Fler som planerar barn 2015?

En bit över år bara. Men känns som jag känt honom hela livet, helt fantastiskt :) Är alltid lite rädd för den frågan, är så rädd att folk ska döma... Du då? :)

Lika gamla/samma yrke/samma tanke på den fronten!

Gillar eg inte Heller den frågan 8 mån sen vi träffades. Men det spelar ingen roll, allt klaffar och känns tryggt! Varför vänta när båda vill pga förhållandetiden? Känns fjantigt ;) Skönt att nån annan med har samma känslor som jag!

Haha och jag är en riktig periodare! Som tur är lever vi rätt nyttigt tillsammans, vårt liv, företag, kost, intressen och levnadsstil går liksom lite hand i hand och där ska det egentligen inte finnas något socker och onyttigt ;) Sedan tycker jag att så länge jag själv mår bra, håller vikten och håller igång så kan jag äta det jag vill och då blir det ju automatiskt bra, nyttig och hemlagad mat med lite godis då och då ;p

Haha vi verkar vara lite lika :)

Men precis, vi känner detsamma. Vad väntar man på? :)

Vi har känt varandra i dryga 3 år men började dejta för ca 14 månader sedan och blev tillsammans ganska kort efter det. Vi vill båda samma saker i livet och har lärt känna varandra under en väldigt kort och intensiv period och nu kan vi inte ens föreställa oss dagarna utan varandras sällskap!
Nu står vi här, både mentalt och materiellt redo för ett riktigt kärleksbarn - är förlovade, religiöst välsignade (gifta), arbetar för en bra ekonomisk grund och framtid, tar hand om oss själva, har mer än tillräckligt med yta för både 1,2 och 3 barn (vi bor väldigt stort), fin trädgård i ett bra och lugnt område, stor bil, litar på varandra, försöker prioritera det som är viktigt i livet och försöker endast omringa oss av människor som bidrar med positiv energi.

Tror absolut inte att tiden man varit tillsammans alltid avgör huruvida ett förhållande i längden kommer att fungera utan personkemin, framtidsmål, syn på livet osv. :)

Jag och sambon träffades för första gången i juni förra året och blev tillsammans i juli. För varje dag som går känner jag hur kärleken för den här killen bara växer och växer :) Han är 3 år yngre än mig och egentligen raka motsatsen till vad jag trodde att jag ville ha. Helt fantastiskt att han fick mig på fall och nu kan jag inte leva utan den grabben 

Vi pratade om barn väldigt tidigt i vårt förhållande men har väntat fram till nu.

Vi flyttar strax till ett stort hus på 160 kvm med pool. Vi behöver barn att fylla huset med! ;) Vi är förvisso på gång att bli stödfamilj (ta emot barn som av olika anledningar har det svårt) en gång/månad. Men vi har rum för många fler! :)

Men vilken fin och härlig beskrivning :D Blir så glad av alla inlägg här! Alla verkar vara så goa!

Jag håller verkligen med! Men tror många är sådana som snabbt dömer, och ifrågasätter. Tyvärr! Tur det finns lite vettigt folk här i världen! :D

Åh, jag är också jätteintresserad av att bli stödfamilj. Har inte tagit upp det med min fästman än då jag inte alls vet ifall det är möjligt för oss eller inte.
Hur gamla är ni två? Hur gick du tillväga? Hur gamla barn får ni ta emot och vad är "kriterierna" på er som par? :)
Lite avis med poolen där alltså, vi gjorde iordning ett ställe i trädgården där (min fästmans ord) "barnpoolen ska stå sedan" haha. Så jag antar att jag får vänta ett tag till tills jag får plaska runt... 

Det tror jag säkert att det är! :) Främst så handlar det mest om hur man är och hur dynamiken i ert förhållande är. Man kan ha en helg i månaden, var tredje, varannan, eller typ onsdagkvällar. Beror helt på vad ni och barnens föräldrar vill :)

Jag är snart 26 och sambon är 23. Men sambons systrar har varit stödperson sedan de var ca 20 så ålder är inget problem. Huvudsaken är att man har ett bra hem, hyfsad ekonomi (inte soc i princip) och har en vettig syn på barnuppfostran.

Jag gick in på familjehem.se och mailade de som sökte stödfamiljer i mitt län, men annars är det soc (här kallas de som har hand om just detta för Resursgruppen). Dom kontaktade mig, hon pratade snabbt med mig över telefon, hon och en annan kom sedan ut till oss för att se vilka vi är och hur vi bor. Sedan hade vi en längre intervju på deras kontor och sedan blev vi godkända och nu inväntar vi ett syskonpar (om föräldrarna godkänner oss). Ni bestämmer helt själva vilka "problem" barnen får ha och i vilken ålder.

Haha, jaa gud! Det är sambons hyresvärd som ville att vi tog huset då dom ska flytta längre bort och inte ville hyra ut till vem som helst. Så det känns verkligen guld! :)

Jaja, många av mina kompisar ifrågasätter ständigt, dels för att "vi går för snabbt fram" och dels för vår åldersskillnad. Säkert en del avundsjuka som sticker i vissas ögon och att dom inte riktigt vet hur vi egentligen lever. Utåt sett antar jag att våra liv ser helt annorlunda ut än vad de egentligen gör :P

Sen kan jag väl tillägga att ingen människas liv är perfekt, allt handlar om hur man får saker och ting att framstå. :)
För att avromantisera allt så kan jag ju tillägga att jag vanligtvis är ett svartsjukt monster (ex och allt med ex och gamla flingar att göra är Guds straff till mänskligheten), att vi inte alls känner så många par som vi båda känner att vi står på samma nivå som, att vi verkligen kan tjafsa om helt onödiga saker, att fästmannen går upp väldigt tidigt vilket även innebär att han somnar tidigt (=inget sex efter kl 22), att han har väldigt hett blod och brukade ha ganska hemska (enligt mig) aggressionsutbrott då och då, att jag lätt blir stressad över ALLT osv osv.

Nu fick jag det kanske att låta riktigt dåligt istället, jag vet inte. Det jag ville få fram är bara att ALLT inte är som en sommarkväll på rosa fluffiga moln - det finns ALLTID två sidor med allt.
Kan dock inte sticka under stol med att vi är väldigt lyckliga och kära och är väldigt privilegierade i livet - vi är friska, starka, älskade och tillfreds och hoppas innerligt att alla ni andra här inne känner desamma i sitt liv :)