Sex och dravel tråden, hämningslöst!

Huvudvärken vägrar ge sig!!! *fräs*

hehe och du tror inte jag har analyserat det hela analyserar ännu, det har varit nödvändigt för min del, så jag vet att jag gör saker i friskhetens tecken och inte för att jag är sexuellt störd eller var störd är ju mer korrekt nu för tiden. I vilket fall så har jag varit tvungen att sortera igenom sakerna många gånger. Idag vet jag att jag gillar saker för att jag gillar dem, att de inget har med övergrepp/ våldtäkten eller annan skit att göra.

Partnern avgör ju massor, och skapar helheten.

Tack, alltså det värmer, på riktigt! 

Jag tror och notera tror, ä men jag har analyserat det där lite till och från. Jag tror den jag är nu krockar med den jag var förr och sättet jag ser på mig själv och jämför min nu och mig då OCH sättet andra behandlade mig förr på. Det gör att jag nog inte alltid förstår riktigt att folk faktiskt tycker om mig precis som jag är, för den jag är. För det krockar med känslan av utanförskap som jag allt som oftast alltid haft inom mig, känslan av att inte riktigt vara som alla andra.

Som vuxen passar jag bättre in eller så är det helt enkelt så att de andra också blivit vuxna och har lättare att acceptera annorlunda, jag tror på den teorin i kombination med att jag själv inte har samma behov av att försvara allt och ta allt så jävla negativt jämt. Men jag har helt klart lättare för att sugas ner i den negativa spiralen än ta åt mig av den positiva kritiken.

Förr kom jag ju bäst överens med män, kvinnor gillade inte mig och det sitter ju också kvar lite, så jag liksom förväntar mig att andra kvinnor inte skall tycka om mig, däremot så uppskattar jag ju dem som gör det och även där har åldern påverkat. Tror inte kvinnor idag ser mig som ett hot på samma sätt som förr, för de själva är mer trygga i sig själva, sin sexualitet osv. Förr tror jag de såg konkurrens i mig vilket i sin tur är sjukt roligt och ironiskt, för jag har aldrig konkurrerat om en man i hela mitt liv, aldrig tävlat och jag har aldrig försökt sno någons man heller. Men min öppna sexualitet är vad som satte käppar i hjulet där tror jag, att jag öppet kunnat snacka om allt med både kvinnor och män och många kvinnor har tagit det för någon form av försök att vinna män, få män och där någonstans har det liksom slagit fel. och jag i min tur har sett dem som kontrollerande svartsjuka pantade dårar med noll jävla koll på sig själva eller andra.

Aldrig passar in är nog helt galet att skriva, vi vänder på det jag passar inte ofta alltid in Men ibland händer det! Ja man får vara tacksam att folk inte frågar och vill veta ärligt så ofta. Fast idag känner jag mig trygg med mina vänner, nära och kära. Nya människor brukar jag faktiskt förklara för rakt av hur jag är/ kan vara och så får de ta det för vad de är eller så gör de inte det och då är det lika okej det med.

Lite som med mina diagnoser. Har läst mängder här inne att folk blir dömda från start om de nämner dem, vissa har inget sagt till sina partners, vänner osv. Och jag förstår att det är sant, de blir dömda, hårt alldeles säkert. Jag får råd av andra att sluta vara så öppen, det är rart av dem och omtänksamt. Men nej jag tänker inte sluta med det iaf. Varför skall jag börja ljuga nu för. Om en person inte har hjärna och kapacitet nog att se och förstå att jag är mer än en diagnos ( eller ja två dårå ) så säger det mer om den personen än det gör om mig. Jag blir ju ingen annan för att jag låtsas om att jag är helt normal, jag är ju för fan inte helt normal, det går ju liksom inte att komma ifrån den biten hur jag än gör. Då måste det vara bättre att jag lägger min energi på människor som bemödar sig med att förstå mig och tar mig som jag är, det är människor jag vill ha i mitt liv. Jag har haft förmånen att ha mina vänner vid min sida genom de här åren, vänner både med och utan diagnoser själva OCH det är en enorm känsla att ha fått det stödet. Är så otroligt tacksam över det att det finns inte och ja jag talar om det för dem då och då. Hur viktiga de är för mig.

