BF september 2015!

Här kom pluset som en chock. Har en son hemma på 9 månader så vi hade väl inte funderat på ett till ännu (även om vi vill ha fler) - över jul kände jag mig illamående, halsbränna, humörsvängningar och hög puls och sedan den där enorma tröttheten. Tog ett test igår och mycket riktigt är det något där inne som växer. Känns läskigt med två barn så tätt (förutsatt att allt gå bra). Vet inte vilken vecka jag är i då mensen varit oregelbunden sedan jag slutat amma, men enligt veckoindikatorn är jag 3+ så jag gissar att jag har ett BF i början av september 

Hur vida paracetamol är säkert diskuteras. Efter att ha läst nya forskningsrapporter skulle jag tänka en o två gånger innan jag tog en alvedon

www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Kommentar/2014/08/Paracetamol-till-barn-och-gravida--forsiktighetsprincipen-bor-rada/

Åå är du inte orolig för hur ni ska orka? Jag har lite smått panik!

ja det vore ju nice att ha något att ta när foglossningen drar igång på riktigt så hoppas att det är så!

Jag kände ingenting förutom trötthet under min första graviditet. Njut =)

Blir spännande att se om det är en tjej då! Det sägs ju att enbart tjej-spermier kan överleva mer än 2 dygn i livmodern ;)

Jag hoppas att jag också får göra ett tidigt ultraljud! Vet inte hur långt gången jag är då det var oplanerat så förhoppningsvis får jag det. Jag vet ju att det här är ett ologiskt resonemang, men det känns som att jag kommer att få missfall den här gången bara för att det gick så bra förra gången så känner mig så himla orolig

Jag har mått illa senaste veckan, något jag inte gjorde med sonen. Idag upplever jag att illamåendet har minskat mycket (inte så att jag spytt förut heller men har liksom känt mig bakis hela dagarna. Nu är det liksom utbytt mot molvärk o humörsvängningar. Ni som mått illa i andra graviditeter, är det normalt att det kommer och går eller tecken på MF?

Be om att få prata med en kurator när du träffar din barnmorska! Hormoner är inte att leka med, jag mådde inte dåligt under min förra graviditet men jag var inte glad heller. Jag brydde mig typ inte när jag inte oroade mig förstås?? Det var som orolig eller likgiltig. Sen när han kom så grät jag konstant i 2 veckor och var övertygad om att mitt liv var över - nu är ju mitt liv toppen med världens bästa lilla kille, men känslorna kan dra iväg. Då kan det kanske vara skönt om du har hunnit prata med någon redan och ha fått lite verktyg kring hur du ska förhålla dig kring de här känslorna och hur man tar sig upp ur dom

Vi kommer absolut kolla kön om möjligheten ges! Inte för att kön i sig har olika värde, men för att det säger något om den lilla grodden dom finns där inne. Kön är ändå en stor del av ens identitet och jag kan inte hålla mig från att ta reda på så mkt som möjligt! Med sonen så såg man pillevirren redan på bilden från KUB, så vi visste tidigt att det var en kille som låg där inne