Sarah1990 skrev 2014-09-11 15:40:36 följande:
Låter verkligen perfekt! Har sedan i början av tonåren velat bli stödfamilj, alternativt fosterfamilj då jag under uppväxten stött på det (vänner och bekanta). Vi har verkligen möjligheten och (återigen) ytan till detta och skulle kännas så fint att kunna hjälpa barn tillbaka på rätt spår och av att få möjligheten att få ta del av en annan människas liv.
Ska försöka ta upp det här hemma ganska snart och be honom fundera på det innan vi går vidare.Just nu har vi väldigt mycket runt oss men om några månader då allt förhoppningsvis börjat lägga sig så kanske det kan bli aktuellt! :)
Får jag bara fråga hur det funkar med någon som är yngre?
Dejtade själv en kille (eller ja okej, vi var nog mer tillsammans
) som var ca 3 år yngre än mig, desto fler år yngre i den lilla reptilhjärnan. Jag tror mest jag hade någon kris och kände mig ensam så jag fortsatte träffa honom i nästan 6 månader! Har tänkt mycket på det efteråt att jag troligtvis ALDRIG skulle kunna träffa någon yngre än mig igen, såvida jag kanske inte är 70 och behöver något uppfriskande
Jaa jag känner lite samma sak, att om möjligheten och platsen finns (och kärleken) - så varför inte erbjuda någon allt det som verkligen behöver det? Tanken för oss är att börja som stödfamilj, och en dag framöver bli familjehem på heltid om det skulle kännas bra (sambons familj är detta).
Hahaha, jaaa alltså... innan jag träffade min sambo så var jag väldigt anti yngre. Mest på grund av att jag i många fall tyckte att de som redan var äldre var så unga i sättet att vara. Sen ville jag ju ha det här med stabil inkomst, trygghet, erfarenhet, ja ni vet. Så när jag föll pladask för sambon så var det väldigt ovant i början. Jag hade längre inkörningsport än vad han hade. Jag visste första gången jag såg honom att det var något speciellt, för jag hade det där pirret i magen och allt kändes verkligen jättebra! Men jag var väldigt tveksam ändå, och det märktes ju ändå tydligen att det skiljde 3 år.
Men för mig blev det i stället att min kärlek har växt sig starkare och starkare i takt med att han växte i sig själv och förhållandet. Visst tvekade jag mycket i början och han fick helt ärligt jobba mycket i början :P Men med honom är det så annorlunda, det är inte den här intenstiva upp-över-öronen förälskelsen utan detta ligger så mycket djupare ner i själen. Svårt att förklara men så känns det :)