Jag kommer aldrig sticka under stolen med vad det är för "fel" på mig, dessutom ser jag fan min adhd som en fördel på många fler sätt än jag ser den som ett handikapp alltid. Var jag inte handikappad innan så tänker jag ju inte bli det nu. Högfungerande autism ( asperger ) har jag inte så mycket koll på än, men det kommer. Bara det faktum att jag vet att jag har det, gör också att jag tänker efter mer på hur jag tolkar och läser andra, vad de skriver här inne tex och ibland kan jag be någon annan läsa och tolka och se hur den ser det hela och så drar jag mina slutsatser efter det. Jag kommer lära mig mer och bättre om hur jag själv fungerar, vilket jag ju egentligen redan gör och vet mer om än många andra, eftersom jag reflekterar och analyserar saker, inte bara andra utan mig själv enormt mycket och det har jag alltid gjort. tror också det är därför mina "handikapp" inte uppfattats alla gånger bland folk, för jag har redan funnit strategier som funkar, som täcker upp där jag brister på andra plan.

Det enda jag verkligen drömmer om är att hitta den där grejen jag brinner för och ge järnet där. Men det har jag inte kommit på än. Men jag vill, för jag vill komma vidare och jag är trött på att min hjärna skrumpnar ihop och inte används.

Gött att vara hemma igen gissar jag. Du kan mycket väl vara lite hög på dem Njut av vågen liksom

Nja det beror del på hur man definierar störd och om man vet orsak och grund till det störda OCH sen inte att förglömma, störs man själv av beteendet. Mår man sämre av att leva ut det när man landar sedan? Gör man det så är det viktigt att sortera ut varför, försöka hitta orsaken, kriga lite med sig själv. För det är först då som jag tror man kan leva ut det fullt ut.

Kan ju bara ta mig själv som exempel. Jag har alltid varit sexuell, alltid. Innebär det att jag hade sex av rätt skäl, svar nej. Mådde jag verkligen bra av att använda män som levande dildos, svar nej. Är det då verkligen rätt för mig att göra det, svar nej. Vill jag fortsätta leva sådär med en mix av sex, njutning och spöken i mitt huvud som gör att jag behandlar andra illa och rättfärdigar det med att andra använt mig. Nej det ville jag ju inte. *mängder av krig med mig själv*

Ja sex är en sak, kärlek är en annan. Varför kan andra koppla ihop dem men inte jag? Hur lär jag mig det, vad krävs av mig. Aha, är jag beredd på att må så dåligt som jag behöver göra för att ta mig över det här hindret och bli en mer hel människa. Vågar jag verkligen lita på en man så mycket. Nej egentligen inte, men jag vill och därför chansar jag. Vad hände? Jag vann, fan i helvete jag vann och det var jackpott rakt igenom. Jag är fan inte så trasig som jag trodde, det är inte alls hopplöst, det är fan inte hopplöst. Jävlar i min låda jag känner mig levande, som om någon dragit upp e ridå jag inte ens visste låg där och kastade en skugga på min värld, shit vad färger det finns i världen, wow. Underbart!

Är jag fortfarande livrädd för kärlek och tillit, svar ja. Vet jag om det, svar ja. Har jag fortfarande lust att knulla av fel skäl, svar ja. Gör jag det, svar nej ( nåja återfall har inträffat ) Hur ser jag till att få bättre koll på mig själv och mitt sexuella beteende? Celibat? Hmm celibat, allvarligt häxan skall du gå i celibat, är du helt jävla dum i huvudet, hur tänker du där??? Jo jag tänker att jag behöver sortera ut det här utan att distraheras längs vägen. Okej då kör vi, celibat blir det, en gräns e bra, ett år, ja det låter bra, så länge har jag aldrig levt i celibat innan så det bör vara en utmaning. Det var det, jag klarade det, sexmissbrukaren klarade fan celibat ett år och lät det rulla på tills det nästan gått två år. Coolt. Ha! Jag kan fan visst leva i celibat! Men vill jag verkligen leva i celibat, svar nej. Varför, för sex är kul och roligt, skönt och givande. Ja men då kör vi vidare utan celibat och med bättre koll mig själv. Ja och där är jag idag. Jag är alltså skapt för mer än bara sex blev min slutsats av det hela och jag kan om jag vill ge fan i det, vilket i sin tur innebär att jag är fan inte missbrukare längre och därmed alltså ännu mer hel än jag var när jag påbörjade utmaningen till mig själv.

