Vi som 40+ planerar ÄD 2015

Efter mycket funderingar är även vi på väg till Tjecken för ÄD. Åker om några veckor för en första konsultation med läkaren. Har försökt bli gravid några månader men pga åldern fyller 45 så vill vi inte vänta längre.  

Oj...det blev tre inlägg..var inte alls meningen. Är ny på denna sida. 

Jag är 41. Min sambo och jag har försökt att bli gravida i 6 år och har 11 IVF-försök bakom oss, 7 färskförsök och 4 frysförsök. 2 av dessa försök har lett till graviditeter. Den första höll till vecka 16, men vi fick tyvärr avbryta den graviditeten. Jag fick prematur vattenavgång redan i vecka 14 och fostret hade ingen chans att klara sig. Andra gången jag blev gravid genom IVF blev det ett utomkvedshavandeskap och min vänstra äggledare opererades bort. Efter det gick musten ur oss och vi bestämde oss för att satsa på äggdonation istället.

I slutet av mars var vi på nya kliniken IVF Riga (Dr Fodina) för vårt första försök med äggdonation. Det lyckades tyvärr inte, fick besked igår. Tungt såklart, men vi har 5 embryon kvar i frysen. Är det någon som vet hur snabbt man kan komma igång med ett frysförsök (FET) efter misslyckad äggdonation med färskt embryo? Vi vill så klart komma igång så snart som möjligt, samtidigt kanske det kan vara bra att utreda vad som gick fel innan vi börjar med nästa försök.

Det blir i alla fall fler försök med äggdonation för oss under 2015 och följer gärna andra som är i samma situation.

Mooki: man kan försöka igen snabbt efter, jag var på samma klinik, de brukar säga att man ska höra av sig vid "next bleeding". Det finns ju vissa tester man bör göra om du inte gjort det? Har du gjort hysteroskopi? Vad har du för sköldkörtelvärden? Immunologiska tester? Det kan ju vara dumt att "slösa" ett till försök innan alla tester gjorts. Jag gjorde hysteriskopi innan tredje försöket (som lett till att jag är i vecka 24 snart 25 nu) de hittade inget där men jag har hört att undersökningen i sig (livmoderns insida blir retad och avger något , som annars skulle kunna stöta bort embryot) gör att det fäster bättre.. Ha hoppet, det tar ofta några försök men ÄD men oddsen efter några försök är väldigt goda!

MillaQ2: Vad kul att höra att ÄD till sist funkade för din del:)
Vi var så ivriga att komma igång att vi tyvärr gjorde misstaget att hoppa på ÄD utan någon inledande konsultation med läkaren i Riga.
Sköldkörtelprov har vi gjort tidigare i samband med IVF i Sverige och även i samband med att vi träffade samarbetsläkaren för mätning av slemhinnan inför ÄD. TSH låg på 1,8. Har förstått att det ska ligga under 2,0 för att man ska bli gravid, men 1,8 kanske är i högsta laget?
Inga immunologiska tester har gjorts och ingen undersökning av livmodern. IVF Riga erbjuder även ERA-test för mätning av implantationsfönster. Jag frågade min koordinator om det kunde vara aktuellt, men hon sa att det inte brukade göras förrän man har minst 2 misslyckade försök bakom sig.
Hur fungerade kontakten och den fortsatta behandlingen med kliniken efter dina misslyckade försök? Gjorde ni några ändringar i behandlingen? Var det på ditt eller klinikens initiativ som hysto gjordes?
Mitt intryck av IVF Riga hittills är till största del positiv, men jag undrar hur stor kontakt med läkaren man får/har rätt till i samband med sina försök? Vi hade bara kontakt med Dr Fodina vid dagen för ET, all annan kontakt gick genom koordinatorn. Även om vi gärna vill göra ett nytt försök så snart som möjligt känner jag att jag vill ha en ordentlig dialog med läkaren först. Det är, precis som du säger, dumt att vara för ivrig och slösa bort 1-2 fina embryon om det finns undersökningar/åtgärder som behöver göras/vidtas för att öka chansen till en graviditet. Alla tips och råd mottages tacksamt!

Ett tillägg, vad menar kliniken med "next bleeding"? Om jag förstått det rätt bör jag få en "icke naturlig" mens nu när jag slutar med hormonerna. Är det menscykeln efter, alltså om ca 2 månader, som man kan påbörja ett nytt försök?

Till mig sa det nästa, dvs först blöder man när man slutar med medicinerna pga neg test sedan när det slutat väntar man på nästa blödig dvs mens och då mailar man dem.

Jag tror, utan att vara läkare men ändå, att det vore bra att få ner TSH till 1 med levaxin.

