Det värst du sett en förälder göra mot sitt barn!

Efter att tappat bort barnet, och att en 19-årig student få ta hand om barnet, barnet var 5 år, låta ungen sitta på turistbyrån i Visby och vänta på mamma i flera TIMMAR "för mamman visste ju nu vart flickan var så då kunde hon göra några ärenden på vägen".
TAPPAR MAN BORT SITT LILLA BARN PÅ EN SEMESTERORT OCH POLISEN ÄR INKOPPLAD SÅ GÖR MAN VÄL FAN INTE NÅGRA ÄRENDEN PÅ VÄGEN?!

Jag tyckte så synd om ungen, men även den förtvivlade kvinnan som försökte hjälpa mig på Turistbyrån, som ringde polisen och soc och ingen verkade fatta allvaret i att mamman struntade i ungen och timmarna gick och gick.

Och när mamman väl dök upp med flickans bror och mormor i släptåg fick det stackars barnet sig en utskällning som hette duga medan ungen bara ville krama mamma.... Det var hemskt att se.

Hade jag varit äldre och haft mer kött på benen hade jag tagit med den lilla flickan till socialkontoret omgående när vi förstod att mamma kommer inte.

Blicken jag fick av mamman när turistbyråkvinnan tvingade mamman hälsa på mig, att jag var personen som hittat flickan och tagit hand om henne och suttit hela för- och eftermiddagen, ordnat lite att äta åt henne för mina egna pengar, glömmer jag aldrig.

Jag kommer aldrig glömma flickan.                 

Det blev värre när jag kom upp i tonåren för då bjöd jag på mer motstånd. Som sexåring grinade jag mest när hon drog mig i håret tex och skrek väl oftast "aj aj mamma" med gråtljud. Som äldre stod jag kvar och lät henne slita av mig håret (tänkte INTE ge mig). Var hon tillräckligt packad blev hon så ansträngd av att slåss också att hon oftast somnade ifrån alltihop efter en stund och då kände jag att jag hade "vunnit". Men jag var alltid rädd för henne innerst inne, i kombination med att jag verkligen ville döda henne.

Tror jag var uppemot typ 18-19 år när jag äntligen släppte ALL skuld till henne. Innan dess skämdes jag lite i alla fall. Men jag skäms över henne om jag ser henne skämma ut sig vrålandes och patetisk på stan idag, men jag skäms inte mer över henne än vad jag hade gjort över vilken alkis som helst. och det var skönt, när den känslan kom första gången!   

Jag var hemma hos en kompis, hen hade sagt att hens fosterpappa hade riktigt aggressionsproblem. Jag trodde hen överdrev. När vi satt på hens rum började pappan skrika och gorma där nere. Det var bara min kompis (mycket yngre än mig), pappan och pappans biologiska barn (mellan 2-6 år) hemma. Jag sade till min kompis att jag skulle gå och kissa, men jag gick ned där skriket höll på. Pappan stod vid det här laget och höll fast sitt egna barn i armarna, skrek det rakt i ansiktet och sa saker som "ÄR DU HELT DJÄVLA DUM I HUVUDET DIN DJÄVLA UNGDJÄVEL VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED" o.s.v. Jag blev som i chock. Jag stod där och stirrade och frågade till slut vad fan han höll på med. "DET HAR INTE DU NÅGONTING ATT GÖRA MED! JAG TYCKER DU SKA ÅKA HEM NU!" Så fick jag åka hem... Min kompis fick flytta efter några månader eftersom pappan hade försökt strypa henne. Att den familjen fortfarande är hel och att den fortfarande fungerar som ett fosterhem är för mig helt obegripligt. Mamman är jätterar och snäll, men det är både på gott och ont. Hon skyddar pappans hemska beteende. Jag hoppas innerligt att deras egna biologiska barn blir flyttade... 

Åh, jag blev rörd nu! Att folk tänker på min story överhuvudtaget berör mig. Även om det var länge sen, klart man aldrig blir hel. Men som sagt, jag har en jättefin son som snart fyller 7 och försöker att leva ett "bra liv", vad det nu är (har jag inte kommit på än). Men inget kriminellt och inget missbruk, jag började där i alla fall. Tack så jättemycket
  

Oj, hemskt vad du tog åt dig, träffade nog din ömma punkt.
Så sluta nu, du skämmer ut dig.

Du har fått din lilla stund i rampluset nu så kan du vara så vänlig och lämna den här tråden, det är illa att skriva sånt språk i en seriöst tråd.

