Är det bara Selina som inte börjat prata än? Hon säger "wow" men det är det enda. Jag är inte speciellt orolig då hon förstår väldigt mycket men när man läser om vad era kan och att de ska kunna 10 ord vid 18 månader känns det ju lite sådär.
Imorgon ska vi till Lycksele för att träffa dietist och barnläkare. Vi bad om att få ta det via telefon istället då det ändå är en resa på 14 mil enkel och hon spyr ju varje gång.. men det gick inte för läkaren ville träffa oss och titta på henne. Meeen så ringde de idag och sa att läkaren var sjuk så det blir bara dietisten vi ska träffa och ÄNDÅ gick det inte ta det på telefonen! Suck!
Blir spännande att se vad hon väger imorgon iaf! Sist hon vägdes var för 3,5 månader sen och då hade hon bara gått upp 355g på 5 månader.
kpax (och om någon annan ville veta också), du efterfrågade lite mer detaljer kring förlossningen? Here it goes!
Noa kom till världen den 7 augusti kl 01:50 med en väldans fart! Hela dagen den 6:e hade jag sporadiska värkar som visserligen var långa, ca 1 min, men långt mellan (mellan 10-20 min) och inte särskilt jobbiga. Försökte få igång det hela med lite dans och aktivitet för jag var rätt trött på det sådär 11 dager över tiden... men fick bara mer sammandragningar som inte gjorde ont så jag gav upp det där.
Vid 21 var jag trött och gick och lade mig. Sade dock till min man att lägga sig i ett annat rum för jag hade på känn att det kunde dra igång och ville att han skulle ha sovit i alla fall någon timme så att en av oss var någorlunda alert i huvudet. Svärfar var hos oss av en slump (filmkväll dagen innan) och sov med Folke.
Nästan genast jag lagt mig kände jag att värkarna kom mer regelbundet, ca 10 min mellan och de gjorde mer ont. Inte ohanterbart dock. Klarade mig fint på egen hand men var omöjligt att sova. Klockan 23 hände något... det liksom small till och plötsligt gjorde det SVINont och jag fattade att det verkligen var på riktigt - äntligen!! Gick för att värma vetekudde och ta en tallrik fil för att ladda innan förlossning och gick sedan upp för att väcka min man. Kom då knappt upp för trappan för att det gjorde så ont. Väckte en yrvaken J runt 23.20 och vi kom iväg strax innan midnatt efter att först ha pratat med förlossningen. Värkarna kom nu tätt tätt tätt 2 (?) min emellan men inte lika långa nu.
I bilen började nästa bekymmer... vi bor ca 40 min från sjukhuset och det är skumpig och jobbig landet-väg. Efter 5-10 min började det låta jäääääkligt skumt från bilens framhjul. Min man vågade inte fortsätta köra så medan jag satt och flåsade mig igenom värk efter värk var han ute och lekte bildoktor.... kom fram till att bromsen låg på hjulet och att vi därför inte kunde köra så fort... så vi körde i snigelfart (kändes det som) hela vägen in. Egentligen tog det nog max 45 minuter...
När vi kom in kunde jag inte stå på benen utan de fick hämta mig i rullstol, efter ett misslyckat kiss-försök kravlade jag mig upp i sängen för undersökning. 8-9cm öppen och 10 cm när värkarna kom. Vilken lättnad! Hann naturligt nog inte få bedövning så inhalerade lustgas för glatta livet. Funkade mycket bättre än förra gången! Barnmorskan var lugn och stöttande och ja, helt fantastisk. Undersköterskan likaså. Båda var i rummet heeeela tiden. Som natt och dag jämfört med förlossningen med Folke! Senare visade det sig att jag var den enda som kommit in till förlossningen den natten och att 3 barnmorskor låg och tittade på OS :) Snacka om perfekt natt att föda barn på!
Efter ca 1 timme i 2 olika positioner kände jag det karakteristiska trycket och den brännande känslan Det var dags att krysta! 15 min senare (kändes mycket längre!) så var han född! Jag kände så tydligt när först huvudet och sedan kroppen kom ut. Han kom upp på mitt bröst och var ljuvlig ljuvlig helt från början. Jag bara låg och snosade på honom och höll om honom. De var tvungna att sy lite och det är ju aldrig kul... blev även tappad på urin eftersom jag inte kunde kissa (precis som sist). Men hela tiden hade jag en sådan känsla av frid... äntligen var väntan över, äntligen var han här. Jag kände en omedelbar kärlek som jag inte gjorde med Folke eftersom jag var så utmattad då. Och jag var så lättad över att förlossningen blivit så snabb!
