Vi som 40+ planerar ÄD 2015

Hej medsystrar,

Får jag hoppa in i er tråd?

Jag är 42 år och har varit aktiv på FL tidigare under många kämpiga år när vi gjorde totalt 6 egna fulla IVF:er utan att lyckas (varje ggr färskförsök, fick inga ägg till frysen). Jag hade redan vid fertilitetsutredningen (2000) förhöjda FSH-värden och för ett par år sedan konstaterades det att jag hade helt gått in i ett för tidigt klimakterium. Blev mamma till ett mycket efterlängtat mirakelbarn för 6 år sedan, som kom till oss genom ÄD och anhörigdonation (HS). Min högst älskade syster gav oss den finaste gåva man kan ge och ta emot, möjligheten till liv... Det blev ett embryo till frysen den gången men vid syskonfösöket visade sig embryot inte ha klarat upptiningen och det blev aldrig något FET.  Det tog några år innan vi orkade försöka igen även om längtan efter syskon till vårt fantastiska barn hela tiden har värkt i hjärtat. Jag trodde möjligheterna var utdömda att göra en ny behandling med samma donator, men hittade då Umeåkliniken. För oss (mig) betydde det väldigt mycket att ha samma donator som förra ggr. Efter ett års väntan i kö har vi nu precis genomfört en privat ÄD i Umeå och fr o m idag är jag ruvare på ett enligt läkarna jättefint sexcelligt embryo. Overkligt, oändligt efterlängtat och väldigt väldigt nervöst. Nu väntar tre långa veckor tills vi vet hur det har gått.... På fredag får vi veta om de två återstående embryona från ÄP har utvecklats till blastocyster och kan frysas ned. Önskar alla här lycka till, ge inte upp.

Kram, Nesistas

Hej medsystrar...

Får jag hoppa in i er tråd?

Jag fattar knappt själv att det är sant men jag har plussat idag, efter nästan 7 års väntan är jag gravid igen tack vare ÄD och anhörigdonation. Jag är fortfarande i chock men plusset på stickan är hur tydligt som helst. Vi är inte i mål än, men ett stort steg till på vägen mot ett så oändligt efterlängtat syskon till 7-åringen. 

Jag vill ge alla en cyberkram, ge inte upp. Det kan gå vägen, trots många års kamp och många många behandlingar.

Jag är 42 år och har varit aktiv på FL tidigare under de många kämpiga åren när vi totalt genomgick 6 egna fulla IVF:er utan att lyckas. Man upptäckte att jag hade förhöjda FSH-värden när vi gjorde vår fertilitetsutredning -02 och då blev det bråttom med IVF. Våra IVF-försök misslyckades alla (varje ggr färskförsök, fick aldrig några ägg att frysa) och för ett par år sedan konstaterades det att jag hade helt gått in i ett för tidigt klimakterium. Efter ytterligare ett par år blev jag äntligen mamma till ett mycket efterlängtat mirakelbarn för 7 år sedan, tack vare ÄD och anhörigdonation (på HS). Min högst älskade syster gav oss den finaste gåva man kan ge och få ta emot, möjligheten till liv... Det blev ett embryo till frysen den ggr men vid syskonförsöket visade sig embryot inte ha klarat upptiningen och det blev aldrig något FET. Sorgen efter syskon har hela tiden värkt i hjärtat samtidigt som vi ju är oändligt tacksamma för det fantastiska barn vi har. När barnet själv gråter och sörjer att det inte har några syskon när alla andra har, då är det väldigt svårt att själv hålla tårarna tillbaka... "Mamma och pappa vill också älskling, men man får inte alltid det man önskar..."

Jag trodde möjligheterna var utdömda för oss att göra någon ny behandling, jag är ju över 40 och vi ville inte göra något försök utomlands. För oss personligen har det varit viktigt att ett syskon hade samma donator. Trodde inte det fanns någon sådan möjlighet och hade börjat ge upp. Så hittade vi Umeåkliniken, och "fem i tolv" innan jag föll på åldersstrecket och efter nästan ett års väntan i kö fick vi göra vårt sista ÄD-syskonförsök nu i maj, en ny färskbehandling. Sedan den 27/5 har jag ruvat på ett guldägg, ännu en gåva av kärlek från min syster, och idag fyra dagar före testdag fick vi ett plus. Är fortfarande i chock.

Sprider gravbaciller över er alla och ber er hålla tummarna att pyret stannar kvar hela vägen. Ge inte upp medsystrar, vi kan lyckas och när det sker är det så värt alla tårar och alla år av kamp.