Är kvinnans rätt att skaffa barn större än barns rätt till två föräldrar?

Det är klart att det finns olämpliga föräldrar även bland de som avlat sina barn på naturligt sätt. Kan ju vara missbruk och en oförmåga att hålla i pengar eller att sköta ett hem, och allt möjligt annat. Men just den speciella problematik jag beskriver - ensamheten, isoleringen, svårigheten att få kontakt med andra, den desperata längtan efter en människa att binda till sig - finns förmodligen inte hos en kvinna, som kan få karlar. 

VAR skrev jag något om sexualmoral..? Jag beskrev att ett barn blir till genom att en man och en kvinna har en union - och det kan du väl inte neka till..? Det funkar även om de inte är gifta med varandra!

Klimakteriet är en långt utdragen process. Den sista mensen brukar komma i 50-årsåldern, men det är ändå inte möjligt för en 50-årig kvinna som har mensen kvar, att både bli gravid naturligt, behålla graviditeten tiden ut och föda ett levande barn. Detta har endast hänt i några få fall i hela världen - så kallade "medicinska mirakel". I praktiken försvinner en kvinnas möjligheter att föda fram ett frisk och levande barn mellan 40 och 45 års ålder, men det finns även många som inte längre kan bli gravida vid 37.

Om du inte tror att klimakteriet är ett skydd för att mammor inte ska dö av ålderdomssvaghet innan alla barnen är vuxna. Varför tror DU då att det finns..? Djuren har ju inget klimakterium - men då tar deras ungar inte heller 18-20 år på sig att bli självständiga.

Det är jättetråkigt när det blir så, att människor inte älskar de barn de har biologiska band till... Främst om barnets egna föräldrar inte gör det såklart, men även far- och morföräldrar, fastrar och morbröder som är kallsinniga... Svårt att göra något åt, dock. 

Ett barn som drabbas av detta, kan förmodligen aldrig få en helt lycklig uppväxt, och förmodligen kommer någon tagg och någon sårbarhet att sitta livet ut... Men jag tror att den modell vi har i Sverige ger de bästa förutsättningarna i alla fall. Barnet får växa upp hos fosterföräldrar som är orelaterade, och som förhoppningsvis har utretts så att de är bra på att ta hand om barn. Men man bryter inte banden till den biologiska släkten, som en adoption gör, utan man försöker att hålla uppe någon form av umgänge. Ev. genom nätverksmöten kring barnet, umgänge med kontaktperson närvarande o.s.v..

För att det är så viktigt för en människa att känna sitt ursprung - och det finns HUR mycket forskning som helst och HUR många berättelser som helst från enskilda som förtvivlat sökt sitt ursprung hela livet. Så det finns ingen tvekan om hur viktigt det är.

Fast nu undrar jag lite vilka människor du umgås med..? Det där stämmer inte i min umgängeskrets i alla fall. Det vanliga är väl, att man har några relationer innan man hittar den som man vill slå sig till ro med och bilda familj med. Sedan kan det såklart hända tråkiga saker ändå, som gör att det slutar i skilsmässa, men att en förälder "skiljer sig från barnen" idag är väl ytterst ovanligt..? Jag menar, i de fall då de bott ihop med barnet och dess andra förälder?

På 60-talet var det mer vanligt, att en pappa försvann helt efter en otrohetsaffär som lett till skilsmässa, knappt såg sina barn mer - och i stället satsade på en ny barnkull med den nya kvinnan.

Jag har en biologisk pappa som har behandlat mig på ett sätt som fick mig att säga upp kontakten helt för 20 år sedan. Jag önskade att en snäll man skulle adoptera mig i hela min barndom.

Du skrev inte det ordet nej, rätt observerat.
Det betyder inte att att det inte handlar om det utan att du dillar om sånt du inte har tänkt riktigt igenom.

Liksom det där om klimakteriet.
Ta och läs lite biologi och i brist därpå kan du studera kyrkböcker, det framgår tydligt hur länge kvinnor är fertila när det inte finns några skydd. Knappast medicinska mirakel utan det är du som är riktigt okunnig. Låt mig gissa, ssk från Norge va?

Är 48 år också ett mirakel då sker det många mirakel min släkt, för där är det flera som fått barn så sent (kan tipsa om att preventivmedel och aborter inte fanns under 1800-talet, men folk hade uppenbarligen sex då också och blev gravida)

Du kanske ska studera kyrkoböcker från förra seklet, så kommer du se att det var inte helt ovanligt att man fick barn långt efter det man fyllt 40.

/Mirakelsläkten

Jag har inga problem med det, men inget val jag skulle göra själv.

Kanske även bättre, eftersom givaren inte är anonym

Och släpp detta med ålder. Det är inte orimligt att kvinnor blir gravida efter 40. Många är fertila (och kan fullfölja en graviditet och få ett friskt barn) en bra bit efter de fyllt 40.

Däremot är det svårare, absolut, men inget mirakel.

Jag har tänkt igenom detta väldigt noga - är politiskt aktiv och vet var jag står i dessa frågor. Jag är också mycket väl insatt i kvinnlig reproduktion (nej jag är inte från Norge). 

Detta i kyrkböckerna kan bero på att folk inte kände sin verkliga ålder på den tiden. Man tog sig inte ner till kyrkbyn bara för att döpa sista barnet, utan det hann ofta bli flera barn, och föräldrarna höll inte så noga reda på när de var födda. Prästen fick ofta försöka uppskatta deras ålder. 

Det är DU som lider under en farlig missuppfattning. Jag säger "farlig", för det är den missuppfattningen som gör att kvinnor idag ofta väntar för länge med att försöka skaffa barn. Det hinner bli för sent. Undersökningar från gynmottagningar visar, att när man frågar unga kvinnor vid vilken ålder de tror att deras fruktsamhet kommer att ta slut, så svarar de fel med i genomsnitt fem år (åt det övre hållet alltså). De tror att de ska kunna föda sista barnet vid 45, fast sista tåget i själva verket kommer att gå vid 40.