Flytta ifrån mitt barn.

Personligen skulle jag inte kunna flytta ifrån mitt barn. Om jag och min man separerade skulle jag kanske tvingas vara ifrån mitt barn varannan vecka, men det skulle inte ske utan stor sorg. Jag vill helst träffa honom varje dag!

TS påminner lite om en närstående till mig, som alltid prioriterade sina nya män framför sina barn. Det var jobbigt att vara det barnet... 

Håller med. TS är helt ointresserad av vad alla skriver. Inte heller svarar hon på varför hon mår dåligt och varför hon tror att hon helt plötsligt skulle må bra av att flytta utomlands.

Jag skulle inte flytta av två anledningar.

1. Jag kan inte leva utan mina barn

2. Mina barn behöver mig

Varför gäller inte det TS?

Skulle aldrig förlåta min förälder för en sån grej. Att välja sambo över sitt barn.. Usch

Japp. Man är en dålig förälder om man flyttar till ett annat land utan sitt barn. Punkt. Finns inga gråzoner, finns inget att bortförklara. Man är per definition en dålig förälder om man är en frånvarande förälder. Och nej, det går INTE att uppväga med kvalitetstid varannan månad, dagliga telefonsamtal eller skypande. En frånvarande förälder är en dålig förälder.

Dålig dålig dålig dålig. (bara för att förtydliga)

Jag tycker man är en dålig förälder om man lämnar sitt barn. Sen kan vissa barn ha det bättre utan vissa föräldrar.

Jag skulle aldrig klara av att lämna mina barn, att inte få vara nära mina barn. Jag skulle ge upp allt för att få vara med dem.

Då kan ju du välja att ha ett elektroniskt förhållande med din kärlek istället? Om det är det samma som att vara fysiskt tillsammans?

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle ha känts om min mamma hade valt en kärlek framför mig.

Jag är i ungefär samma situation som du TS. Min son är 6 år och jag har en jättebra relation med hans pappa. Vi har delad vårdnad (50/50) 

Jag har en ny sedan 3 år tillbaka. Min nya har jobb i ett annat land och skulle så klart helst se att jag bodde där med honom. Som läget är just nu får vi pendla men vet du vad TS, jag skulle hellre hugga av mig armen än att lämna min son och bara ha honom på loven. 

Jag har skaffat mitt barn och det är ta mig fan MITT ansvar att finnas där för honom både fysiskt och mentalt tills han är stor nog att klara sig på egen hand. Jag kanske ska tillägga att för egen del är jag bosatt i ett sydeuropeiskt land och min sons pappa kommer från detta land. Jag kan med andra ord inte ens flytta tillbaka till mitt hemland om jag så skulle önska det.

Om du mår så dåligt där du bor, så gå och sök professionell hjälp. Det är inte för att du flyttar till ett annat land som du helt plötslig kommer att börja må bra.

Förstår ärligt inte hur folk är funtade som ens kan överväga en sådan sak. Det spelar ingen roll om det är en mamma eller pappa, lika jäkla märkligt oavsett.

Bara du inser att konsekvensen mycket väl kan bli att du förlorar kontakten med ditt barn eller att den skadas för gott, gör det du tycker är viktigast.

Det kan gå bra; det kan gå åt helvete.

Oj, här var stämningen hård. Jag tvekade lite om jag skulle ta den här sista chansen att få barn- hur hemskt kan det vara, tänkte jag, men inser nu att kraven på hur mycket man tydligen ska ge upp- alla krav på eget välbefinnande för all framtid är för mycket.

Hellre får fostret försvinna än alla önskemål om egna drömmar.