Jag kommer aldrig att få bli mamma

Sänder stärkande kramar i massor...... hoppas verkligen att du kan se solen bakom molnen snart igen. Tänker på er.

Min sambos spermaprov har också visat låga värden, men det verkar som om IVF eller ICSI kommer att fungera för oss. Men jag förstår dig. Min sambo tog det bra, men har även fällt någon tår för barn har sedan länge varit hans största önskan. Även innan vi träffades. Hans föräldrar är också döda och han har bara en bror som nyligen steriliserat sig pga att de inte vill ha några fler barn. Vi ska till läkaren på måndag där jag ska göra gynundersökning med ultraljud och sambon kommer också få undersökas. Skönt att det i alla fall går framåt nu! Hoppas på att 2006 blir vårt år! Hoppas det löser sig för er på bästa sätt! Detta har gjort att vårt förhållande har fördjupats ytterligare.

Har ni funderat på att adoptera? Det är ju ett alternativ som inte är att förakta, jag är inte främmande för det men min man är skeptisk förstås, han vill ha ett barn som är från honom, han känner starkt för det. Det är så olika vad man känner.

Men en sak är klar, jag litar inte på läkarnas utlåtanden längre. Har sett och hört så mycket så jag är överbevisad om att även om läkaren har sagt att ni inte kan få barn, så tror jag inte på det. Bara ett exempel är min vännina, hon hade en spiral, men tog ut den, läkaren sa att hon inte kunde bli gravid på ett tag framöver, men hon blev gravid på första försöket, ganska direkt efter att läkaren hade uttalat sig i frågan och det är bara ett exempel. Sen har man sett i tidningar och sett på tv, hur folk har varit förtvivlade över diagnosen, men faktiskt klarat det jättebra ändå.

Gå till fler läkare, gärna nån annanstans, för man vet aldrig, det kan vara felbedömning! Och om det nu mot all förmodan inte är en felbedömning så har ni ju försökt i alla fall!

Lycka till och ta vara på varandra, prata om det, för om man sluter sig så är det lätt att man glider isär från varandra, blir ännu mer bitter osv!

Kram från en som också längtar....

Ohh, jag är jätte ledsen för er skull.verkligen tråkigt!! men jag tror att om det verkligen kommer till sin spets att -det här kommer aldrig att funka..försök att se i andra banor- adoptera! jag tror verkligen på att man trots sorgen att inte få biologiska barn kan vara en riktig mamma o pappa till ett adopterat barn..det barnet har bara er och ni är de föräldrar som det kommer att ha- har sett det på nära håll!! tusen kramar till dig.hoppas ni kan vara starka och att ni på ett eller annat sätt kan få bli mamma o pappa

sanne b

Sanne B,
det handlar inte om att ett adopterat barn ser mig som sin eventuella och enda förälder, utan om jag kan faktiskt älska någons annans barn tillräckligt mycket.
Jag känner mig väldigt tveksam till det och gör man det blir man nog ingen bra adoptivförälder. Ett barn förtjänar vilkorslös kärlek.

Är jag den enda som är så larvig att jag tänker på den sociala aspekten av det hela?
Att konstant bli baktalad som den som inte kan få egna barn och som alla ska gå och tycka synd om. Jag vet hur det kan vara ingen vill erkänna det och ändå har jag själv hört mammor komma med liknande kommentarer.

"Oj stackars du, men den här lilla kinesflickan du skaffat, hon är ju rätt söt och nu ska du se att du blir gravid, för jag känner en som känner en som känner en som fick ett riktigt barn efter att hon hade adopterat."
Jag har hört folk kommentera adopterade barn på samma sätt som man kommenterar ett nyköpt husdjur, och jag tycker det är vidirgt.

Cornelia2: Ville bara tipsa dig om att ta kontakt med Esping här på FL (sök på vänner under ditt krypin). Hennes man hade 0 spermier i sitt prov och det visade sig att han saknade sädesledare. Via TESE och ISCI så är hon nu gravid. Har din man testiklar och inte haft någon svår sjukdom (påssjuka som vuxen, cancersjukdom) så finns det alla möjligheter att hitta spermier genom TESE.

Hoppas att det gick "bra" i går kväll när din man kom hem!

Förstår vad du känner,det kan jag skriva utan att tveka...
Men,en donation ÄR inte fel,tror nog hellre din man ser att nu finner en donator än att du går ut och hittar en tillfällig karl på krogen.