Hysteroskopin föreslog doktor Fodina just efter två misslyckade försök och erbjöd det för ett antal tusen där på kliniken men jag tänkte att man måste kunna göra det hemma på frikortet. Bad därför min läkare remiss. Det drog ut på tiden på först var det remiss till en gyn undersökning som skulle visa om hysteroskopi verkade behövas och efter den kollen (gyn tyckte det kunde finnas anledning att gå vidare , något såg ut att kunna vara ojämnt el vad det var) så var det remiss igen och det var innan sommaren så de sa att det kunde bli till hösten (!) Man är ju rätt stressad med tiden i denna ansenliga ålder så det kändes jättejobbigt. Bad dock om en återbudstid och fick komma i juli. (Därefter hade vi ett dödsfall i familjen så nästa ÄD försök blev iallafall inte förrän nov).

Vi hade inte mycket kontakt m Doktorn utan när vi hade frågor mailade vi koordinatorn (Jelena) som frågade doktorn i sin tur). Men det gick alltid snabbt att få svar så jag klagar inte.. Dock kan jag tycka att det är konstigt att man ska göra misslyckade försök innan man gör utredningar . Efter första misslyckade försöket föreslog dr Fodina immunologiska prover, lupus och vad det hette. Varför inte göra alla tester först ?

Andra ändringar som gjordes var att höja prednisolondosen . Doktorn sa att jag trol hade för bra immunförsvar och då stötte kroppen bort det främmande ägget .. Inför tredje försöket gjorde jag även akupunktur på kliniken . Mest för att jag inte vågade säga nej till nåt då man sen skulle kunna säga att om jag hade gjort det hade det varit större chans ... Ytterligare en sak vi gjorde annorlunda än tidigare var att vi inte hade sex på tre månader. Det var ingen som rekommenderade det utan det var jag son tänkte att det kanske inte är bra när livmodern drar ihop sig... (Sambon inte helt nöjd men vågade inte säga emot..) :S :)

(Ursäkta alla skrivfel, sitter på ett tåg...)

Stort tack för all info:)
Jag ska absolut ta upp frågan om Levaxin, ev höjning av prednisolon samt immunologiska prover/hysteroskopi med kliniken. Jag ställer mig också frågande till att inte dessa prover tas i förväg utan endast när man misslyckats. En ÄD gräver ett rejält hål i plånboken och man vill så klart ha så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Jag ska mejla kliniken på måndag och ställa massa frågor. Vår koordinator Jelena är tyvärr på semester nu, men vi hoppas få svar från någon annan.
Vad är ditt generella intryck av kliniken? En sak gnager mig: Jag tog ingen spruta för att synkronisera min cykel med donatorns. Jag tog bara estrofem från cykeldag 2, sedan tillägg av progesteron några dagar före ET. Kvällen före ET hade jag en liten blödning. Fodina trodde att det var livmodertappen som blödde. Hon såg inget hinder för återföring. Jag blödde lite direkt efter ET och i ett par dagar. Nu när försöket misslyckats undrar jag om ET borde ha stoppats eftersom jag blödde och utredning borde ha gjorts istället. Den cyniska sidan av mig tänker att kliniken bara vill tjäna pengar, samtidigt vet jag att Fodina har ett gott rykte, och hon gjorde ett positivt intryck på mig...

ET efter ÄD i Riga gjordes på dag 24, när jag fått tillbaka blastocyst vid FET efter IVF i Sverige har ET varit på dag 21 eller 22 i cykeln.

Jag tänkte också sådär, att de bara vill tjäna pengar.. Men samtidigt måste de ju vara måna om sitt rykte och sin statistik om det ska gå bra för kliniken. Jag tyckte doktorn verkar väldigt kunnig och proffsig och man blev väl omhändertagen när man var där. Men jag kan tycka att det var lite svårt att få svar på frågor när man mailade efteråt. Alltså det kom svar snabbt, alltid samma dag, men alla frågor besvarades inte utan det var väldigt kortfattat med endast den absolut nödvändigaste infon.. Det känns ändå som utsikterna att lyckas är lite större i många andra länder än Sverige, är mitt intryck iallafall. Kanske pga längre erfarenhet, kanske de inte är lika rädda för att ta i med medicinerna.. En del av det vi får och de doser vi får tror jag är så jättehälsosamma egentligen ..

Vore kul att höra din upplevelse också och om nån mer varit där i Riga? Minns hur svårt det var när man skulle välja klinik, man vet ju ingenting .. Vi tänkte att Riga var behändigt transportmässigt och sen så hade min läkare i Sverige haft samarbete m dem och det hade lyckats för många enligt honom..

