Jag kommer aldrig att få bli mamma
Jag antar att detta är den kategori jag tillhör från och med idag...
Luften har gått ur mig fullständig och jag bara känner att jag måste skriva av mig. Har idag gått ifrån oförklarligt barnlös till att "ni kommer aldrig att kunna få egna barn"
Fick idag besked ifrån Huddinge sjukus per telefon att min man inte ens har tillräckligt med spermier för att vi ska kunna genomföra varken insemination eller IVF. Efter snart 3-års undersökningar har man nu hittat felet till att vi är oförklarligt barnlösa.
Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt. Men det känns som om all mark under mina fötter försvunnit. Det känns fruktansvärt att berätta detta för min man när han kommer hem. Han vet ingenting än och jag sitter ensam hemma och häller i mig vin för att samla mod till mig för att kunna berätta att vi aldrig någonsin kommer att kunna få några barn tillsammans.
En av mina bästa vänner fick sitt första barn i förra veckan och jag kan inte förmå mig att hälsa på henne. Jag känner mig alldelens för bitter och ledsen för att orka med det.
Det är som en stor sorg har slagit mig i ansiktet med vansinnig kraft. Tidigare har vi i allafall hoppats och trott att det skulle lösa sig på nått sätt men nu är allt hopp helt ute.
Hur orkar ni med ni som fått samma besked?
Vad gör man här näst?
Köper en hamster, slutar att umgås med gravida vänner och vänner som har barn, bara för det gör för ont i hjärtat när jag blir påmind om att jag aldrig kommer att få vara med om att bli mamma?
Vad är nästa steg i livet nu?