Skickar en stor KRAM

skickar en jättestor styrkekram till dig!!!!

*kramar om* Jättetråkigt vännen! Men vet du, jag tror du behöver få smälta det här, få sörja, ni båda två. Det är jättehemskt och jobbigt att få det här definitiva beskedet. Har inte själv fått det men valt att gå en annan väg.

Man behöver ju absolut inte gå barnlös för att man inte kan få biologiska barn men det är ju viktigt att man känner att man accepterat det faktum att man inte kan få biologiska barn, lagt detta bakom sig annars ska man inte adoptera. Förstår att ni inte vill tänka på adoption och i nuläget känns det verkligen som ett sämre alternativ men om ett tag kanske ni kan fundera på det, skaffa information om adoption osv. Det är ju en längre process än att vara gravid i 9 månader men det är ett fantastiskt sätt att bli förälder på.

Jag önskar er lycka till

cornelia2: jag tror inte att adoption passar alla. Har själv en syster som inte kunde få barn ihop med sin man, men för dem var adoption aldrig aktuellt, det var de överens om. De fick aldrig några barn och lever fortfarande ihop, de har varit gifta i över 20 år. Hoppas att ni på något sätt kan hitta en lösning för hur ni kan bli föräldrar, annars återstår ett mödosamt arbete med att förlika sig med barnlösheten.

Det är verkligen inte alla som passar för att bli adoptivförälder och det är ju, vi är alla olika, med olika värderingar osv, det är inget fel i det. Läste precis TS dagbok och fick lite mer information kring hur de tänker.

Känner man att det spelar roll att föra sina gener vidare, att få ett biologiskt barn så är det ju så och då ska man absolut inte adoptera.

Cornelia!

Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för er skull! Jag kan bara säga att jag förstår hur du känner det och att jag lider med er.

Jag är mitt i min andra ivf och ska självklart inte ge upp ännu. Jag är dock realist till naturen och tänker rätt ofta tanken att jag kanske aldrig kommer att få ett eget barn. Precis som för dig känns inte adoption som lösningen på min längtan. Jag må vara fördomsfull och en dålig människa i det avseendet, men jag kan inte se mig själv med någon annans barn. Jag skäms för att erkänna att jag ibland tänker dom tankar som du ger uttryck för, vad gäller adopterade barn. Jag beundrar er som adopterat och som har förmågan att älska någon ovillkorligt på det sätt jag vet att ni gör! Ni har en styrka och en förmåga som jag saknar och jag är övertygad om att ni får en stjärna i himlen för kärlek!

Jag försöker dock intala mig att det finns en mening med allt här i livet och det kanske inte är meningen just jag ska få bli mamma! Jag tror inte att man på förhand kan förbereda sig för för det besked som ni just fått, men jag tror att man i den skaffa-barn-karusell som vi befinner oss i, ändå måste ha tanken med sig i bakhuvudet. Jag vägrar att tro att man inte kan leva ett bra liv utan barn och den viktigaste personen i världen finns ju trots allt vid vår sida, det får vi aldrig glömma! Det hör till vår natur att önska oss barn, men blir det inte så måste vi glädjas åt det vi ändå fått här i livet.

Jag vill inte ge upp hoppet förrän jag vet att det är helt kört och jag tycker inte heller att ni ska göra det. Gör som vissa här föreslår, gå till en annan klinik och få en andra åsikt! Därefter kanske det är lättare att tänka framåt, även om resultatet är detsamma.

Oavsett hur det går, fortsätt kämpa och överleva - tillsammans!

Jag tänker på er..... kramar och lycka till....:) Nina

Skickar styrkekramar för det måste kännas jättejobbigt att få ett sådant besked! Ni kanske kan komma fram till en alternativ lösning när det gått en tid. Det kan säkert finnas sätt att lösa det på. Olika läkare har olika synpunkter. Vet inte om ni har lämnat flera spermieprov?! Men det har ni förmodligen ifall läkarna kan lämna ett sådant besked. Annars kan det ju vara olika kvalitet olika dagar..Förstår att det kanske inte känns som något alternativ just nu men det finns ju adoption (och jag tror inte man älskar det barnet mindre) sen kan man ju göra insemination via donator, då blir det barnet åtminstone ditt biologiska och du får bära det. Ingen behöver veta, om det är så att du är rädd för synunkter ur social aspekt. (skulle själv inte vilja umgås med ngn som tror de själva är bättre och dömer andras val)

Försöker bara hjälpa dig lite...att det behöver inte vara så att du ALDRIG kan få bli mamma. Men förstår att det är jobbigt att inte få bli det biologiskt med den man älskar. Många Kramar & lycka till!