Vi blev senare flyttade till special BB eftersom jag haft GBS under graviditeten men allt var bra och vi fick åka hem efter 2 dygn så även blåsan börjat fungera igen.
Summa summarum: förlossningar är hemska men jäklar om jag inte fick den bästa möjliga ändå? Kan absolut tänka mig att göra om det, synd bara att J inte vill ha fler barn! :)
Är det bara Selina som inte börjat prata än? Hon säger "wow" men det är det enda. Jag är inte speciellt orolig då hon förstår väldigt mycket men när man läser om vad era kan och att de ska kunna 10 ord vid 18 månader känns det ju lite sådär.
Imorgon ska vi till Lycksele för att träffa dietist och barnläkare. Vi bad om att få ta det via telefon istället då det ändå är en resa på 14 mil enkel och hon spyr ju varje gång.. men det gick inte för läkaren ville träffa oss och titta på henne. Meeen så ringde de idag och sa att läkaren var sjuk så det blir bara dietisten vi ska träffa och ÄNDÅ gick det inte ta det på telefonen! Suck!
Blir spännande att se vad hon väger imorgon iaf! Sist hon vägdes var för 3,5 månader sen och då hade hon bara gått upp 355g på 5 månader.
Suck vad jag blir trött och ledsen:( vi hade som sagt tid i Lycksele hos läkare och dietist för Selina idag, något jag bävat för eftersom hon blir så åksjuk. Igår ringde de och sa att läkaren var sjuk så det var bara dietisten vi fick träffa. Bad än en gång om att få ta det på telefonen eftersom det ändå var LÄKAREN som ville träffa henne. Men nej, vi var tvungna att åka in.
Föga förvånande spydde hon ner sig efter vägen så nu står jag med massa tvätt av bilstolen igen!! Stackars lilla tjej, var precis på väg att stanna för lite luft eftersom jag hörde att hon började gnälla, men hann inte:( Och väl där tog de bara en vikt och sen fick Selina vara i väntrummet med min mamma medan jag och dietisten satt och pratade. VARFÖR var vi tvungna att åka hela vägen för det?
På vågen blev det inte heller någon glad överraskning, bara 195g upp på 3,5 månader och sammanlagt har hon gått upp 550g på 9 månader så nu pekar hennes kurva ännu mer neråt:( nu ska vi få näringsdrycker iaf och sen måste vi på återbesök om några månader (jippie, ännu en resa!).
kpax (och om någon annan ville veta också), du efterfrågade lite mer detaljer kring förlossningen? Here it goes!
Noa kom till världen den 7 augusti kl 01:50 med en väldans fart! Hela dagen den 6:e hade jag sporadiska värkar som visserligen var långa, ca 1 min, men långt mellan (mellan 10-20 min) och inte särskilt jobbiga. Försökte få igång det hela med lite dans och aktivitet för jag var rätt trött på det sådär 11 dager över tiden... men fick bara mer sammandragningar som inte gjorde ont så jag gav upp det där.
Vid 21 var jag trött och gick och lade mig. Sade dock till min man att lägga sig i ett annat rum för jag hade på känn att det kunde dra igång och ville att han skulle ha sovit i alla fall någon timme så att en av oss var någorlunda alert i huvudet. Svärfar var hos oss av en slump (filmkväll dagen innan) och sov med Folke.
Nästan genast jag lagt mig kände jag att värkarna kom mer regelbundet, ca 10 min mellan och de gjorde mer ont. Inte ohanterbart dock. Klarade mig fint på egen hand men var omöjligt att sova. Klockan 23 hände något... det liksom small till och plötsligt gjorde det SVINont och jag fattade att det verkligen var på riktigt - äntligen!! Gick för att värma vetekudde och ta en tallrik fil för att ladda innan förlossning och gick sedan upp för att väcka min man. Kom då knappt upp för trappan för att det gjorde så ont. Väckte en yrvaken J runt 23.20 och vi kom iväg strax innan midnatt efter att först ha pratat med förlossningen. Värkarna kom nu tätt tätt tätt 2 (?) min emellan men inte lika långa nu.