Jag tänker som du, de är säkert rädda om sitt rykte och sin statistik. Ett par riktigt negativa omdömen från kunder på sidor som dessa sprider sig nog som en löpeld...  Jag tycker också att de kändes både proffsiga och engagerade när vi var där, men som alltid kom jag på tusen frågor i efterhand som jag borde ha ställt...

Har samma intryck av kommunikationen, svaren kom relativt snabbt men var sällan fullständiga, jag fick ställa samma frågor flera gånger. Några gånger var de riktigt sega med att svara, men då skrev jag "Urgent, please reply" i ämnesraden, då fick jag svar. Man får ligga på en hel del själv med andra ord.

En konstig sak: efter ET fick vi med oss ett "emergency kit" hem, tabletter samt en spruta som man skulle ta om man fick blödningar. Koordinatorn sa att vi skulle kontakta henne även vid minsta lilla blödning, så skulle hon tala om hur vi skulle använda den. Jag blödde ju lite redan ET, och sedan försvann det. När blödningarna sedan kom tillbaka igen tyckte hon att jag skulle ta sprutan. Jag frågade hur, och informerades om att den skulle sättas i baken. Nålen till sprutan var jättelång, så jag frågade om hela nålen skulle in i skinkan, man vill ju inte göra fel och kanske träffa en nerv eller ett blodkärl... Hon svarade i sms "I can't give you any further instructions"??? Sambon försökte Googla men vägrade ge mig sprutan utan att veta exakt hur. Dagen efter mejlade jag koordinatorn och frågade (kanske lite spydigt) om det fanns någon på kliniken som visste hur den skulle användas? Fick svar efter några timmar att nålen skulle halvvägs in i baken...

Vi valde Riga eftersom det verkade så praktiskt med enkla resor, samarbetsläkare i Sverige, möjlighet att få läkemedel levererade hem osv. Sedan läste jag många positiva kommentarer om just Dr Fodina här på Familjeliv. Därför blev det IVF Riga istället för AVA RIGA för vår del.

Ni som blivit/är gravida efter ÄD hos IVF Riga: Hur har kommunikationen med och stödet från kliniken sett ut efter era positiva test? Har det känts bra? Har ni fått den info angående mediciner och dylikt ni behöver på en gång,eller har ni varit tvungna att "ligga på" där också? Har de tagit eventuell oro på allvar?

Hej medsystrar,

Får jag hoppa in i er tråd?

Jag är 42 år och har varit aktiv på FL tidigare under många kämpiga år när vi gjorde totalt 6 egna fulla IVF:er utan att lyckas (varje ggr färskförsök, fick inga ägg till frysen). Jag hade redan vid fertilitetsutredningen (2000) förhöjda FSH-värden och för ett par år sedan konstaterades det att jag hade helt gått in i ett för tidigt klimakterium. Blev mamma till ett mycket efterlängtat mirakelbarn för 6 år sedan, som kom till oss genom ÄD och anhörigdonation (HS). Min högst älskade syster gav oss den finaste gåva man kan ge och ta emot, möjligheten till liv... Det blev ett embryo till frysen den gången men vid syskonfösöket visade sig embryot inte ha klarat upptiningen och det blev aldrig något FET.  Det tog några år innan vi orkade försöka igen även om längtan efter syskon till vårt fantastiska barn hela tiden har värkt i hjärtat. Jag trodde möjligheterna var utdömda att göra en ny behandling med samma donator, men hittade då Umeåkliniken. För oss (mig) betydde det väldigt mycket att ha samma donator som förra ggr. Efter ett års väntan i kö har vi nu precis genomfört en privat ÄD i Umeå och fr o m idag är jag ruvare på ett enligt läkarna jättefint sexcelligt embryo. Overkligt, oändligt efterlängtat och väldigt väldigt nervöst. Nu väntar tre långa veckor tills vi vet hur det har gått.... På fredag får vi veta om de två återstående embryona från ÄP har utvecklats till blastocyster och kan frysas ned. Önskar alla här lycka till, ge inte upp.

Kram, Nesistas

Hej allihop,

Jag är ny här i tråden...Efter att ha gått igenom ett par missfall (det senaste nu i vintras) har vi gjort en missfallsutredning/fertilitetsutredning här i Stockholm. Den visade att jag, som är nyss fyllda 40, hade 0,2 i AMH-värde och att IVF (som jag trodde kunde bli en lösning för oss) inte är möjlig eftersom jag har för få ägg kvar .Läkaren sa att vi får gå hem och försöka igen men att det mest troliga är att vi får ta hjälp av äggdonation. 

