Oj, här var stämningen hård. Jag tvekade lite om jag skulle ta den här sista chansen att få barn- hur hemskt kan det vara, tänkte jag, men inser nu att kraven på hur mycket man tydligen ska ge upp- alla krav på eget välbefinnande för all framtid är för mycket.
Hellre får fostret försvinna än alla önskemål om egna drömmar.
Ingen som pratat om "för all framtid". Och många av de drömmar man har går att förverkliga trots att man har barn eller tillsammans med barnet. Men om du har drömmar som kräver att du måste ge upp ditt barn ska du nog vänta tills du har förverkligat dem.
Har dina andra planer något bäst-före-datum då?
Vad är längre perioder?
Det låter faktiskt som väldigt otryggt för ett barn, att byta förälder en gång i halvåret. Usch, jag blir faktiskt ledsen när jag tänker på den lilla. Hen kommer helt tappa anknytningen till den ena föräldern lagom tills det är dags att byta..
Men det fattar du väl själv att du inte kan dumpa en unge så länge.
Det kvittar om det finns en förälder till. Man lämnar inte sina barn på det viset. Tror du verkligen du kan få en god relation till en unge duninte träffat på sex månader? De kommer inte känna igen dig i värsta fall. Du gör helt rätt som inte skaffar barn.
Att vilja vara med sitt barn är väl ett grundkrav man kan ställa på någon som kallar sig förälder....?