I bilen började nästa bekymmer... vi bor ca 40 min från sjukhuset och det är skumpig och jobbig landet-väg. Efter 5-10 min började det låta jäääääkligt skumt från bilens framhjul. Min man vågade inte fortsätta köra så medan jag satt och flåsade mig igenom värk efter värk var han ute och lekte bildoktor.... kom fram till att bromsen låg på hjulet och att vi därför inte kunde köra så fort... så vi körde i snigelfart (kändes det som) hela vägen in. Egentligen tog det nog max 45 minuter...
När vi kom in kunde jag inte stå på benen utan de fick hämta mig i rullstol, efter ett misslyckat kiss-försök kravlade jag mig upp i sängen för undersökning. 8-9cm öppen och 10 cm när värkarna kom. Vilken lättnad! Hann naturligt nog inte få bedövning så inhalerade lustgas för glatta livet. Funkade mycket bättre än förra gången! Barnmorskan var lugn och stöttande och ja, helt fantastisk. Undersköterskan likaså. Båda var i rummet heeeela tiden. Som natt och dag jämfört med förlossningen med Folke! Senare visade det sig att jag var den enda som kommit in till förlossningen den natten och att 3 barnmorskor låg och tittade på OS :) Snacka om perfekt natt att föda barn på!
Efter ca 1 timme i 2 olika positioner kände jag det karakteristiska trycket och den brännande känslan Det var dags att krysta! 15 min senare (kändes mycket längre!) så var han född! Jag kände så tydligt när först huvudet och sedan kroppen kom ut. Han kom upp på mitt bröst och var ljuvlig ljuvlig helt från början. Jag bara låg och snosade på honom och höll om honom. De var tvungna att sy lite och det är ju aldrig kul... blev även tappad på urin eftersom jag inte kunde kissa (precis som sist). Men hela tiden hade jag en sådan känsla av frid... äntligen var väntan över, äntligen var han här. Jag kände en omedelbar kärlek som jag inte gjorde med Folke eftersom jag var så utmattad då. Och jag var så lättad över att förlossningen blivit så snabb!
Vi blev senare flyttade till special BB eftersom jag haft GBS under graviditeten men allt var bra och vi fick åka hem efter 2 dygn så även blåsan börjat fungera igen.
Summa summarum: förlossningar är hemska men jäklar om jag inte fick den bästa möjliga ändå? Kan absolut tänka mig att göra om det, synd bara att J inte vill ha fler barn! :)
kpax (och om någon annan ville veta också), du efterfrågade lite mer detaljer kring förlossningen? Here it goes!
Noa kom till världen den 7 augusti kl 01:50 med en väldans fart! Hela dagen den 6:e hade jag sporadiska värkar som visserligen var långa, ca 1 min, men långt mellan (mellan 10-20 min) och inte särskilt jobbiga. Försökte få igång det hela med lite dans och aktivitet för jag var rätt trött på det sådär 11 dager över tiden... men fick bara mer sammandragningar som inte gjorde ont så jag gav upp det där.
Vid 21 var jag trött och gick och lade mig. Sade dock till min man att lägga sig i ett annat rum för jag hade på känn att det kunde dra igång och ville att han skulle ha sovit i alla fall någon timme så att en av oss var någorlunda alert i huvudet. Svärfar var hos oss av en slump (filmkväll dagen innan) och sov med Folke.
Nästan genast jag lagt mig kände jag att värkarna kom mer regelbundet, ca 10 min mellan och de gjorde mer ont. Inte ohanterbart dock. Klarade mig fint på egen hand men var omöjligt att sova. Klockan 23 hände något... det liksom small till och plötsligt gjorde det SVINont och jag fattade att det verkligen var på riktigt - äntligen!! Gick för att värma vetekudde och ta en tallrik fil för att ladda innan förlossning och gick sedan upp för att väcka min man. Kom då knappt upp för trappan för att det gjorde så ont. Väckte en yrvaken J runt 23.20 och vi kom iväg strax innan midnatt efter att först ha pratat med förlossningen. Värkarna kom nu tätt tätt tätt 2 (?) min emellan men inte lika långa nu.
