Tänkte starta den här tråden för oss som kämpat på ett tag med ivf men inte lyckats få det där plusset än men nu ska vi lyckas! Själv har jag 8 embryoåterföranden bakom mig varav ett missfall men vägrar ge upp kampen än. Jag och min man klassas som oförklarligt barnlösa och dom hittar ingen anledning till att vi inte får barn. Nu i januari ska vi påbörja vårt tredje försök och jag hoppas vi blir några som kan följas åt nu under våren.
vilket inte varit så roligt när vi har planerat för FET och ägglossning inträffar på fel dag...
Snobben: Jag går också på Akademiska och väntar ängsligt på provsvar om vårt första misslyckade ivf var mola eller inte. Om/när det blir ett till ivf så blir det mitt första FET. Jag är super missnöjd med akademiska så jag är nyfiken på vad du tycker om dem.
Om jag har fattat rätt så kan man antingen göra FET i anslutning till sin egen ägglossning eller genom stimulerad ägglossning. Hur lång tid brukar det ta att genomföra båda alternativen? Dvs måste man vänta på ett visst antal ägglossningar och sen planerar man in äggåterföringen... eller om man skapar en stimulerad ägglossning, hur lång tid från att man börjar med hormoner tar det innan man kan göra återföringen? Tex vårt första ET tog en månad. Började med nässprayen 29/10 och ägget sattes in 29/11. Hoppas ni fattar vad jag försöker fråga :)
Vilken fin sång du hade på din profil. Sitter på jobbet och försöker torka bort tårarna lite diskret, det är inte många som vet om att vi var tvungna att göra abort för en vecka sedan eftersom vårt ivf försök misslyckades. Tack för att du delade med dig :)
Nu har jag pratat med kliniken och fem av tio blev befruktade precis som förra gången. 3av de fem såg extra bra ut. Nu är det bara att hoppas på att de inte tycker att jag är för svullen så att det blir isättning i morgon!
klart att det blir insättning imorgon.
Vad hände?
Vi har fyra tre dagars i frysen. Hur gör man om ägglossningen alltid krockar med helgen...då kan man ju inte göra FET :/ Vi träffade Lana på vårt första ultraljud 2/1. Då var jag 7+2. Hon hittade inget hjärta och embryot var bara 3mm. Hon sa grattis ni är gravida och det är ett embryo men det är för tidigt att se något, sen bokade hon en ny tid. Vi såg henne igen den 21/1 och då var jag 10+ och då sa hon bara att tyvärr, embryot har inte klarat sig, den dog någon gång i samband med första ultraljudet, antingen innan eller efter. Hon rekommenderade skrapning eftersom den inte skulle komma ut på egen hand och sen skickade hon hem oss. Nästa dag var jag till gynmottagningen och det var först den läkaren som berättade att enligt remissen från akademiska hade de sett rött flagg redan vid första ultraljudet och att Lana misstänker mola/druvbörd, dvs det fanns aldrig något foster. Hon skrev dessutom att jag var 8+. Enligt remissen har Lana informerat oss och visat oss molan på ultraljudet. Helvete heller! Hon pekade ut fostret som var 4mm stort, den misstänkte molan var tio ggr större. Hade hon sagt något så hade vi ju frågat vad det är och bett om att få information. Vi har mola? Ok hej då. Morr. Så nu räknar jag ängsligt veckorna tills vi får provsvar från patologen. I bästa fall var det ett vanligt missfall och då är det bara att vänta på att ägglossningarna kommer igång. Är det mola ska jag genomgå tester för att se om det gett mig cancer. Mola utan cancer, då får vi inte bli gravida på 6-12 månader. Mola med cancer. Då är det cellgifter som gäller och vi vet inte hur lång tid vi måste vänta med att bli gravida. Jag fyller 34 så vi har inte all tid i världen :( Bristen på information har vänt upp och ner på min värld, jag hade velat veta att allt inte är okej. Inte nog med missfall men gud vet när/om vi ens får göra ett nytt ivf. Precis när vi mottagit ett dåligt besked ena dagen, får vi ett ännu värre nästa dag. Säger bara tack och lov att ivf'en är bekostad sv landstinget. Hade varit hemskt att veta att man kastat bort en förmögenhet på ett ställe med dåligt bemötande. Jag håller både tummar och tår och ber till undre och övre makter att när mardrömmen är över har vi vårt lilla mirakel i famnen och då är det värt varenda tår som man fällt under resans gång.
Sesankan: Åh jag känner så med dig. Jag tycker att vården är sååå dåliga på att väga in att det är människor med känslor de har att göra med!
När jag fick mitt missfall i v18 så var det mitt i natten och vi åkte till SöS. Det är nog det hemskaste, läskigaste och sorgligaste jag varit med om. Mottagandet var under all kritik. Efter någon timme när det var konstaterat missfall sa de att min kille skulle gå hem. De hade ingen plats för honom. Vår drömmar hade just krossats, vi var båda i chock, jag låg och skakade ensam på en sjukhussäng och det ända positiva jag hade var att han var där och höll min hand. Han vägrade, han sa att jag lämnar inte henne i det här tillståndet. Åh jag är så glad att han stod på sig och därför satt där bredvid mig tills vi fick gå hem.
Tyvärr så har jag hört många sånna här historier. Jag är glad att jag idag går privat och därför får ett betydligt bättre bemötande.
Hoppas hoppas att du blir bemött bättre i framtiden och att du får de positivaste beskedet av dessa båda alternativen. â¤ï¸