BF september 2015!

Var på inskrivning idag då det är oklart när det här barnet tillverkades. Enligt sista mens är jag i vecka 10+3 men är rätt så säker på att så inte är fallet, tror snarare att jag är i 7+0 ungefär. Fick remiss för VUL för att fastställa graviditetslängd. På något sätt är det först idag jag känner mig gravid (även om jag har havt gravidsymptom). Det blev liksom på riktigt.

Jag födde barn för inte allt för länge sedan (9 månader sedan) och min mens har varit väldigt oregelbunden sedan dess, allt ifrån 20 dagar till 45 dagar emellan - Om jag kommer ihåg rätt så var första gången vi hade sex efter min senaste mens inte förrän i december så antingen är jag längre gången än 10 veckor eller så är jag någonstans kring 7 veckor - men 10 tror jag inte är möjligt om jag inte förträngt något samlag.. ;)

Alltså jag är så himla orolig för att få missfall nu! Fick en liten blödning tidigare idag, jag hoppas att den beror på det cellförändringsprov jag fick ta hos MVC (eftersom det va 4 år sedan sist) men jag är så orolig nu, helt plötsligt känner jag hugg imagen hela tiden

Kan det kanske vara så att embryot, precis som foster gör sen, växer lite "i stötar" vilket gör att de ser mindre eller större ut än de "borde" vara utifrån ÄL? Det låter ju som sagt var orimligt att till exempel plussa 4 dagar efter ÄL

Jag googlade lite åt dig ;) Enligt 1177 är det ingen fara även om man ibland gör en insats (typ ger antibiotika vid förlossning), prata med din BM vid inskrivning så får du bra vägledning. Det enda det står som man ska passa sig för är om en GBS-infektion har orsakat komplikationer i tidigare graviditet så hålls man under noga uppsikt. Det är väl jätteskönt att du vet att du bär på det då så att du och BM kan ha det i åtanke!

Jag hoppas att det löser sig! Jag tror det är viktigt att respektera varandras känslor och att inte skuldbelägga den andre när den får negativa känslor. När jag testade positivt den här gången så fick jag världens chock och sedan grät jag typ i en vecka. Det var ju inte alls så jag hade planerat mitt liv och nu var allt "förstört". Nu känns det dock kul och spännande och jag är mest orolig för MF. Jag gissar att man som man nog har en längre väg för att gå från sorgen över att det livet man tänkt sig försvann till att känna glädje till hur livet faktiskt blir nu, när man inte är den som bär på det nya livet... Vet inte vars jag ville komma med det här - bara en tanke från en som inte heller kände att det skulle bli så jädrans kul =)

..såg att det kanske lät som att jag anklagade dig för att skuldbelägga din man, det menade jag såklart inte!! jag menade generellt!!

Jag har fått tid för VUL på onsdag, oj vad jag längtar! Lite orolig också för vad vi ska få se (eller inte se), men jag känner mig gravid så hoppas att få se något positivt. Hoppas bara att det inte visar sig att jag är mycket längre gången än jag trodde

Jag är riktigt gasig

Om jag får reda på tidigt i graviditeten att fostret har en kromosomskada kommer jag nog att avsluta graviditeten. Det kanske låter hårt men jag känner inte att jag är beredd att ta det stora ansvaret som det innebär och om jag kan styra att jag får ett friskt barn så kommer jag att göra det. Skulle det dock visa sig när barnet kom att det har exempelvis downs är det klart att det är en situation man blir tvungne och säkert lär sig hantera. Men det tar jag då isf, går inte att föreställa sig hur jag skulle reagera om jag fick det beskedet varken efter fostervattensprov eller efter förlossning 

Min graviditet var oplanerad så över jul drack jag vin, öl, snaps, var ute på krogen och shottade mintu på annandagen - en hel del alkohol med andra ord. Känns såklart inte kul men jag pratade med min BM och hon sa att det är väldigt vanligt tidigt i graviditeten och att det bara är att lägga det bakom sig och fokusera framåt. Så nu glömmer vi det och så tänker vi på vad vi stoppar i oss framöver istället! =)

Ang BM kan du ringa när som, de kan ge lite tips om var du kan läsa på innan inskrivning etc