I bilen började nästa bekymmer... vi bor ca 40 min från sjukhuset och det är skumpig och jobbig landet-väg. Efter 5-10 min började det låta jäääääkligt skumt från bilens framhjul. Min man vågade inte fortsätta köra så medan jag satt och flåsade mig igenom värk efter värk var han ute och lekte bildoktor.... kom fram till att bromsen låg på hjulet och att vi därför inte kunde köra så fort... så vi körde i snigelfart (kändes det som) hela vägen in. Egentligen tog det nog max 45 minuter...
När vi kom in kunde jag inte stå på benen utan de fick hämta mig i rullstol, efter ett misslyckat kiss-försök kravlade jag mig upp i sängen för undersökning. 8-9cm öppen och 10 cm när värkarna kom. Vilken lättnad! Hann naturligt nog inte få bedövning så inhalerade lustgas för glatta livet. Funkade mycket bättre än förra gången! Barnmorskan var lugn och stöttande och ja, helt fantastisk. Undersköterskan likaså. Båda var i rummet heeeela tiden. Som natt och dag jämfört med förlossningen med Folke! Senare visade det sig att jag var den enda som kommit in till förlossningen den natten och att 3 barnmorskor låg och tittade på OS :) Snacka om perfekt natt att föda barn på!
Efter ca 1 timme i 2 olika positioner kände jag det karakteristiska trycket och den brännande känslan Det var dags att krysta! 15 min senare (kändes mycket längre!) så var han född! Jag kände så tydligt när först huvudet och sedan kroppen kom ut. Han kom upp på mitt bröst och var ljuvlig ljuvlig helt från början. Jag bara låg och snosade på honom och höll om honom. De var tvungna att sy lite och det är ju aldrig kul... blev även tappad på urin eftersom jag inte kunde kissa (precis som sist). Men hela tiden hade jag en sådan känsla av frid... äntligen var väntan över, äntligen var han här. Jag kände en omedelbar kärlek som jag inte gjorde med Folke eftersom jag var så utmattad då. Och jag var så lättad över att förlossningen blivit så snabb!
Vi blev senare flyttade till special BB eftersom jag haft GBS under graviditeten men allt var bra och vi fick åka hem efter 2 dygn så även blåsan börjat fungera igen.
Summa summarum: förlossningar är hemska men jäklar om jag inte fick den bästa möjliga ändå? Kan absolut tänka mig att göra om det, synd bara att J inte vill ha fler barn! :)
Tack för era grattis! Jag är fortfarande euforisk och kan inte fatta att bebistiden kam vara såhär underbar! Så kändes det inte sist!
Noa är 2 veckor idag och Folke blir 1,5 på lördag. Någon annans 1,5 åring som börjat trotsa som tusan nu? Allt ska man säga nej till och allt ska testas till yttersta gräns... Svårt att veta vad dom beror på åldern och vad som beror på nya familjemedlemmen...
Tack för era grattis! Jag är fortfarande euforisk och kan inte fatta att bebistiden kam vara såhär underbar! Så kändes det inte sist!
Noa är 2 veckor idag och Folke blir 1,5 på lördag. Någon annans 1,5 åring som börjat trotsa som tusan nu? Allt ska man säga nej till och allt ska testas till yttersta gräns... Svårt att veta vad dom beror på åldern och vad som beror på nya familjemedlemmen...
Tack för era grattis! Jag är fortfarande euforisk och kan inte fatta att bebistiden kam vara såhär underbar! Så kändes det inte sist!
Noa är 2 veckor idag och Folke blir 1,5 på lördag. Någon annans 1,5 åring som börjat trotsa som tusan nu? Allt ska man säga nej till och allt ska testas till yttersta gräns... Svårt att veta vad dom beror på åldern och vad som beror på nya familjemedlemmen...
Tack för era grattis! Jag är fortfarande euforisk och kan inte fatta att bebistiden kam vara såhär underbar! Så kändes det inte sist!
Noa är 2 veckor idag och Folke blir 1,5 på lördag. Någon annans 1,5 åring som börjat trotsa som tusan nu? Allt ska man säga nej till och allt ska testas till yttersta gräns... Svårt att veta vad dom beror på åldern och vad som beror på nya familjemedlemmen...