Nina 73:

Vi som som adopterar och ser det som ett lika bra alternativ till att bli förälder på som om att bli biologisk förälder är inte bättre människor än de som inte kan tänka sig detta. Det handlar inte om att göra en god gärning eller rädda världen när man adopterar. Dessutom så är inte det adopterade barnet någon annans barn, det är föräldrarlöst! Bortlämnat. Det är någon annan som fött barnet, det bär på andras gener men det är inte någon annans barn. Ville bara klargöra det men jag förstår hur du resonerar och respekterar din syn på adoption och att det inte är något för dig

Jag vet precis hur du känner det, Cornelia, vi fick själva beskedet i somras att vi aldrig kommer att kunna få gemensamma biologiska barn. Det är verkligen ett slag i magen som vänder hela livet upp och ner, och det är enda gången i mitt liv som jag har haft ångestkänslor, nu vet jag vad ångest innebär. Man är tvungen att totalt tänka igenom sitt liv, sina värderingar och vad man innerst inne vill med livet, något som de flesta människor förmodligen inte behöver göra så totalt någon gång i sitt liv.

Jag har alltid haft en mycket positiv inställning till adoption, och vi såg det ganska tidigt som ett alternativ när vi fortfarande höll på med IVF. Dock, när vi ställdes inför faktum kom tankar fram angående adoption och adoptivbarn som jag aldrig haft förut, tankar som kändes förbjudna och "onda", ibland nästan på gränsen till rasistiska. Men man har rätt att känna så och det är en bearbetningsprocess som man måste gå igenom. Du har ju fått ditt livs värsta nyhet! Jag kan tänka mig att man kan ha samma tankar ang t ex spermiedonationsbarn.

Jag säger absolut inte att du ska fundera på adoption (vilket jag i o för sig gärna slår ett slag för, det är helt fantastiskt att komma in i adoptionsprocessen), utan ta det lugnt, tillåt dig att släppa fram dina känslor och din ångest, åk iväg någonstans, gå och prata med någon. Det ni går igenom nu kan mycket möjliget vara den värsta perioden i ert liv och ni har rätt att sörja de barn som inte blir, och sörja djupt. Men jag lovar, förr eller senare är ni redo att ta tag i livet igen, även om det kan dröja, och hitta den väg som passar er, barnlösa, med donatorbarn eller kanske en hel drös söta adoptivbarn. Är det något man lärt sig av den här perioden i sitt liv är att livet och värderingarna är föränderliga.

Skickar styrkekramar!
Men jag tycker liksom någon ovanstående talare att ni ska få en andra åsikt.
Jag och min sambo har genomgått ISCI då han har "dålig" spermakvalité och jag har hört att det räcker med en spermie för att IVF/ISCI ska funka. Man kan ju också plocka ut spermier från testikeln om det är nödvändigt.
Vad för svar har din man fått på sitt prov?
Sen finns det ju också donator som alternativ om man inte vill adoptera - även om det också är ett stort steg att ta.

Tänker på er.

Lotta

Skickar en stor bamsekram till dig.

TS, hur gick det för dig igår?

Cornelia, har ett litet råd att lägga till mitt tidigare inlägg. Som du kanske såg så har jag varit med om samma sak för ett halvår sedan. Vad jag upplevde som väldigt jobbigt när vi hade fått beskedet var osäkerheten i förhållandet, kommer vi att hålla ihop eller kommer han att lämna mig, nu när vi inte kan få barn tillsammans? Detta ledde till bråk, rädsla och oro _utöver_ den sorg man bar på att inte kunna få barn. Det slutade med ett stort bråk och uppträde, tårar och skrik som dessbättre ledde till att vi satte oss ner och talade ut, och jag fick bekräftat att han inte skulle lämna mig (och han att jag inte skulle lämna honom). Det var väldigt skönt att veta, att mitt i allt så stod vi i alla fall enade tillsammans. Jag har en bekant som, otroligt nog, också fått samma besked och det slutade dessvärre med skilsmässa. Det är viktigt att ta tag i relationen, även om det är det sista man vill.

Och det största kärleksbeviset man kan få av någon är att de väljer bort biologiska barn för att få vara tillsammans med en själv.