Kpax skrev 2015-07-26 12:48:43 följande:
Jag är jättenojig angående att lämna bort Josefin. Jag trodde inte att jag skulle fundera så mycket över det, mina svärföräldrar är fantastiska och har fyra barnbarn sen tidigare, så de vet ju hur man gör.
Men varje gång (!) vi är hos min mamma eller mina svärföräldrar blir Josefin hysteriskt ledsen och det tar lång lång tid att trösta henne. Så här har det varit sen hon var pytteliten. Jag misstänker att det beror på att de ska bära henne hela tiden, att det blir för mycket intryck för henne att processa och hantera. Det har nämligen gått bra hos min mormor, hon kan inte bära pga en skadad arm.
Svärföräldrarna är ovilliga att lämna över Josefin när hon är ledsen, vilket ju gör situationen värre. Det här stressar mig otroligt mycket, och senast tyckte jag att de bagatelliserade Josefins känslor, det gör mig ännu mer ovillig att låta dem ha henne själv (annat än promenader med vagnen, det är ok).
Jag fattar också att Josefin inte har ont, eller att någon varit elak mot henne. Men hur fåniga utbrotten än skulle vara för en frisk vuxen människa så är de rimliga för HENNE, för henne är det allvar och då tycker jag man ska bemöta det så.
Inte förstora upp det, men heller inte säga "så är det med barn, hon blir nog snart tyst".
Hur resonerar ni? Är jag onödigt blödig? Måste vi träna mer på att vara borta? Går det över av sig självt?
Valter är precis likadan. Blir jätteledsen varje gång vi kommer till mor/farföräldrar. Oftast blir han sitt vanliga jag igen efter ett antal timmar men det känns jättejobbigt när alla ska vara så "på" när han är en liten person med hög integritet. Av den anledningen tänker jag inte stressa med att lämna bort honom längre stunder. En timme eller två för att uträtta korta ärenden kan nog funka men inte mer än så förrän han är lite äldre. Hade han haft möjlighet att träffa mor och farföräldrar oftare än nån gång i månaden kanske jag hade resonerat annorlunda, men som det är nu tycker jag att det känns bäst att lyssna på min bebis.
