Det värst du sett en förälder göra mot sitt barn!

- dra sitt barn efter sig i barnets hår, som en väska - dragit ner byxorna på barnet och börjat smeka barnets könsorgan inför publik - låtit barnet bli sexuellt utnyttjat av sin pojkvän och uppmuntrat till det - kallat barnet för jävla unge (på ett icke kärlek/humorsätt) och sagt att hon önskade att barnet aldrig fötts. - tvingat barnet att äta spyor och dricka urin - tvingat barnet att utföra oralsex på en vuxen - dragit av barnet kläderna inför barnets klasskompisar - bränt barnet med cigaretter.  - gjort en egen gynekologisk undersökning av barnet under hot och våld, trots att barnet gråter - ljugit och mobbat barnet bland folk för att det är kul att trösta det när det bryter samman - sagt att barnet är dåligt, inte kan något, värdelöst, jobbigt, besvärligt, orkar inte med det - tvingat barnet att äta möglig mat i syfte att ungen ska äta mindre och sluta vara fet - inget gett barnet mat på ett par dagar - slagit barnet till näsblod - brutit näsan på barnet. Den är fortfarande sned eftersom ingen läkarvård söktes. - kastat ner barnet i ett kakelgolv, 4 månader gammal. Hjärnskakning som behandlades på egen hand hemma. - dunkat barnets huvud i väggarna när barnet hade kolik - kastat en stålskärva på barnet som fastnade i kraniet. Sitter kvar i huvudet än idag. - skrämt barnet, som spädbarn och större barn, tills barnet kissade på sig - tvingat barnet att sexchatta och prata sex med främmande män för att barnet ska "lära sig ha sex" - tagit barnet till läkare som fått utföra gynundersökningar pga påstådda urinvägsinfektioner - tvingat barnet att titta på när deras fullt friska och unga katt, hund, kanin blir långsamt ihjälslagna. Anledningen: straffa barnet för att barnet försökte ta kontakt med sin andra förälder. - klippt av naglar, sårskorpor och rivit upp öppna sår på barnet - örfilat, släpat, sparkat, luggat och spottat på barnet - sålt alla barnets leksaker och möbler och tvingat barnet att sova i uthus - eldat upp alla fotoalbum, bebiskläder och minnen, brev och skolkataloger för barnet - försökt sticka ihjäl barnet med en filékniv - kastat en skruvmejsel på barnets tänder så de sprack - förstört barnets pyssel i skolan för att det var för fult gjort - skickat barnet till bup och fått sömnmedel och antidepressiv medicin utskrivet till barnet för att få barnet mindre medvetet - hamnat i alkoholbetingad medvetslöshet i flera dygn och låtit barnet sköta mat, hem och sitt handikappade syskon - tagit piller och droger under hela graviditeten för att barnet ska födas skadat och inte förstå sin omgivning. Försökt röka ihjäl barnet under graviditeten, cirka 5 paket om dagen. Barnet föddes med låg vikt, annars visade sig ungen ha tur.        - tömt hela barnets sparkonto med de pengar som barnet själv hade jobbat ihop för att köpa alkohol. - sålt barnets älskade cykel i samma syfte som ovan.           - fått el avstängd och vatten fruset men lät barnet bo i huset ändå. -22 grader inne utan täcken och riktiga kläder var en mardröm. Rekordet -31. - tafsat, pillat och klämt på barnets kön och privata delar - kastat mat, drickor, saker, böcker i ansiktet på barnet - monterat bort dörrar och dragit ut möbler ur barnets rum för att ha insyn på vad barnet gör dygnet runt - förbjudit toalettbesök och sedan bestraffat barnet när ungen kissat på sig - tvingat barnet att ha blöjor och napp, även offentligt, vid 12 års ålder - smugglat in öl på alkoholrehab där man fick ta med sig barnen. Barnet ville berätta för ledarna, men vågade inte. - ringt och avbokat alla barnets fritidsaktiviteter de närmaste åren som straff för att barnet berättat för soc att mamman drack.  -  talat om i klartext att barnet är efterblivet, aldrig kommer bli något, aldrig kommer kunna plugga, aldrig kommer hitta en partner, kommer bli en vidrig förälder, är fet, ful, värdelös. Helst ett par gånger om dagen. (Det är jag som är barnet. Jag har kvar skärvan i min skalle, men jag är mot alla odds konstaterat frisk och har en intelligens över genomsnittet, läser mycket och har pluggat en hel del. Jag fick egen familj och ett hyfsat bra liv. Jag lever så avslägset från min barndom som jag bara kan. Ingen kontakt med min mamma. Jag röker inte, dricker knappt och drogar inte. Min handikappade bror (förmodligen mammas liv under grav som gjort honom så) tar jag fortfarande hand om, med kärlek. Jag har inga bilder av mig själv som liten, inga album, inga bebisböcker, inga leksaker. Det är oersättligt. Min näsa är sned, jag ser inte klok ut. Blev så när hon knäckte den med en knytnäve. Hela kroppen är bara en stor härva av ärr och märken, men jag har accepterat dem. Hade föredragit att skaffa dem själv dock. Vi blev socanmälda, men utredningarna lades ner. Inga bevis, och jag höll för tyst. Hon går fri med att ha gjort detta, hon lever ett missbrukarliv men har gått utan straff. Hon träffar aldrig min bror heller. Det är annorlunda nu, men kommer aldrig förlåta det hon gjort. Aldrig. Om det gör mig till bitter och larvig, må så vara. Jag kommer hata henne för resten av mitt liv.             

