Jag kommer aldrig att få bli mamma

Känner att jag efter 3 glas vin börjar slira lite på tangeterna så eventuella stavfel får väl ursäktas med det.

ICSI är enligt läkaren som ringde upp mig uteslutet då det i vårt fall inte kommer att ge resultat. Vad gäller adoption så pratade vi mycket om det ibörjan men allteftersom tiden har gått så känns tanken mer och mer främmande. Jag vet inte om jag kan älska en liten ettåring ifrån Indien lika mycket som ett eget barn, och tvivlar man på sin förmåga så mycket är det väl inte rättvist för det stackars barnet, som förtjänar vilkorslös kärlek.

Vi har inte fått någon ny tid på Infertilitetskliniken då det inte fanns något mer de kunde göra för oss. Vi får behålla vår plats i kön för IVF men han ville inte att vi skulle se fram emot det med några förhoppningar. Rent tekniskt hade de tydligen inte rätt att neka oss våra 2 försök.

Tack,
men som du säkert läste ovan så ä det fysiskt inte möjligt för oss att få barn. Att söka hjälp på annat håll känns ju lönlöst då vi faktiskt efter 4 stycken inlämnda prover vet vad felet beror på.

Jag kanske ska gå ut på krogen och sätta på någon främling på fyllan och hoppas på tur.
Min man skulle säkert ha överseende med mitt lilla snedsteg, jag kanske tom. kan hitta någon som är lite lik min man.

Usch fasar för att berätta detta för min man...
Han har det redan så jobbigt och det sista jag vill är att lägga detta på hans axlar. Han har precis förlorat sina båda föräldrar och som ensam utan syskon eller andra släktingar tror jag det blir för mycket för honom att ta detta också.

Jag vet att alla vill väl som skriver om fosterföräldrar och adoption för mig känns det väldigt långt borta. Jag vet att sådana barn verkligen behöver någon som tar hand om dem, men jag vet allvarligt inte om jag kan älska ett adoptivbarn tillräckligt för att ta hand om det, och jag vet heller inte om jag skulle orka gå igenom en sådan lång process. Fosterbarn känns tyvärr inte som ett alternativ för vår del.

Donation ...oj det är man ju två om, då kan jag ju lika gärna gå ut och plocka upp nån snubbe på gatan...eller varför inte passa på att ha lite skoj samtidigt varför inte en trekant? .....Känner mig lite bitter just nu.....

Agronom,
vi har inte fått göra någon TESE utan bara fått svaret att de inte kan göra något mer för oss.

Jennie med ie,
Jag har sett att du har adopterat hur var det för dig?
För mig känns det så otänkbart, jag tänker bara på alla som kommer viska bakom min rygg att "titta på henne som har adopterat ,stackars hon som inte kan få egna barn" är det så?
Eller bor jag på ett extremt fördomsfullt ställe?

Neko, den enda släkt min man har är en moster.

Agronom, vet att du bara vill väl men Sjukhuset har redan sagt att ICSI är uteslutet.

Undra vad min man säger när han kommer hem och upptäcker mig rödgråten och full?

annars är det ju ett väl beprövat knep.

Drick dig full och grina lite så //känns allt bättre sen//...eller hur var det nu igen.. så //vaknar du med sprängade huvudvärk och igensvullna ögon//...

Sanne B,
det handlar inte om att ett adopterat barn ser mig som sin eventuella och enda förälder, utan om jag kan faktiskt älska någons annans barn tillräckligt mycket.
Jag känner mig väldigt tveksam till det och gör man det blir man nog ingen bra adoptivförälder. Ett barn förtjänar vilkorslös kärlek.

Är jag den enda som är så larvig att jag tänker på den sociala aspekten av det hela?
Att konstant bli baktalad som den som inte kan få egna barn och som alla ska gå och tycka synd om. Jag vet hur det kan vara ingen vill erkänna det och ändå har jag själv hört mammor komma med liknande kommentarer.

"Oj stackars du, men den här lilla kinesflickan du skaffat, hon är ju rätt söt och nu ska du se att du blir gravid, för jag känner en som känner en som känner en som fick ett riktigt barn efter att hon hade adopterat."
Jag har hört folk kommentera adopterade barn på samma sätt som man kommenterar ett nyköpt husdjur, och jag tycker det är vidirgt.