Grov jävla förenkling haha.

Kommer jag ha fler återfall, ja högst troligen. Kommer de skada mig som innan, svar nej. Varför, för idag offrar jag inget för någon på samma sätt som innan. Är det bar eller dåligt, fan vet, men det känns bra för min del, så jag hävdar att det är bra för min del. Mår jag kasst ibland för att jag har sex utan känslor, japp, går jag under, svar nej, det är helt okej med sex ändå. 

Joo jag kom just på vart min stekgryta är, har funderat några gånger i veckan om vart den kan stå då jag noterat att den INTE är i kastrullskåpet. Öppnade nu kylen med tanken att äta något, ser tre paketer köttfärs, shit undra datumet på dem, Phu 11/9 Lugnt juh. Hmm men där är ju stekgrytan ju. vad är det i den...

Kotletter, ja just det, de stekte jag upp en dag, när då????    *minns inte*

Grattis häxjävel till ytterligare en lyckad laddning av matlagning. Du lyckades steka upp dom, men du missade helt att frysa in dem, grattis, som fan!

Ibland blir jag förbaskat trött på mig själv och frustrerad, för att inte tala om hur mycket pengar i ren mat jag slänger pga just det där att jag inte kommer ihåg. OCH så får jag ångest över att slänga mat för jag tänker på alla som faktiskt svälter på riktigt ute i världen utan tillstymmelse till val eller alternativ OCH här kommer jag totally fucked up och glömmer mat på löpande band. Att jag glömmer att äta är en sak att jag glömmer ta vara på den något helt annat och får mig att känna mig så jävla respektlös!

Åh mums! *sugen*

Jag tycker också det är normalt och jag tar det inte som något förminskande alls. Däremot har jag förstått att alla inte alls har djupa samtal med sig själv, så för alla är det inte normalt eller vanligt. De bara kör på i samma hjulspår utan att reflektera eller stanna upp alls OCH så undrar det förvånat varje gång varför går det åt helvete?? Jadu varför går det åt helvete 

Det är vad jag brukar mena, man behöver, kräver och vill ha mer än bara en sak, en funktion. Variationen i det man behöver och det man vill ha. För att fungera som hel människa.

Jag är ju tex sjukskriven, helt outbildad, noll funktion eller mening ( bortsett från att vara mamma då ) Om man skall se det krasst alltså. Däremot har jag insett att jag inte är obildad, inte heller är jag korkad eller dum eller lågt begåvad. Jag älskar djup även om jag kan uppskatta yta stundvis, bara för att jag finner det estetisk tilltalande just då. Men det är inget som räcker i längden. Jag behöver utmanas, stimuleras och använda min hjärna. Det är bara så det är. Sen om jag bollar tankar med dig här, vilket jag uppskattar att göra, eller löser korsord eller gör egna korsord till min dotter, läser böcker, lyssnar på musik, bubblar med vänner, skriver av mig osv, jag behöver alla delar av kakan för att fungera och känna mig levande. Som sjukskriven har jag inget jobb som stimulerar min hjärna, ingen arbetsrelaterad utmaning. Det finns ju skäl till att just jag är sjukskriven just nu oavsett hur länge jag kommer fortsätta vara det så finns det ju skäl till det.

Det innebär inte att jag måste gilla det alla gånger, samtidigt är jag realistisk nog att inse att jag inte fixar att jobba eller plugga heltid, men jag vill, jag vill så det värker i min själ. Jag vill plugga, jag vill lära mig saker, skriva, tänka, ha fel, bli kritiserad, rätta, jobba vidare och utmanas, känna att jag på något vis bidrar istället för att vara helt menlös som nu. Men vilja och hur saker är och fungerar i verkligheten går inte alltid hand i hand. Kanske blir livet lättare lägre fram, det är ju min förhoppning, min dröm, min önskan.

Just därför så är min högsta önskan att jag bara en dag får min aha det där vill jag bli/ eller jobba med. För det är först då jag kan ta strid för det och se till att bli det. Jag måste ha ett mål att fokusera på, då fungerar min förmåga att hyperfokusera. Utan mål så svävar jag mest runt.

Ja la till ordet galen i mitt huvud, men tokig fungerar ju absolut lika bra