Tänkte starta den här tråden för oss som kämpat på ett tag med ivf men inte lyckats få det där plusset än men nu ska vi lyckas! Själv har jag 8 embryoåterföranden bakom mig varav ett missfall men vägrar ge upp kampen än. Jag och min man klassas som oförklarligt barnlösa och dom hittar ingen anledning till att vi inte får barn. Nu i januari ska vi påbörja vårt tredje försök och jag hoppas vi blir några som kan följas åt nu under våren.
Ber redan nu om ursäkt för mitt negativa inlägg. Har många tankar som far omkring i huvudet. Gjorde skrapning igår. Som om MA inte var nog så skickades resterna till en patolog för undersökning. I bästa fall hittar dom inget konstigt, får provsvar om sex veckor, och då kan jag kontakta ivf kliniken och boka tid för vårt nästa ivf försök med FET. Är det mola/druvbörd så kollar de om den innehåller cancer. I bästa fall är det mola utan cancer och då får vi göra nästa ivf försök 6-12 månader senare. Är det mola med cancer ska jag genomgå lungröntgen och cellgifts behandlingar och då är ivf försöken uppskjutna på obestämd tid. Jag försöker tänka positivt men jag är pessimisten i familjen. Möjligheten för att ens få en 2014 bebis känns nästan som en omöjlighet. Kan ge mig fasiken på att om alla provsvar är bra så kommer ägget inte överleva upptiningen. Har försökt att vara stark men sorgen behöver bearbetas. Till och med min make har gråtit mer och är orolig för mig eftersom jag inte brukar ha svårt att uttrycka känslor. Känner mig bara så tom just nu. Önskar jag hade någon att prata med men alla runtomkring mig är sådana som bara behöver sniffa på ett par kalsonger och så är de med barn. Nej, det ska bli ett positivt provsvar om sex veckor och det kommer att bli en vinter/vår bebis. Har vi väntat över tre år på att få en liten kan vi vänta några månader till. Hoppas ni andra mår bra trots sprutor och hormoner. Jag håller både tummar och tår att ni lyckas få ert lilla underverk efter alla besvär :)
Tack för dina snälla ord Gina43. Ska skriva till tjejen som haft mola och ställa lite frågor, blir bara mer förvirrad av allt googlande. Behöver nog prata av mig både själv och med maken men det jobbiga är att han bara pratar engelska. Han kommer från Texas och flyttade hit 2010 efter att vi gift oss, men han har inte lärt sig svenska tillräckligt bra än. Det är också en sak som känns jobbigt för han är ett underbart stöd på hemmaplan men allt annat måste jag ta hand om. Det jobbigaste just nu är att inte veta vad patologen kommer att hitta, sex veckor känns som en evighet. På sätt och vis är det som att sörje perioden är satt på vänt. Om jag bearbetar alla känslor nu och kommer i någorlunda balans och så får vi dåliga nyheter igen... vet inte hur jag ska klara av det. Känns som att det är bättre att lägga alla känslor på is och sen bearbeta allt när provsvaret kommer. Äsch, vet inte hur jag ska göra, är helt upp och ner...
sesanka: Rådgör med din man om hur ni kan få stöd på bästa sätt och om ni kanske ska gå tillsammans. Det finns ju samtalskontakter som pratar engelska eller som kan tänka sig att ha samtal på engelska (jag vet, för jag har utländska vänner som bor i Sverige och som behövt söka vård). Jag tror inte att det är något problem! Det finns vägledning att få, någon som hjälper till med att sortera alla trådar och känslor. I bästa fall får ni även verktyg för att hantera sorgen.
Jenkis: vad ledsen jag blev för din skull när jag läste din presentation. Hoppas verkligen att ni lyckas få ert lilla mirakel.
Ska prata med gubben och se vad han säger. Antingen behöver vi prata av oss redan nu för att bearbeta allt vi fått veta eller så får vi ta det sen om sex veckor när vi vet hur framtiden ser ut.
Det jag är mest besviken på är att vi inte fick någon som helst information från Akademiska i Uppsala att de misstänkte att något var fel. De hade tydligen sett rött flagg redan vid det första ultraljudet 2/1. Vid det besöket sa de bara att det fanns inget hjärta och embryot var bara 2 mm stort, men grattis ni är gravida och det är nog för tidigt att se något. På det andra ultraljudet 21/1 sa de fortfarande inte något annat är att fostret tyvärr inte överlevt. Hon pekade på skärmen och visade vart embryot låg och sa att hon rekommenderade en skrapning för den kommer inte att komma ut på egen hand. Det var först när jag och maken gick till gynmottagningen dagen efter för att boka skrapning som den läkaren läste upp remissen från Akademiska. Jag har själv räknat ut att jag var 9+4 men enligt remissen från Akademiska var jag bara i vecka 8. Känns som att de har noll koll., vi vet ju både när äggplocket och insättningen skedde :(
Utomkveds fungerar lite olika beroende på hur stort det är och var det sitter. Antingen som i bästa fall fixar kroppen det själv eller så kan man få cytostatika som hjälper kroppen men då får men inte bli gravid på 4månader. ( så det vill man ju inte) annars kan det bli operation då man tar bort äggledare och det vill man ju absolut inte heller även om man kan fortsätta att bli gravid via ivf men inte på naturlig väg.
Hej tjejer jag har tagit Gonal-F sedan i onsdags, ska på vul nu på onsdag, hoppas att det finns äggblåsor som växer som dem ska så att vi kan få många ägg även till frysen. Aldrig fått tillräckligt många för det. Men har en högre dos denna gång än de andra. Håller tummarna för oss alla här att 2014 är vårt år
Danisen:
Vi är lite i samma sits. Jag var på UL i veckan 9 stora ägg och 7 små. Jag gör det korta programmet och har äggplock på tisdag. Detta är mitt andra försök. Vilket
försök är det för dig?