Är kvinnans rätt att skaffa barn större än barns rätt till två föräldrar?

Jag tycker också att det är fel.

Det som främst oroar mig, är att det inte verkar som om det kommer att bli någon hemutredning - som det blir när man vill adoptera. För när soc gör en hemutredning, så trycker de extra mycket på att en ensamstående kvinna som ansöker måste ha ett tryggt och nära nätverk, där det även ingår män. T.ex. en snäll morfar eller morbror till barnet, som kan vara lite av den fadersgestalt det kommer att sakna. De går även igenom kvinnans relationshistorik. Det får t.ex. inte vara så, att hon tar denna utväg för att hon är rädd för män eller hatar män, eller för att hon har psykiska problem som gör att hon inte får kontakt med män.

Om ingen sådan utredning görs, så kan det bli väldigt isolerade och störda kvinnor som blir ensamma med ett helt hjälplöst spädbarn i en lägenhet, tänker jag... Och sedan ska det barnet växa upp med en mamma som kanske talar om för det (om det är en pojke) att män är djur och att han måste vara som en flicka för att duga... eller om det är en flicka hon har, att hon skrämmer henne för män, försöker hindra henne att träffa killar när hon kommer till den åldern o.s..v..

Eller, om hon är väldigt ensam, att hon vill att barnet alltid ska vara till enbart för henne som en garanti mot ensamheten. Att han/hon inte ska få ha kamrater, inte få träffa en partner, inte få flytta hemifrån o.s.v..

Det finns väldigt stora risker i detta, för i normalfallet så är ju barn en "biprodukt" av den mogna kärleken mellan en man och en kvinna. Och inte något som man skaffar som ersättning för de vuxna relationer man inte kan få...

Fast då hade väl det barnet en pappa..? Naturen - eller Gud, vilket man vill tro på - har ju ordnat det så, att vi måste vara två vuxna för att få ett barn. Just för att det ska finnas goda chanser att minst en förälder överlever tills barnet klarar sig självt. Som ett extra skydd har vi klimakteriet, som gör att kvinnor inte kan få barn naturligt när de är över 40-42-årsåldern. Det gör ju, att mamman inte är äldre än i 60-årsåldern, och har stor chans att vara pigg och vid liv, när det yngsta barnet är vuxet.

Det är klart att det finns olämpliga föräldrar även bland de som avlat sina barn på naturligt sätt. Kan ju vara missbruk och en oförmåga att hålla i pengar eller att sköta ett hem, och allt möjligt annat. Men just den speciella problematik jag beskriver - ensamheten, isoleringen, svårigheten att få kontakt med andra, den desperata längtan efter en människa att binda till sig - finns förmodligen inte hos en kvinna, som kan få karlar. 

VAR skrev jag något om sexualmoral..? Jag beskrev att ett barn blir till genom att en man och en kvinna har en union - och det kan du väl inte neka till..? Det funkar även om de inte är gifta med varandra!

Klimakteriet är en långt utdragen process. Den sista mensen brukar komma i 50-årsåldern, men det är ändå inte möjligt för en 50-årig kvinna som har mensen kvar, att både bli gravid naturligt, behålla graviditeten tiden ut och föda ett levande barn. Detta har endast hänt i några få fall i hela världen - så kallade "medicinska mirakel". I praktiken försvinner en kvinnas möjligheter att föda fram ett frisk och levande barn mellan 40 och 45 års ålder, men det finns även många som inte längre kan bli gravida vid 37.

Om du inte tror att klimakteriet är ett skydd för att mammor inte ska dö av ålderdomssvaghet innan alla barnen är vuxna. Varför tror DU då att det finns..? Djuren har ju inget klimakterium - men då tar deras ungar inte heller 18-20 år på sig att bli självständiga.

Det är jättetråkigt när det blir så, att människor inte älskar de barn de har biologiska band till... Främst om barnets egna föräldrar inte gör det såklart, men även far- och morföräldrar, fastrar och morbröder som är kallsinniga... Svårt att göra något åt, dock. 

Ett barn som drabbas av detta, kan förmodligen aldrig få en helt lycklig uppväxt, och förmodligen kommer någon tagg och någon sårbarhet att sitta livet ut... Men jag tror att den modell vi har i Sverige ger de bästa förutsättningarna i alla fall. Barnet får växa upp hos fosterföräldrar som är orelaterade, och som förhoppningsvis har utretts så att de är bra på att ta hand om barn. Men man bryter inte banden till den biologiska släkten, som en adoption gör, utan man försöker att hålla uppe någon form av umgänge. Ev. genom nätverksmöten kring barnet, umgänge med kontaktperson närvarande o.s.v..

För att det är så viktigt för en människa att känna sitt ursprung - och det finns HUR mycket forskning som helst och HUR många berättelser som helst från enskilda som förtvivlat sökt sitt ursprung hela livet. Så det finns ingen tvekan om hur viktigt det är.

