Dreamz, behöver inte alls vara en depression, utan helt normalt. Tar ett tag att förstå att det är verkligt, särskilt efter långt kämpande, där man många ggr trott att man ska bli barnlös. Det är svårt att förstå och detvör många känslor.