På vilket sätt är denna tråden seriös och vad är meningen bakom den?
För mig liknar det här...
Människor som stannar till vid en olycka och inte kan sluta titta...
Den ger bara dålig smak.

Titta då bort och var en bättre människa. Gå därifrån. Mår du dåligt av tråden, utsätt dig inte mer. Mår du inte dåligt, lämna den på grund av bristande intresse eller ta den som seriös. För mig är tråden i allra högsta grad seriös, eftersom den handlar om verkligheten. Jag kan bara tala för mig själv men jag minns min barndom, även de dåliga bitarna. Och att lägga locket på skulle nog spränga den mest självbehärskade icke tittande människa. 

Det svider ganska mycket (vilket kanske var meningen) att höra att man har dålig smak för att man är intresserad av andra människors (tyvärr liknande) erfarenheter. Jag tycker inte att man kan jämföra lidande. Egentligen. Men det betyder inte att det är osmakligt. Att stå och stirra vid en olycka, ja det är osmakligt. Att tala om olyckan efteråt på ett seriöst sätt är inte osmakligt.  

 

(mf)
Att tala om, berätta om sitt eget är inte alls på något sätt osmakligt. Tvärtom nyttigt.
Det är Inte vad jag reagerar på. Jag reagerar på ts.
Berätta om det värsta du sett en förälder göra mot sitt barn. Det handlar inte på något sätt om att bearbeta sina Egna upplevelser.
Det handlar bara om att förfasa sig över andras upplevelser. Ett okänt barn...som lever i det som beskrivs.

Det jag sett är att använda sina barn som verktyg för att komma åt den andra föräldern. Hur jag som barn fick sitta i förhör efter förhör, vara på bup, socialen, polisen, sjukhuset m.m för att mamma anklagade pappa för incest. 
Jag var 6 år. 20 år sedan ungefär. Men jag minns det som igår. Hur skuldkänslorna växte fram hos mig. Att det var mitt fel att mamma och pappa bråkade. Att jag var jobbig och det var därför mamma valde att lämna oss barn ensamma mitt i natten för att ta flyget till en annan stad, utan mat hemma och utan vuxen tillsyn. 

Hur socialen inte tog alla barn på allvar utan valde att placera mina syskon på barnhem och jag hos min alkoholiserade far. 
Hur mamma fick komma och hälsa på med vårdare från psyket. Hur pappa skärpt sig för det besöket för att sedan ligga däckad på golvet med spritflaskan i ena handen och en tänd cigarett i andra. 

När jag var 14 tog jag den där cigaretten och kastade den brinnande i soporna. Sen packade jag en väska och stack. Sedan dess har jag inte bott hemma. 

(Soporna tog aldrig eld, pappa fattade väl i sin berusning vad som hände. Incest har heller aldrig förekommit, det var mammas sjuka hjärna som spökade. Och idag är pappa en nykter man som insett att han förlorat en stor del av sin dotter.) 
 

Det värsta jag sett en förälder göra mot sitt barn är tyvärr vad min egen pappa gjorde när jag var liten.

Flera gånger i veckan misshandlade han min mamma. Till en början hörde jag bara ljuden men när jag var runt fem tyckte han att det var dags att jag "lärde mig hur det går för uppkäftiga kärringar".

Jag satt i soffan medan han slog min älskade mamma sönder och samman. En lördagskväll när jag var åtta år släpade pappa ut mig i vardagsrummet för att visa mig en gång till att det var bäst att vara ett lydigt luder när jag blev vuxen.

Mamma var redan illa däran när jag kom men han fortsatte att slå, sparka och dunka hennes huvud mot golvet och väggen.

När han var färdig gick han ut i köket för att hämta öl. Som vanligt försökte jag hjälpa mamma upp och i säng. Det var liksom min uppgift att ta hand om allt efteråt, torka bort blod och sådant.

Den här gången var inget undantag. Men jag kunde inte väcka mamma, jag fick inget svar när jag försökte få kontakt med henne.

Jag bad pappa som då satt och såg på TV att ringa efter ambulans men fick till svar att "kärringen gör sig bara till". Då smög jag själv ut till telefonen i hallen och ringde 90 000 (som var larm-numret på den tiden).

Ambulansen kom och hämtade mamma, jag blev lämnad till socialen, och jag tror polisen hämtade pappa.
 
Resten av min uppväxt tillbringade jag hos olika fosterfamiljer, jag träffade min pappa ibland för att jag var tvungen enligt nån knäpp lag. Sedan jag blivit vuxen har jag inte träffat honom.

Varje vecka går jag och mina barn för att sätta blommor på min mammas grav. Hon blev 34 år.