Finner inga ord. Kramar i massor till dig <3 

Det som räddat mig är nog att jag bott väldigt isolerat = svårt att hamna i dåligt umgänge. Fanns ju inget folk i närheten. Sen var jag väldigt väldigt lillgammal och växte upp fort. Kunde ju ladda tvättmaskinen som femåring, ingen annan tvättade ju. 

Men gällande att soc inte gjorde tillräckligt
Delvis är allt mitt fel, för jag skämdes så otroligt för det jag var med om att jag slätade över och hittade på andra historier. Jag ljög om missbruket och vad hon gjorde, hon hade en extrem makt över mig. Jag undanhöll helt enkelt, därför är det mitt fel

Delvis är det soc fel, för nog sjutton ska de ha strategier för sådana här fall. De flesta barn säger inte sanningen hos soc nämligen. Träffa EN handläggare, inte 5. Träffas MÅNGA gånger, inte en. Skapa ett förtroende hos barnet. Låt barnet få prata i barnets egen takt, inte sätta upp mål som "idag ska vi reda ut vad det är för fel!" för allt är en process. Och framförallt varken gotta sig i eländet eller tycka synd om barnet öppet, det gör det hela bara värre. Då får man skuldkänslor för att man gör andra upprörda.     

Jag hörde en pappa vråla "jag har sån jävla lust att slå dig", till sin sjuåriga son för ett par månader sen. Sonen hade sparkat på deras bil. Har någon av er sagt till föräldern när ni har sett det ni berättar om? Jag ångrar lite att jag inte sa till pappan.

Tack Fick mig att tänka på en händelse för några år sen (i mitt vuxna liv) när jag stod i en kö i en affär och några mammor bakom mig började viska om min näsa. Låtsades som att jag inte hörde tills en av dem sa "det är tragiskt att se, hon har samma liv som hennes mamma har. Titta på näsan, slagsmål och fylla." Då gick jag i taket totalt, men fick knappt fram ett hörbart ord. Hon trodde nog att jag var galen. Men några veckor senare ringde hon upp (vi kände inte varann) och bad om ursäkt efter att hon hade pratat med en väninna till mig som vet allt. Jag låter folk berätta, i början skämdes jag jättemycket och ville bara glömma allt, idag ligger skulden på min mamma och inte på mig. Det är underbart att känna, faktiskt