Fast nu undrar jag lite vilka människor du umgås med..? Det där stämmer inte i min umgängeskrets i alla fall. Det vanliga är väl, att man har några relationer innan man hittar den som man vill slå sig till ro med och bilda familj med. Sedan kan det såklart hända tråkiga saker ändå, som gör att det slutar i skilsmässa, men att en förälder "skiljer sig från barnen" idag är väl ytterst ovanligt..? Jag menar, i de fall då de bott ihop med barnet och dess andra förälder?

På 60-talet var det mer vanligt, att en pappa försvann helt efter en otrohetsaffär som lett till skilsmässa, knappt såg sina barn mer - och i stället satsade på en ny barnkull med den nya kvinnan.

Jag har tänkt igenom detta väldigt noga - är politiskt aktiv och vet var jag står i dessa frågor. Jag är också mycket väl insatt i kvinnlig reproduktion (nej jag är inte från Norge). 

Detta i kyrkböckerna kan bero på att folk inte kände sin verkliga ålder på den tiden. Man tog sig inte ner till kyrkbyn bara för att döpa sista barnet, utan det hann ofta bli flera barn, och föräldrarna höll inte så noga reda på när de var födda. Prästen fick ofta försöka uppskatta deras ålder. 

Det är DU som lider under en farlig missuppfattning. Jag säger "farlig", för det är den missuppfattningen som gör att kvinnor idag ofta väntar för länge med att försöka skaffa barn. Det hinner bli för sent. Undersökningar från gynmottagningar visar, att när man frågar unga kvinnor vid vilken ålder de tror att deras fruktsamhet kommer att ta slut, så svarar de fel med i genomsnitt fem år (åt det övre hållet alltså). De tror att de ska kunna föda sista barnet vid 45, fast sista tåget i själva verket kommer att gå vid 40. 

Detta gällde ju inte befolkningen i skogsbyarna, de som bodde i små backstugor mitt i ödemarken, eller samer som levde som nomader i Lappland och Norrbotten ända in på 1900-talet. De kom kanske ner till kyrkbyn för att byta till sig salt och socker och annat de inte kunde göra själva, vartannat år, om ens det. Och då passade de ofta på att döpa barnen också, som fötts sedan sist. Det fanns liksom ingen polis eller några socialtanter, som jagade efter familjerna på fjället på skidor... Och jag råkar veta att det VAR så, eftersom min pappas släkt kommer från norra Sverige.

Det kan inte vara möjligt utan äggdonation och IVF. Svenska rekordet för naturligt befruktade mammor IFRÅN ALLA TIDER är 51 år. Det var en kvinna på 1970-talet, som redan hade flera vuxna barn förut. Kolla själv i Guiness rekordbok!

Man ser ju de här Hollywoodskådespelerskorna som skjutit upp barnafödandet till 43-45-årsåldern - men då handlar det om äggdonation. De berättar det inte, och då tror fansen runt om i världen att DE också kan vänta så länge...

...dessutom var det här scenariot MYCKET vanligt på den tiden, och i synnerhet i fina och välbeställda borgerliga familjer!

En medelålders mamma och en ung dotter åker bort några månader till en kurort eller liknande. De förklarar, att mamman känner sig klen, och att dottern följer med som sällskap. När de kommer hem har den medelålders mamman en bebis på armen! Nu förstår alla orsaken till hennes "klenhet"! I själva verket är det förstås den ogifta dottern som har fött barnet... men det får ingen någonsin veta, och i kyrkboken står det att mamman mirakulöst nedkom med ett friskt gossebarn vid en ålder av 49...

Min farmor var halvsame, och det jag beskriver är hennes barndom. Hon var dotter till en same och en svensk flicka från ett nybygge i fjällbygden. Den svenska flickan rymde med den unge samen,  när de inte fick gifta sig. Hennes föräldrar var inte bofasta, utan de bodde i kåta och flyttade runt med sina renar hela tiden - till nya, fräscha betesmarker. 

Min farmor var född på 1880-talet, men det är ingen som vet exakt hur gammal hon egentligen var. Hon tror själv att hennes föräldrar hade blandat ihop hennes födelsedatum med en tidigare flickas, som dött som spädbarn. Hon var nämligen både längre och tidigare utvecklad än påstått jämnåriga barn, sedan när hon kom ner till kyrkbyn för att gå i skola och konfirmeras.

Det förekom till och med att barn aldrig döptes och folkbokfördes överhuvudtaget.

Det DU beskriver är ju större byar, organiserade i sockar, runt de stora städerna i mellersta och södra Sverige. Livet i skogsbyarna samt på fjället var något HELT annat.

Det är en jäkla skillnad, och var hur-eller-hur inte vad vi diskuterade här.

Nja, det funkar ju ibland... Men jag förstår varför du småler.

Skillnaden handlade inte om IVF, utan om att en äldre kvinna inte kan använda sina egna ägg. Jag säger som den förre Påven sa om detta: "hon blir inte moder; hon blir endast en behållare".

Nejdå, jag begrep att det var mitt inlägg hon ville citera.

Dagböckerna kanske är sanna, men breven kan - beroende på vem de är skrivna till - mer troligt ta upp den lögnaktiga versionen.