Jag kommer aldrig att få bli mamma

Jag vet precis hur du känner det, Cornelia, vi fick själva beskedet i somras att vi aldrig kommer att kunna få gemensamma biologiska barn. Det är verkligen ett slag i magen som vänder hela livet upp och ner, och det är enda gången i mitt liv som jag har haft ångestkänslor, nu vet jag vad ångest innebär. Man är tvungen att totalt tänka igenom sitt liv, sina värderingar och vad man innerst inne vill med livet, något som de flesta människor förmodligen inte behöver göra så totalt någon gång i sitt liv.

Jag har alltid haft en mycket positiv inställning till adoption, och vi såg det ganska tidigt som ett alternativ när vi fortfarande höll på med IVF. Dock, när vi ställdes inför faktum kom tankar fram angående adoption och adoptivbarn som jag aldrig haft förut, tankar som kändes förbjudna och "onda", ibland nästan på gränsen till rasistiska. Men man har rätt att känna så och det är en bearbetningsprocess som man måste gå igenom. Du har ju fått ditt livs värsta nyhet! Jag kan tänka mig att man kan ha samma tankar ang t ex spermiedonationsbarn.

Jag säger absolut inte att du ska fundera på adoption (vilket jag i o för sig gärna slår ett slag för, det är helt fantastiskt att komma in i adoptionsprocessen), utan ta det lugnt, tillåt dig att släppa fram dina känslor och din ångest, åk iväg någonstans, gå och prata med någon. Det ni går igenom nu kan mycket möjliget vara den värsta perioden i ert liv och ni har rätt att sörja de barn som inte blir, och sörja djupt. Men jag lovar, förr eller senare är ni redo att ta tag i livet igen, även om det kan dröja, och hitta den väg som passar er, barnlösa, med donatorbarn eller kanske en hel drös söta adoptivbarn. Är det något man lärt sig av den här perioden i sitt liv är att livet och värderingarna är föränderliga.

Cornelia, har ett litet råd att lägga till mitt tidigare inlägg. Som du kanske såg så har jag varit med om samma sak för ett halvår sedan. Vad jag upplevde som väldigt jobbigt när vi hade fått beskedet var osäkerheten i förhållandet, kommer vi att hålla ihop eller kommer han att lämna mig, nu när vi inte kan få barn tillsammans? Detta ledde till bråk, rädsla och oro _utöver_ den sorg man bar på att inte kunna få barn. Det slutade med ett stort bråk och uppträde, tårar och skrik som dessbättre ledde till att vi satte oss ner och talade ut, och jag fick bekräftat att han inte skulle lämna mig (och han att jag inte skulle lämna honom). Det var väldigt skönt att veta, att mitt i allt så stod vi i alla fall enade tillsammans. Jag har en bekant som, otroligt nog, också fått samma besked och det slutade dessvärre med skilsmässa. Det är viktigt att ta tag i relationen, även om det är det sista man vill.

Och det största kärleksbeviset man kan få av någon är att de väljer bort biologiska barn för att få vara tillsammans med en själv.