Jag har precis börjat bearbeta allt som läkaren sa så jag är nog mitt uppe i en chock just nu. Har självklart alltid vetat att fertiliteten går ner dramatiskt vid 40 år men jag hade nog inte trott att jag knappt skulle ha några ägg kvar. Senast nu i vintras lyckades vi bli gravida så det känns verkligen chockartat och sorgligt....Om man har 0,2 i AMH, hur länge räcker de ägg man har då? Är de slut om 6 månader eller räcker de längre? Läkaren kunde inte svara på det när jag frågade.

Har precis börjat fundera kring detta med äggdonation och alla tankar och känslor snurrar i huvudet. Ena stunden känns det som en otrolig möjlighet och lättnad eftersom det kanske är den enda möjligheten för mig och min man att få bli gravida, föda ett barn och bli föräldrar. Sedan kan jag bli enormt ledsen över att barnet inte blir släkt med mig, mina gener stannar med mig, barnet kommer aldrig att se ut som mig.... Det blir min man och en okänd kvinna som egentligen skaffar barn, så kan jag tänka ibland. Hur känner ni andra? Är rädd för alla känslor som skulle kunna komma efter en förlossning och efter några år med barnet, när alla människor man träffar kanske säger "men åh vad lik hon är dig"..... fast hon inte är det. Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag kanske tänker för mycket, det är kanske mer naturligt än vad jag tror detta att bli förälder med ett donerat ägg. 

Vilken klinik har ni andra erfarenhet av? Har hört mycket om Fertinova i Helsingfors/Åbo (läkaren pratade även om den) och om AVA/IVF Riga? Hur ska man tänka? Varför välja Finland eller varför välja Riga? 

Känner mig väldigt förvirrade och ensam just nu. Alla mina vänner har lyckats få barn på naturlig väg eller genom IVF och jag kan ångra så mycket att jag inte försökte få barn för flera år sedan..... Men man måste ju hitta kärleken också och det gjorde jag för bara två år sedan.

Skulle kännas väldigt bra om jag kunde få kontakt med andra som också funderar över äggdonation så att vi kan följas åt på denna resa
Kramar till alla!

Hej medsystrar...

Får jag hoppa in i er tråd?

Jag fattar knappt själv att det är sant men jag har plussat idag, efter nästan 7 års väntan är jag gravid igen tack vare ÄD och anhörigdonation. Jag är fortfarande i chock men plusset på stickan är hur tydligt som helst. Vi är inte i mål än, men ett stort steg till på vägen mot ett så oändligt efterlängtat syskon till 7-åringen. 

Jag vill ge alla en cyberkram, ge inte upp. Det kan gå vägen, trots många års kamp och många många behandlingar.

Jag är 42 år och har varit aktiv på FL tidigare under de många kämpiga åren när vi totalt genomgick 6 egna fulla IVF:er utan att lyckas. Man upptäckte att jag hade förhöjda FSH-värden när vi gjorde vår fertilitetsutredning -02 och då blev det bråttom med IVF. Våra IVF-försök misslyckades alla (varje ggr färskförsök, fick aldrig några ägg att frysa) och för ett par år sedan konstaterades det att jag hade helt gått in i ett för tidigt klimakterium. Efter ytterligare ett par år blev jag äntligen mamma till ett mycket efterlängtat mirakelbarn för 7 år sedan, tack vare ÄD och anhörigdonation (på HS). Min högst älskade syster gav oss den finaste gåva man kan ge och få ta emot, möjligheten till liv... Det blev ett embryo till frysen den ggr men vid syskonförsöket visade sig embryot inte ha klarat upptiningen och det blev aldrig något FET. Sorgen efter syskon har hela tiden värkt i hjärtat samtidigt som vi ju är oändligt tacksamma för det fantastiska barn vi har. När barnet själv gråter och sörjer att det inte har några syskon när alla andra har, då är det väldigt svårt att själv hålla tårarna tillbaka... "Mamma och pappa vill också älskling, men man får inte alltid det man önskar..."

Jag trodde möjligheterna var utdömda för oss att göra någon ny behandling, jag är ju över 40 och vi ville inte göra något försök utomlands. För oss personligen har det varit viktigt att ett syskon hade samma donator. Trodde inte det fanns någon sådan möjlighet och hade börjat ge upp. Så hittade vi Umeåkliniken, och "fem i tolv" innan jag föll på åldersstrecket och efter nästan ett års väntan i kö fick vi göra vårt sista ÄD-syskonförsök nu i maj, en ny färskbehandling. Sedan den 27/5 har jag ruvat på ett guldägg, ännu en gåva av kärlek från min syster, och idag fyra dagar före testdag fick vi ett plus. Är fortfarande i chock.

Sprider gravbaciller över er alla och ber er hålla tummarna att pyret stannar kvar hela vägen. Ge inte upp medsystrar, vi kan lyckas och när det sker är det så värt alla tårar och alla år av kamp.