Flytta ifrån mitt barn.

Var står det att ts barn har gjort det?

Barnet blir inte övergivet. Med dagens teknologi kan vi prata via webcamera, telefon hur ofta vi vill. Eftersom att vi redan har växelvis boende nu blir de endast tiden som skiljer sig mellan träffarna.

Jag är ett skilsmässobarn. Ja min far flyttade ifrån mig när jag var 9 år. Har aldrig klandrat honom då jag fått träffat honom när jag velat och haft möjlighet samma sak kommer att gälla mitt barn.

att förstå att man inte mår bra på en plats, trots terapi och att byta bostad och sedan besluta sig för att göra något åt de utan att riva upp sitt barn från rötterna som börjat rota sig är att ta sitt ansvar på ett sätt. Att förstå att man inte kan ge sitt barn de bästa för att man mår dåligt.

Jag tolkade det i alla fall så, eftersom TS skriver att barnet måste bo hos pappan även om hon flyttar inom Sverige, eftersom det går på skola på orten.

Jag var 5år och föräldern lämnade över natten och hörde aldrig av sig igen fören jag var runt 12år och bad MIG om pengar.

Bara för att Ts planerar att flytta till annat land så betyder det ju inte att det blir abrupt, kan ju ta flera månader och all denna tid kommer barnet att vara medveten om det.
Sen blir ju barnet lämnat/övergiven, utan dom kommer med största sannolikhet ha regelbundet kontakt med sin mamma genom tex. skype. Och jag anser att en pappa är en minst lika bra förälder som en mamma.

Som sagt, det är ingen som säger något när pappa inte är med i bilden, men så fort en mamma ska "försvinna" så blir det ett jävla liv.

Fast ditt barn kommer ju inte kunna träffa dig när som helst.. Det kan behöva vänta månader, vilket känns som en evighet även för en vuxen. Ett barn har ännu sämre tidsuppfattning.

Varför kan du inte flytta till en stad närmare, så att ni kan ses varannan helg? Måste du flytta långt för att må psykiskt bra?

*INTE lämnad/övergiven ska det såklart stå

Jag har också mått väldigt psykiskt dåligt och tvingats inse att jag inte kunde ha barnen varannan vecka. Det blev istället färre dagar. Visst hade jag orkat med vardagen allra bäst helt utan barnen där, men det kändes aldrig som ett alternativ..

Som jag skrev tidigare så är det inte de lättaste att få arbete eller boende just här i närheten där vi bor. Tro mig jag har bytt jobb och bostad för att förändra mitt mående och detta har pågått 5 år eftersom att jag inte velat "ge upp". Jag vet att pappan är en bra förälder och skulle aldrig i mitt liv lämna mitt barn om jag inte var övertygad om att h*n får det bra.

Står i samma, mår ingen bra här, har två barn, mitt liv er inte här utan hela min familj, det har jag förstått nu.
Jag hopas att Den annan föräldrar vill ge alt en chans mera, kommer det inte att hända, då känner jag att jag måste drag, men vet inte, tycker det er skit svårt. 

Jag håller med dig om allt du skriver, utom det här, vilket är ren lögn. Ja, eller så kanske du bara inte vet bättre utifrån dina egna erfarenheter. Lever själv med en man som flyttade ifrån sina barn, till ett annat land. Genom honom har jag träffat andra i samma situation, just för att han har haft det så jävligt att han aktivt sökte upp andra som gjort lika. Och det du säger är ren dynga - de har ett helvete och bemöts som sjuka monster oavsett varför de lämnade. Det är lika för könen i den här frågan.