Tack för alla grattis. Just nu ligger jag och känner att det här gör jag aldrig om, även om belöningen var världens finaste skatt. Men vi får väl se hur snabbt jag glömmer smärtan. ;)
Idag är nog första dagen jag känner mig riktigt less på att vara gravid! Jag längtar SÅ mycket efter vagnpromenader i solskenet nu, att kunna röra mig mer än några meter utan att det känns som att bebisens huvud är påväg ut, att slippa känna mig hyperkissnödig för minsta lilla droppe i urinblåsan, kunna andas normalt.. fyra veckor (+/-2) är ju i själva verket INGENTING och jag kommer sakna graviditeten så jäkla mycket men nu vill jag ha tillbaka min kropp. Och framförallt är jag så nyfiken på vem som bor där inne nu!
Dagens positiva var dock att svärföräldrarna kom förbi med en försenad födelsedagspresent i eftermiddag:
Nu måste jag komma på något roligt att sy, helst till bebis:)
Och just som jag skrev det ovan kom en stor stor bit av slemproppen ihop med färskt blod... Hoppas fortfarande att det avvaktar ytterligare 2-3 dagar!
Är helt deppig. 
Har läst på lite mer om min medicin som jag måste ta varje dag och inser att det är alldeles för lite studier på hur detta påverkar barnet genom amning. I Sverige säger de att det ska gå bra, men i går läste jag utländska studier som varnar för bla leverproblem hos barnet och jag inser jag inte vågar utsätta vår lilla för detta. Trodde dock aldrig att jag skulle sörja amningen så. Iaf är det någon annan som ska köra på ersättning med en gång? Lite tips? Lite pepp?
Jaha, det blev ju ingen bebis denna vecka som jag hoppats, får satsa på nästa då.
Jag har också oroat mig jättemycket för hur/när det ska dra igång. Förra förlossningen tyckte jag var fruktansvärd och nu är jag livrädd för att föda. Det jag oroar mig konkret för är hur vi ska göra med sonen (snart fyra) när det drar igång.
Han ska förstås till barnvakt, mormor och morfar, detta är ordnat sedan länge. Men jag är rädd för att jag kommer att vara ensam med honom när det drar igång, och att jag kommer bryta ihop i panik ganska omgående 
. Vill absolut inte att han ska behöva se att jag blir rädd, får ont och så vidare. Särskilt som förra förlossningen tog så lång tid och vi antagligen måste stanna länge på BB så att det kommer dröja minst några dagar innan vi ses igen och då är jag rädd att han kommer bli jätteorolig om jag ger honom skäl till det.
Funderar också på hur man skulle göra om det drar igång sent på kvällen eller på natten när han ligger och sover, om man ska försöka härda ut hemma till morgonen för att inte behöva väcka honom och köra iväg honom till barnvakt mitt i natten eller om det är för riskabelt (och om jag ens klarar det mentalt).
Idag är det en vecka kvar till BF.
Igår kväll kändes det som lillen tryckte nedåt och det gick ilningar i underlivet. Påminde om känningarna jag hade för några veckor som jag antagit berodde på att lillen fixerade sig. Efter lite googlande kom jag fram till att det kan bero på att nåt är på g men idag var allt som vanligt igen (bara förvärkar som påminner om mensvärk). Jag får väl se om det kommer tillbaka eller inte under dagen.
Förövrigt är jag lite missnöjd med vädret. Jag hade tänkt att ta en liten promenad, bara runt kvarteret, för det är nog vad jag orkar med foglossningen. Jag hade sett fram mot promenad i solen men nu så snöar det! Dessutom är de enda skorna jag kan ha just nu, pga elefantfötter, är väldigt hala. Så nu vet jag inte riktigt om jag vågar mig ut. Det verkar blåsa en hel del också. Hoppas på bättre väder i eftermiddag.