Vi som äntligen är gravida efter IVF/ÄD 2014/2015

Jag kan relatera -med din vän.

Ge henne utrymmet så är chansen större att er vänskap överlever.

Att hon vill ha utrymme har ju inte med dig att göra, det är hennes smärta som du som vän måste kunna respektera. För dig gör det inte ont mer än att du kanske saknar henne vid din sida just nu.

Jag har också tagit mindre pauser från mina vänner som fått barn eller blivit gravida. Men det är inget de vet om så att säga. Har alltid utåt sett visat glädje till andras lycka, men kanske inte själv tyckt det varit så kul.

Skulle aldrig komma på tanken att säga till mina vänner att jag inte vill umgås för att de är gravida eller har barn. Då skulle jag inte ha några vänner eftersom alla har barn...

Hur många år har de försökt? Har hon också barn sen tidigare eller är hon helt barnlös? Är hon det senare skulle jag ha större förståelse för henne. Att stå inför ångesten över att aldrig få några barn, att förbli barnlös resten av livet, kan göra det outhärdligt att umgås med andra som är gravida. Jag klarade av att glädjas på riktigt åt andra i 2-3 år. Sen blev det tufft och jag drog mig också undan från de i min närhet som var gravida (för både första och andra gången sen vi började försöka.) Hade aldrig problem att träffa bebisar och barn men just graviditeter var outhärdligt. Gjorde dock mer som Jenkis, sa det inte rätt ut. Å andra sidan om ni är nära vänner så är det ju schysst att hon är ärlig även om såklart är jättetrist för dig. Men oavsett så hade jag haft förståelse, speciellt om hon inte har barn sen förrut och försökt länge. Vi har vänner som kämpat i många år och som inte klarade av att träffa mig då jag blev gravid. Har respekterat det även om det varit trist. De fick aldrig några barn trots 10-talet ivfer men har nu adopterat istället. Kram

Nej men det ska du inte göra. Var absolut inte så jag menade iaf. Förstår att du blir sårad och tycker det är jättejobbigt. Att du saknar henne. Det är nog en fullt normal reaktion. Men tyvärr är hon nog i en sån kris just nu att hon inte mäktar med. Kram

Hej Bell!

Det är inget fel på dig, du reagerar ju utifrån din situation och vill att din väninna ska glädjas med dig. Men kanske kan hon inte det just nu men ge henne lite tid. En av mina bästa vänner blev gravid av ett oskyddat samlag när vi hade försökt i 2 år vilket var fruktansvärt knäckande för mig. Dock var jag genuint glad för min väninna då hon också är äldre och hennes chans att få barn men det blev liksom en spik i kistan för min egen barnlöshet. Sen blev jag gravid 5 månader efter henne och glad att jag ändå orkat ha kontakt då vi nu båda har pojkar födda under året. Jag har också en väninna som fortfarande kämpar med att bli gravid och gjort det ett tag med flera ivfer bakom sig. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska gå vägen för henne och de blir gravida

Hej Bell,

Svårt läge det där. Förstår att du saknar henne.

Personligen har jag aldrig känt att det var jobbigt att umgås med mina gravida vänner. Och de flesta hann få 2 barn under tiden vi försökte. Men det är väldigt individuellt. Till exempel blev min man oerhört ledsen och nästan arg när min bror och hans tjej som hade varit ihop i 4 månader berättade att de skulle ha barn...det var dessutom kust efter att vår ena ÄD försök slutade i tidigt missfall. Då kände han att det var så orättvist. Jag hade mindre problem då min bror har inte haft det lätt på kärleksfronten, även om det var svårt.

För många barnlösa är det ett slags självförsvar och självbevarelsedrift att hålla sig borta. Kanske någonstans hon har svårt att acceptera att du är gravid för att du i hennes ögon "redan" har barn sedan tidigare? Att hon känner att det är orättvist att hon som är het barnlös inte lyckas? Jag har ingen aning, jag bara spekulerar i vad som kan röra sig igenmura huvud.

Hon sörjer kanske också att inte ens IVF är ett alternativ för dem och försöker acceptera att nästa steg är ÄD? För en del är det svårt att acceptera att den genetiska kommer från en tredje part...kan säga att jag tänker inte alls på det, men kan förstå att man måste bearbeta den delen också.

Tycker dock att det är starkt gjort av din vännina att säga som det är. Det har egentligen inget med dig som person att göra, hon känner bara att hon inte mäktar med det just nu. Du har all rätt att känna dig ledsen o besviken men det enda du kan verkligen göra är att respektera o acceptera hennes behov av avstånd just nu.

Kram!!

Hon kanske bara inte klarar att ge mer nu än hon gett. Alla är vi inte lika starka. Du verkar som sagt vara en stark person och "leder" bäbisracet nu. Jag menar absolut inte att du är egoistisk som önskar mer av din vän än hon kan ge, utan vi är verkligen olika människor här i världen och har olika förmågor och styrkor.

Jag tror faktiskt inte din vän förväntar sig något av dig den dagen hon blir gravid, men jag tror att du klarar att finnas där utan att låta hennes agerande just nu komma emellan, för du verkar vara en stark person. Och i längden gynnar det er båda att du inte dömer henne för att hon tar avstånd just nu.

Inget av det jag skriver är menat som kritik! :) bara som goda råd.

Så nu var höstens första förkylning här Stora tjejen snörvlar och Lovisa har hostat och velat amma mkt i natt. Nog ont i halsen Jag och maken har också ont i halsen men inte farligt. Blä!

Som sagt, svårt att veta hur din vännina tänker, men hennes resa är inte slut än, och hon är den enda som kan göra den. Först måste hon genomföra dem IVF hon har kvar och sedan bearbeta det hela o bestämma om resan tar slut eller fortsätter. Bestämma om längtan efter barn är större än vikten av det genetiska. Själv var jag 31 när jag fick höra att mina ägg var för dåliga och att vår enda chans var ÄD.

Klart man går igenom en sorgeprocess också men för en del är det genetiska viktigare än för andra. För mig är Victor min son, jag har ju burit honom i 9 månader. Jag har inga problem med att jag är inte den genetiska mamman, jag är den biologiska mamman och det räcker för mig. Den kärlek jag kände när han föddes var precis som många beskrev, helt enorm!

Men hon behöver kanske gå igenom misslyckande med IVF (jag önskar naturligtvis inte det!) för att omvärdera ÄD?

Eller så bestämmer hon att då är det slut.

Under tiden känner hon att det är för mycket att vara glad för din skull. Trist, verkligen. Du påminner henne om det hon inte får. Det är inte ditt fel, du är inte självisk, det är helt naturligt att känna som du gör. Förhoppningsvis kommer hon ut ur den mörker hon befinner sig i just nu. Då får du välja om du vill finnas där för henne.

Kram!

Skönt att du fick bra svar och att det känns lite lättare för dig!