Anonym (mf) skrev 2013-11-07 11:19:29 följande:
Det som räddat mig är nog att jag bott väldigt isolerat = svårt att hamna i dåligt umgänge. Fanns ju inget folk i närheten. Sen var jag väldigt väldigt lillgammal och växte upp fort. Kunde ju ladda tvättmaskinen som femåring, ingen annan tvättade ju.
Men gällande att soc inte gjorde tillräckligt
Delvis är allt mitt fel, för jag skämdes så otroligt för det jag var med om att jag slätade över och hittade på andra historier. Jag ljög om missbruket och vad hon gjorde, hon hade en extrem makt över mig. Jag undanhöll helt enkelt, därför är det mitt fel
Delvis är det soc fel, för nog sjutton ska de ha strategier för sådana här fall. De flesta barn säger inte sanningen hos soc nämligen. Träffa EN handläggare, inte 5. Träffas MÅNGA gånger, inte en. Skapa ett förtroende hos barnet. Låt barnet få prata i barnets egen takt, inte sätta upp mål som "idag ska vi reda ut vad det är för fel!" för allt är en process. Och framförallt varken gotta sig i eländet eller tycka synd om barnet öppet, det gör det hela bara värre. Då får man skuldkänslor för att man gör andra upprörda.
INGET är ditt fel. Inget barn ska någonsin behöva vara med om en bråkdel av det du har varit med om och de på soc borde veta att barn till missbrukare ofta ursäktar och slätar över för att skydda sina föräldar.